Jag läser ett par artiklar i Dagens Nyheters artikelserie Komma hem. Det handlar om utrikeskorrespondenter som berättar hur de uppfattar svenskarna efter en tid utomlands. De beskriver hur de inte längre känner sig sedda, att de dagliga mötena med främmande människor försvunnit, främlingar pratar inte längre med varandra.

Jag protesterar mot att det här skulle gälla Sverige. Det de beskriver är Stockholm. Här på Gotland är det annorlunda och faktum är att det var annorlunda också i Växjö, ja kanske t.o.m. Uppsala. Men, det är gradskillnader och det är mysigast på Gotland. Här hejar alla på banken när man kommer, folk känner till vem mina föräldrar var, man tar sig tid att prata lite extra i affärerna (fast inte i juli förstås…)

Jag märker skillnaden när jag kommer till Stockholm – framför allt i affärerna där expediterna mest verkar finnas som en slags kuliss. Men trots det är ju inte alla i Stockholm stela och trista, så det händer att det uppstår möten med främlingar även när jag är i Stockholm. Jag vet inte hur mycket möte det kan bli i ett sammanhang med så många människor och så högt tempo? Grejen med Gotland är ju att man på något konstigt sätt har mer tid (fast de flesta jag känner jobbar jämt?). Det är mer inbakat i tempot att man ska växla några ord här och där.

Ännu vet vi vill inte allt om hur Trond Sefastsson agerat och vem som har betalat vad. Bollen har kastats av de som anklagar honom. När man börjar tänka på situationen med honom som både jurist och journalist är det lätt att se hur hans båda hattar kan ställa till problem om klienter blir intervjuobjekt.

Jag har ju själv skrivit ”tidningsartiklar” i ett par olika annonsfinansierade tidningar och ibland har artiklarna handlat om personer eller företag som jag har en affärsrelation med. Men mitt uppdrag är aldrig att bedriva undersökande journalistik – jag skriver trevliga, positiva texter. I mitt fall skulle det vara förödande om mina uppdragsgivare visste att jag skulle kunna skriva om det de berättar för mig i förtroende. Eller om jag skulle få i uppdrag att skriva om någon av mina uppdragsgivare och tidningen skulle betala mig 20 000 kr och den aktuelle uppdragsgivaren viftar med 150 000 kr för att jag ska få chans att göra ”bra research” – det skulle ju helt enkelt inte gå.

I något nyhetsinslag såg jag en bild av en faktura som Trond skulle ha skickat. Jag reagerade direkt på att den var så generellt specificerad, där stod ungefär ”enligt uppdrag” eller något sådant. Det kanske finns en specificering i ett avtal? Oavsett det tycker jag att om man är jurist och insatt i mediarätt, som Trond är, så skulle man vara oerhört noggrann med vad man skriver på sina fakturor och verkligen definiera vad det är man tagit betalt för.

Från mitt perspektiv känns det som att man måste välja spår. Antingen är man jurist eller så är man undersökande journalist, antingen är man marknadskonsult eller så är man undersökande journalist. Jag har svårt att förstå att t.ex. Tv4 väljer att anlita honom som journalist när de vet att han också är jurist OCH att han gör reportage som anknyter till hans klienter.

Men det kanske är jag som är naiv? Det kanske är så här det går till överallt…?