Undrar vad det är som händer när man drabbas av ett sådant där skrattanfall som blir till kramp och tårar? Skratt-överbelastning liksom.

Vi har just ätit mat och Alice berättade om när hon var i Italien och en jobbig italienare stötte på henne när de åkte pendeltåg. Hon uppfattade det som att en klasskompis som satt och läste, plötsligt insåg att hon måste räddas, varpå han reser sig upp, går fram till Alice, tar tag i stången vid taket, gör en pull-up, kollar på italienaren och går och sätter sig. Den jobbiga italienaren började skratta i ren häpenhet.

Det var inget mot vad jag gjorde när Alice berättade det här. Jag började fnissa och skulle pilla upp en bit fläskfilé med svampsås och sallad och halkar med kniven på tallriken så att jag sprätter iväg en skur med sallad rakt över Roine och ner på golvet. Och sen gick det inte att stoppa mig. Jag skrattade så tårarna rann och fick kämpa en lång stund för att bli kapabel att böja mig ner och torka upp salladen. Roine fick städa bort den anfallande salladen från sina jeans och tröjan alldeles själv. Hans sambo var nämligen i kramp.

Nu har jag återgått till mitt vanliga, superseriösa jag. Men jag får anstränga mig för att inte halka tillbaka i den extremt roliga röran av flygande sallad och beskyddande killar som gör hotfulla pull-ups. Attans, nu börjar mungiporna glida upp igen :-)

Idag har jag tagit mig igenom en hög med uppdrag som legat och ruvat i flera veckor, men där villkoren förändrats under resans gång, plus att vi också målat om två rum och haft Roines mamma här. Så, det har varit röriga krysslistor att arbeta sig igenom och just när jag bockat av en grej, så har en annan grej tillkommit. Suck. Men idag blev det liksom klart. Okej, en pluttgrej återstår som ska fixas i nästa vecka, men känslan är att jag nådde fram till slutet idag.

Det innebär också att jag kunnat ta mig an andras uppdrag som legat och väntat – så, då fick jag ytterligare avslut idag. Skönt. Istället har jag satt igång med att sortera kartonger med brev, foton och andra papper från mitt föräldrahem. Jag sugs in i mina föräldrars liv och då och då rinner tårarna. Jag hittar dödsannonsen för min pappas lilla bror som dog. Begravningsinbjudan till hans syster som också dog ung. Jag gråter, fast jag inte kände dem, för jag vet att det var sorgliga år för min pappa. Sen hittar jag ett intyg från järnvägen i Finland: ett fotografi på min morfar sitter på intyget som ger honom, i egenskap av järnvägsanställd, rätt att resa gratis på tåg. Det är utfärdat i juli 1920. Han levde bara ett halvår till, sedan dog han i Spanska sjukan. Det känns alltid konstigt att tänka på att min mamma bara var 2,5 år när han dog. På fotografiet ser jag att han har en grop i hakan – någon sådan grop har ingen i min familj. Tänk om en sådan grop plötsligt dyker upp på nästa generation med barn?

Jag har också hittat elevdagböckerna från gymnasiet. Jag bläddrade igenom dem med Alice och fnissade. En av höjdpunkterna var när jag och min kompis råkade springa på Niklas Ek här och där när vi besökte Operan. Eftersom vi var dansintresserade och han då var en mycket känd dansare så var det en stor grej att råka på honom. Det pinsamma var att vi också råkade åka hiss med honom. Det känns som att vi fnissade hela hissturen – men jag intalar mig själv att det nog mest var inombords jag fnissade, eller?

Efter allt sorterande tog jag itu med kristallkronan. Den har legat uppe på vinden länge, men nu i sommar har vi tagit ner den. Jag har tvättat alla kristaller och beställt tre nya droppkristaller. Roine tog in lampan till en elfirma som har dragit nya ledningar i den och bytt ut ”ljusen”. Nu är det värsta pilljobbet med att fästa ihop kristaller med blomma och hänga upp dem i kronan. Jag har gjort fem av tjugo…

Roine gillar inte alls kristallkronan, men han vet att jag gillar den, så det är faktiskt han som tagit initiativet till att vi skulle fixa till den. Han är sanslöst omtänksam.