Hittade ett fint bildspelet om en yogaresa som Stina Wirsén gjort för DN. Mycket bra sätt att visa upp ”dagboksteckningar”. Stina kan verkligen fånga mycket känsla i få streck och färger.
Det gick inte att länka direkt till bildspelet, men om du klickar här kommer du till artikeln om resan och då finns länken till bildspelet i högerspalten. Glöm inte bort att ha på ljudet!
Jag har varit och besiktat bilen, vår Suzuki Grand Vitara XL7. När besiktningsmannen kollade in underredet hörde jag hur han liksom hajade till och så sa han till en kollega som just gick förbi, så att han också gick inunder och kollade. Jag blev lite nervös. Jag hörde hur de sa något om ”så stor, kan inte vara billigt att byta den…” Hjälp?
Men, det var ingen fara alls. Det var bara besiktningsmännen som reagerade på att vi tydligen har en gigantisk ljuddämpare på bilen!
– Kolla, sa de och pekade, den är ju stor som till en lastbil!
Så, inga fel alls på bilen, men en rejäl ljuddämpare.
– Trevliga bilar det här, sa besiktningsmannen och lämnade över protokollet.
Jag har en bok som heter År 2002, skriven av Bengt Wahlström. Den handlar om trender i näringsliv, samhällsliv och privatliv. Den trycktes 1991. Den fick pris som European Management Book of the Year. Han lyckades bra när det gäller att beskriva utvecklingen vad gäller miljö, energi, transporter och några fler områden, men han förutsåg inte betydelsen av internet respektive mobiltelefoner. Därför blir man lite full i skratt när man läser vissa avsnitt i boken – han har nämligen snöat in på användandet av fax…
Faxen är i boken tekniken som hanterar handel, kontakter och som levererar dina utvalda sidor av dagstidningen. Fatta, du kan själv välja ut precis vilka sidor du är intresserad av och slipper resten! Sparar både tid och miljö. Bengt skriver under förordet i januari 1991. Jag har för mig att vi på allvar gav oss ut på internet 1994.
Idag har Dagens Nyheter en artikel om E-tidningen. Tidningar som publiceras på tunna, mjuka, ja t.o.m. böjliga skärmar:
”Medan jag äter läser jag tidningen på mitt e-papper och bläddrar fram sida efter sida genom att stryka med fingret över plastbladet. Skönt att slippa se och betala för sport- och ekonomiavdelningarna.”
Det känns som fax-tidningen en gång till, fast i smartare förpackning. Jag undrar hur mycket som ska till innan jag byter tidningsläsandet på min iBook till att läsa tidning på en mjuk, vikbar skärm? Kommer man bara att kunna läsa tidningen på den skärmen – i så fall blir jag ju genast mer begränsad. Finns det en poäng med att vara begränsad i det här informationsflödet vi lever i?
Kan det vara så att Bengt hade lite rätt vad gäller fax-tidningarna och möjligheten att få sin tidning levererad i valda delar och utan att passera tryckpressar, fast med tillägget att vi inte ens kommer att behöva papper till utskriften. Vi kommer att läsa direkt på skärmen. Vad vinner vi på det, jämfört med att ha tillgång till världens utbud av internet-tidningar?
Jag har i flera dagar försökt komma på hur jag ska benämna en sak som en uppdragsgivare vill att jag ska skriva om. Jag har ältat fram och tillbaka, ringt min uppdragsgivare, skickat över konstiga modeller jag ritat, känt mig urtjatig och jobbig – men, det har ju känts fel i magen! Vi har inte kunnat få till vad det ska heta, därför att vi inte har kunnat få till vad det egentligen ska innehålla.
Idag blev jag så tokig över att hjärnan inte kom någon vart, så jag klev upp från kontorsstolen, stegade ut till bilen och körde till Slite för att handla. Jag blev inte mindre tokig av själva bilfärden, samma gamla resonemang och ältande fortsatte i huvudet utan att komma någonstans alls. Jag ringde min uppdragsgivare igen. Vi tjatade tillsammans ytterligare några varv och så plötsligt händer det! Jag hittar en benämning. Wow. Puh.
När man väl hittar benämningen, ja då är den självklarast i världen. Med reservation för att det bara är någon timme sedan jag kom på den, så tror jag ändå att det blev rätt till sist. Det känns rätt i magen.
Men varför måste man hålla på med allt det här sega ältandet, vändandet och vridandet innan man kommer på det? Eller, varför kan jag inte bara vandra lugn genom den delen av den kreativa fasen, utan allt suckande och våndande? Jag VET ju att det ofta går till ungefär så här!
Nej, vi har inte skaffat höns. Men Roine har köpt ägg och nyss när jag skulle öppna äggförpackningen läste jag etiketten. Där står det ordagrant:
Ägg från burhöns med sprättyta, sittpinne och värprede.
Börjar det inte låta som en beskrivning av boende? ”Rum på 30 kvadrat, med wc, dusch, kök samt säng”. Kommer det här att bli de nya säljargumenten för ägg? Kommer vi att få se ägg från lyxhöns som har egen gräsmatta, syrenbuske och ergonomiskt värprede?
Inte för att har något emot att hönsen får leva ett trevligt liv. Jag minns med fasa när jag var 4-5 år och fick kliva in i ett stort hönseri. Det var på 60-talet och jag glömmer aldrig hur mycket höns det var, hur trångt de hade i sina burar och hur deras halsar ofta hade tappat fjädrar i en krans, beroende på att de skavde mot buröppningen när den lilla manicken som fyllde på mat kom åkande och ibland fick dem att fastna en stund innan de kunde dra in sina huvuden.
Med den erfarenheten så föredrar jag ägg från burhöns med sprättyta, sittpinne och värprede. Men allra helst tycker jag att hönsen ska ha det som t.ex. på Gangvide Farm.