Barn är intresserade av att lära sig saker om sin omvärld. Jag har hört exempel på barn som lärt sig att känna igen bilmärken och bensinmacksnamn fast de egentligen inte kan läsa. Många barn intresserar sig för bokstäver.

Jag var ett sådant barn. Jag hade bokstavsklossar som jag lekte med. Jag låg bredvid min pappa när han läste tidningen och pekade och frågade ”vad står det där” och pappa svarade tålmodigt tills den dagen kom när jag istället frågade ”står det Hagmans Livs där?” och liknande. Då hade jag knäckt läskoden. Parallellt tror jag att mamma, på min uppmaning, skrev korta ord för att jag skulle se hur de stavades. (Eller om det var pappa som gjorde det?)

Jag hade mina äldre syskons ABC-böcker som jag av egen lust kollade igenom om och om igen, tills jag fattade. Den första bok jag läste var min systers vältummade exemplar av Askungen med illustrationer av Disney. Det var en stor utmaning att ta mig igenom all den här texten och för att slippa läsa något ord mer än en gång, strök jag under det ord jag hade läst med en blyertspenna. Strecken finns ännu kvar… Jag tror att jag var 5 år när jag läste Askungen. Alfabetet kunde jag nog när jag var 3 år.

Min dotter har gjort på ungefär samma sätt. Som föräldrar har vi mest svarat på hennes frågor eller begäran om att göra stavningsövningar i form av en bild på t.ex. en sol och så tre streck att skriva s-o-l på. Hon har också tittat mycket på TV och har suttit en hel del vid dator från att hon var liten.

I Dagens Nyheter finns idag en artikel om hur många barn lär sig läsa vid sidan av skolan och att skolan har svårt att bemöta det. Det tycker jag är trist. Att knäcka läskoden och få ett flyt i sitt läsande är en viktig livskunskap. Hur kan man låta bli att haka på när barnen själva visar tecken på läsintresse?

Vi har under flera år fått lära oss att faran med kärnkraft är de kärnkraftsverk som andra länder har. Länder som inte är så petnoga som vi i paragrafryttarnas superreglerade Sverige är. Men de senaste veckorna har alarmerande uppgifter om säkerhetsbrister på våra kärnkraftsverk duggat tätt. Idag har de ytterligare en sådan nyhet på Sveriges Radio.

Var eller när började det gå fel? Hur gick det till när de anställda på kärnkraftverken började tappa respekten? Är det så att man i längden inte kan ha sådana jobb utan att tappa respekten, därför att man sänker garden när inget händer? Man börjar tänja på gränserna lite. Tar en öl på jobbet. Röker på platser där det är förbjudet. Tröttnar på att byta packningar…

Svenska Dagbladet har publicerat en rad artiklar som handlar om hur vi i jakten på trygghet blir mer otrygga:
Jakten på trygghet gör oss otrygga
Idag får barnen varken slå sig eller förlora – här finns länkar till alla artiklar i serien.

Hur hänger det ihop? Hur kan vi både vara ett land där man slarvar med säkerheten på kärnkraftverken och ett land där vi förbjuder barn att ha iskana på skolgården ”därför att någon kan slå sig”. Finns det något samband?

Kanske behöver vi alla ett litet mått av fara för att känna att vi har handlingsberedskap, att vi har inre redskap att bemöta verklig fara med och att vi utan de redskapen blir otrygga? Kanske är det just så att de som jobbar på kärnkraftverk känner sig extremt otrygga när de lever i så hårda regelverk att de går med så hård inre anspänning inför den STORA FARAN att de helt enkelt måste testa gränserna lite? ”Kolla, jag röker här fast man inte får och det händer ju inget!” Behöver de som jobbar på kärnkraftverk alltså sunda sätt att skapa inre trygghet, för att de ska klara den psykiska anspänning det innebär att jobba så nära något så oerhört farligt?

Faran är i så fall inte att de känner sig för trygga, utan att de genom att bryta mot reglerna vaggar in sig själva i en falsk trygghet därför att deras inre rädslor är så starka att de inte står ut annars.