Oj oj oj! Det fattades en liiiiiiten väsentlig del för att min affärsidé som jag kom på i helgen skulle bli så där jättebra som jag hoppades. Nu har jag fått besked och det går att göra som jag tänkte.

Nu är hjärnan fylld av en massa glada popcorn som studsar runt.

Min magkänsla säger att Farbod Reza-nia har rätt när han i en artikel i E24.se bl.a. säger följande:

–Det finns ett linjärt samband mellan antal år i Sverige och ­ arbete, framhåller Farbod Reza-nia. Det ­borde man titta på i stati­stiken istället för som idag etnicitet, där man buntar ihop alla från ett visst land i samma grupp, ­ oavsett om personerna varit i Sverige i 20 år eller 6 månader. Det ger en missvisande bild av ­invandrarnas situation på arbetsmarknaden.

Ganska ofta ser jag tendensen till att folk utgår från att det finns problem och därmed så ser de inte de verkliga problemen. Hänger ni med? Om man utgår från att det är så att invandrare generellt sett inte får jobb, så missar man att ta reda på varför en del av invandrarna får jobb och vad man kan göra för de invandrare som inte får jobb. Man lurar sig själv att tro att alltihop beror på att arbetsgivarna med automatik ratar invandrare.

Om de som jobbar med sysselsättningsfrågor istället intresserar sig för vad det är som gör att vissa invandrare accepteras av arbetsmarknaden i högre utsträckning än andra, ja, då finns det något bra att jobba med. Sannolikt handlar det om omvärldskunskap/allmänbildning, språk, beteende och liknande. Det finns alltid jobb som kräver kunskap om förhållanden på en viss plats och ibland t.o.m. att man har ett dugligt nätverk på platsen. Det finns jobb där språket har större betydelse än på andra arbetsplatser – det får helt enkelt inte uppstå missuppfattninger, eller så måste språket stämma med företagets inriktning.

Mycket handlar om kroppspråk på ett mer undermedvetet plan. Sättet man möter blicken, det avstånd man har till en annan människa under ett samtal eller kanske hur man betonar vissa ord med hjälp av ögonbryn och händer. Allt sånt spelar in, men blir sällan till ett konkret argument för eller emot att anställa en viss person.

Så här är det i alla möten med människor och den som anställer vill känna sig trygg med den anställde, vill känna att de förstår varandra. Det är inte så konstigt att osäkerheten ökar när den arbetssökande är starkt präglad av ett annat land.

Är då lösningen att ”alla blir som svenskar”? Nej, då tappar vi ju det värdefulla i att få in nya perspektiv på arbetsplatserna. Det handlar mer om att de invandrare som är bra på att ”tala fler signalspråk” har konkurrensfördelar jämfört med de som bara talar ett signalspråk. Precis så som det är med det talade språket.

Omvänt, på den tiden jag jobbade med flyktingelever fick jag en gång beröm av en kurdisk tjej, därför att jag ”var mer som dom än andra svenskar”. Så, varför tyckte de att en blond svensk tjej var mer kurdisk i sitt sätt att vara än andra svenskar? Sannolikt därför att jag alltid på ett omedvetet plan anpassar mig efter de jag interagerar med (tar efter andras dialekter bl.a.) plus att jag har ett ganska livligt sätt att prata med både händer och ögonbryn (en egenskap som ibland irriterat svenskar). Då blev det säkert lättare för den här kurdiska tjejen att förstå mig så att hon kände sig trygg med mig.