Jag tycker att den här trailern bådar gott. Det känns verkligen som att det är ny typ av läskig stämning som skapats runt Stieg Larsons berättelse. Rooney Mara verkar också ha lyckats med att matcha Noomi Rapaces rolltolkning.
Det ska blir riktigt spännande att se den här filmen!
För några dagar sedan läste jag en artikel som handlade om att vi i Sverige är lite för fixerade vid att anställa personer runt 35 år och att det ”är kört” om man har fyllt 40. Samtidigt som folk förväntas vara som mest aktiva med karriären mellan 30 och 40 år förväntas de också bilda familj under just den tiden.
Hur i hela fridens dar har vi lyckats sjabbla till förväntningarna på det viset? Lägg gärna till att det blir allt fler som gärna kan tänka sig att jobba ett tag efter 65 och att vi lever längre.
Idag läste jag i Passion for Business om gubbkulturen på Ericsson och hur svårt det är för kvinnor att få topp-positionerna. Av de kvinnor som intervjuades var det flera som sa typ ”Jag har inte varit för kvotering tidigare, men…”. När jag läste intervjuerna och försökte hitta orsakerna till varför kvinnor missgynnas så var det mycket av det jag brukar höra; att männen har sina egna ”bastuklubbar”, ses över golfen och älgjakten, räknas in i samma nätverk och att kvinnorna har svårt att ta sig in där. Men, så var det en konkret sak som jag reagerade på: för att passa in i karriärsmallen så bör man ha tjänstgjort ett antal år utomlands och det är oftast män som nappar på det.
Varför det då? Jo, för man räknar inte med att partnern också ska jobba utan bara följa med och tydligen är det än så länge mest kvinnor som ställer upp på att vara en sådan ”passiv medföljare”. Och om det är utlandsjobbet som räknas som det kritiska steget för att nå toppen, ja då kommer aldrig kvinnorna att nå fram så länge deras män inte är beredda att bli passiva medföljare ELLER så länge som personalansvariga TROR att män inte vill vara passiva medföljare och därför undviker att ens fråga kvinnorna om de vill åka iväg på utlandstjänst ett par år.
Märker ni hur allt hänger ihop? Det här karriärssteget att åka utomlands brukar också inträffa någonstans runt 35. Naturligtvis fungerade det mycket bra att få män att satsa stenhårt på att göra karriär från 30 år och uppåt under de tider då familjer levde mer ojämlikt och man tog det som självklart att kvinnan ansvarade för hem och barn. Men så är det inte idag. Pappor och mammor delar på ansvar idag och sliter häcken av sig för att lyckas hinna med både barn, hem och karriär.
Tänk om arbetslivet kunde lätta lite på pressen just när folk är i familjebildande ålder? Inte tycka att det är konstigt om folk avvaktar lite med värsta karriärrycken tills att de passerat åren som småbarnsföräldrar? Varför inte sätta lite mer press på folk efter att de fyllt 40 och sen kanske inse att erfarenhet många gånger väger minst lika tungt som yngres entusiasm och energi och att man kan dra nytta av kompetenser hos folk som passerat 65.
Ge småbarnsföräldrarna lite mer andrum!
Att folk bygger stentorn på Gotlands klapperstensstränder är en ny företeelse som uppstått de senaste 5–10 åren. Lusten att bygga torn är så stark att flera olika stränder blivit byggplatser. Den här bilden är från Ekstakusten, men jag har också sett många stentorn vid Bläse och idag läser jag en insändare med bilder från en kvinna som upprörs över stentornen vid Lauters på Fårö.
Hur brutala ingrepp på naturen är dessa stentorn? De byggs av stenar från platsen. Man kan anta att flera av tornen kommer att rasa så småningom – någon människa eller kanske hund går emot dem? Kanske slår sig någon mås ner på ett torn och ställer till bråk? Kanske kommer det kraftiga höststormar och vispar ner tornen? Jag har svårt att se att tornen ställer till så värst stor skada.
Någonstans inuti den här frågan ligger frågan om vad det är att vara människa. Hur ska man bete sig när man är människa? Vi vet en massa saker och kunskap ger ansvar – men samtidigt är vi också en av jordens alla djur. Om det vore så att de här stentornen byggdes av exempelvis Storskarvar så hade den officiella inställningen antagligen varit att vi inte får störa byggandet av stentornen. Men nu är det människor som bygger. Varför är det så viktigt att låta djur leva fredat och fritt medan människan ska hålla sig så strikt inom olika bestämmelsers ramar? Är inte också de mänskliga spåren i naturen viktiga?
Stentorn berättar om människor som tycker om att vara på stranden, som får lust att göra något och som därför bygger torn. Ett torn inspirerar till flera. Tornen blir som glada utropstecken uppställda längs våra stränder: ”Se mig! Här är jag! Jag finns!” Jag tycker det är skönt att se att det finns så många som lockas av en så enkel och tankfull sysselsättning som att bygga torn av klappersten.
Om det omvänt ska vara så att människan är den enda djurarten som inte har rätt att sätta sina spår i naturen så vill jag byta art.
Den här dagen började på alla möjliga jobbiga sätt. Vi satte oss i bilen 6.45 och for iväg helt enligt plan. Efter tio minuter inser jag att min lilla medicinväska står kvar i köket. Jaha, vända…
När vi på nytt kör iväg tycker Roine att det är smart att ta vägen över Lärbro till stan, eftersom man kanske kan köra lite snabbare där än på Lummelundsväg. Jo jo. Kanske i vanliga fall, men nu lägger de ju på asfalt! Ja ja, det var inte så lång bit och det gick ganska smärtfritt.
Efter ett tag viker jag ner solskyddet för att kolla in hur jag ser ut i spegeln denna jäktiga morgon. På solskyddet sitter en spindel! Jag gillar inte spindlar. I Tingstäde stannar vi, jag hoppar ur och Roine slänger ut spindeln.
Innan vi kommer fram till Visby har vi fått köra om inte mindre än tre mopedbilar.
Tillväxt Gotlands frukostmöte på Fornsalen började 7.30, vi hastar in strax innan 8 och skyndar oss att försöka ta lite frukost. Jag tar en mugg kaffe och ska fylla på mjölk. Den öppnade mjölklitern är tom och för att kunna öppna en ny liter mjölk måste jag ställa ner muggen. Dessvärre ser jag inte att de snygga klinkerplattorna på kaffebordet innebär en höjdskillnad där jag ställer ner muggen, så muggen brakar i golvet (håller!) och allt kaffe skvätter ut så att jag får på min helt nytvättade jacka och mina tygskor. Suck.
Efter allt detta sätter jag mig ner och lyssnar till intressant information om Fornsalen och sedan Almedalsveckan. Den som vill får efteråt följa med på specialvisning av den nya Polhemsutställningen och det vill jag och två till. Den utställningen gjorde att den här morgonen ändå var värd allt inledande strul.
Christopher Polhem, vilken kille säger jag!
Just när man kliver in i lokalen ser det kanske mest ut som lite manicker, men om man som vi har tillfälle att få kolla in varje grej, veva på vevar, trycka på knappar och allt vad där är så är det hög imp-faktor. Tänk att den här mannen som kom från så enkla förhållanden lyckades åstadkomma så mycket!
Det här är Lisa Johansson som är ansvarig för Polhemsutställningen. Hon visar en fiffig tavla där man kan testa att sätt upp kugghjul, veva och se vad som händer. (Hon är också medlem i Fantomenklubben…)
Om du kommer till Gotland – missa inte att besöka Polhemsutställningen. Om du bor på Gotland – Hallå? Gå dit direkt vet ja!
Om du vill läsa ännu lite till om Christopher Polhem kan du läsa här!
Jag tror att vi är många som inte riktigt fattat hur stor och häftig Polhem faktiskt var!
Jag läser en artikel i Dagens Nyheter som handlar om ungdomar i Stockholm och att det är svårt att skaffa jobb. Rubriken är ”Utan kontakter får man inga jobb”. Det kunde ha varit jag som sa så när jag var arton. Min familj hade inte de där ”rätta kontakterna” som jag anade att man behövde ha. Jag kände mig lite missgynnad, åsidosatt och läget var ganska hopplöst.
Det här sättet att tänka på kontakter som något man har eller inte har, satt kvar länge i mig. Några trevare att utöka mitt kontaktnät gjorde jag i Växjö, men det kändes inte som att jag hittade rätt, som att jag inte hörde till. Kanske är Växjö trots den snabba expansion staden genomgått ändå ganska sluten i sina nätverk? Eller så hängde det på mig, att jag inte riktigt försökte?
När jag flyttade till Gotland började något hända. Jag kom in i nätverken. Idag har jag ett mycket stort nätverk på Gotland som också har tentakler utanför Gotland. Till exempel till flera olika platser på svenska fastlandet, Danmark, Finland, Norge, Estland, England och Kalifornien.
Vad är det jag har gjort för att få nätverket att växa?
När nätverket når en viss gräns börjar det bli värdefullt inte bara för mig, utan också för andra som vill ha kontakt med mig för att enklare kunna nå andra som de vet finns i mitt nätverk. Ibland är det kul att det är så. Vid andra tillfällen kan det kännas som att det lyser igenom lite väl mycket att det är just en viss person i nätverket som någon tror att de ska nå fram till genom att kontakta mig. Då blir det pinsamt.
Jag hade inte med mig det här nätverkstänkandet hemifrån utan det är något jag har fått lära mig. Min dotter Alice har däremot fått med sig tänket och hon använder sig av det i sitt nuvarande, vuxna liv. Dels har hon genom åren fått lära sig att hantera flytten från Växjö till Gotland och det byte av skolor och kompisgrupper som det har inneburit. I och med att hon dansat först på Steps & Stage i Växjö och sen på Visby Dansskola och också varit aktiv i Junis har hon haft kompisgrupper utanför närområdet och skolan.
Vi har försökt ta med Alice vid vissa tillfällen när det har varit företagsmingel för att hon ska få prova på och kanske känna sig lite mer bekväm i sådana miljöer.
Sedan högstadiet har Alice också haft olika jobb. Det började med att hon var barnvakt, sen har hon sommarjobbat i KIK-kiosken och för Junis – alltihop med ganska dåligt betalt, men det har gett erfarenheter och det har varit JOBB. Genom att hon bad om att få göra praktik på Riksutställningar fick hon sedan sommarjobb där direkt när hon slutat gymnasiet och på hösten ett halvtidsjobb samtidigt som hon läste på högskolan. Under vårterminen pluggade hon bara och på sommaren jobbade hon i Bungehallen, en ICA-affär (ett jobb som hon sökte via platsannons, fast chefen känner vår granne som kunde berätta om Alice och kanske om hur det fungerade när hon jobbade i KIK-kiosken?)
På hösten fick hon jobb på Leader som projektledare för ett ungdomsprojekt – det jobbet fick hon via mina kontakter på Leader, de hade lärt känna Alice och kom på att hon skulle kunna passa. På våren gick Alice på en casting och det slutade med att hon fick en av två huvudroller i en kortfilm. Själva inspelningen gjorde att Alice lärde känna filmfolk. I höstas började Alice på Södertörns högskola och direkt gav hon sig in i världen med studentförening och sedan början av det här året är hon ordförande i SÖFREs informationsutskott, vilket i sig leder vidare till ytterligare grupper och nätverk. Hon har sommarjobb i Stockholm fixat och i höst tror jag att hon kommer att få ett extrajobb – allt via kontakter och nätverk.
Kanske hade Alice gjort allt detta också utan att vi här hemma visat vägen till nätverkande, men i vilket fall tror jag att det varit bra att vi kunnat fungera som förebilder i detta. Fått nätverkandet att vara en naturlig del.
Så, jag vet hur trist det är när man upplever att man inte har rätt kontakter, inte ingår i rätt nätverk. Men jag vet också att man kan ändra på sin situation och jag är ganska säker på att vårt sätt att nätverka har påverkat Alice, så att det för henne antagligen har känts lite mer naturligt och självklart att kliva in och ta plats i de nätverk som blivit tillgängliga för henne.
Det här handlar om hur man ser på sig själv, attityd och att fortsätta att ”mingla” på olika ställen tills att man hittar rätt. Det handlar också om att inte direkt förkasta en grupp och tänka att man inte har någon nytta av dem bara för att det inte blev hundra procent rätt från start. Det tar tid innan det blir rätt och vilka vägar, vilka personer det är som gör att det blir rätt är inte givet från start. Det handlar om att ge sig den på att försöka många gånger.
Men det handlar inte om att man har eller inte har rätt nätverk. Du är själv den viktigaste delen av ditt nätverk.