Oj oj. Nu för tiden måste man gå en liten introduktionskurs innan man börjar övningsköra med sitt barn. Barnet får dessutom börja övningsköra när hon är blott 16 år. Tiderna förändras.

I alla fall har vi nu varit på den här introduktionskursen och det är nog så bra så att jag får sätta fokus på vad det innebär att köra bil igen – det var ju ett tag sedan jag tog mitt körkort. Men, rackarns så jag får tänka för att fatta vad det är man gör egentligen… Allt det här med hur jag använder pedalerna, i vilken ordning och kollet i backspegeln – det GÖR jag ju bara! Nu måste jag bli uppmärksam på HUR och i vilken ORDNING.

Spännande värre.

Jag har en ny mobil, en Nokia 7370. Söt som en puderdosa. Fast den har förstås inte riktigt lika bra ”kontorskapacitet” som min gamla Sony Ericsson som ballade ur härom veckan.

Den här lilla mobil-juvelen har dock minst en oväntad egenskap. Idag när jag skulle åka iväg hade jag mitt bluetooth-headset på mig, det var ont om tid och här i huset tycker vi det är viktigt att man får en kram innan man åker.
-Jag måste få en kram NU! skrek jag så att Roine kom nergalopperande.

Men under tiden började en röst att prata på engelska i mitt öra och så hördes ”pip pip pip” som om någon tryckte in ett nummer på mobilen och när jag tittar på mobilen är den i full färd med att ringa en person som finns i min adressbok!

Jag måste nog ta ett allvarligt snack med min mobil-juvel om det här med röststyrning. Det går ju inte an att mobilen ringer upp halvbekanta affärskontakter varje gång jag ylar ”jag måste få en kram NU!”.