Kalashets och iPad

/i /av

Jag har just läst en artikel i Svenska Dagbladet där psykologerna Krister Svensson och Madeleine Gauffin Rahme framför sina åsikter om att det blivit allt för stor hets runt detta med att arrangera barnkalas. För vem gör man kalasen, för barnen eller för att imponera på de vuxna?

Samtidigt som det pågår en slags överträffningstävling i vem som kan arrangera det häftigaste kalaset, försöker föräldrarna också tala om för barnen att ”det är tanken som räknas”, säger Krister:

– Vi håller oss med en retorik om att det räcker med en liten gåva, att det är tanken som räknas. Samtidigt visar vi barnen att det inte är tillräckligt att träffas och leka utan att det krävs mer, som film, utställningar och mat.

Jag har en kompis i USA som rapporterar om barnens kalas. Det börjar med hoppborgar, discolampor, film och underhållning, övergår till att man ska vara hos någon professionell kalasarrangör som kombinerar något nyttigt med kul, edutainment, och sen när barnen blir tonåringar förväntas de hyra en strandlägenhet till festen – då snackar vi trettonåring.

Det är lätt att se hur hela kalasapparaten accelererar. Men som det mesta brukar det vara en pendelrörelse, kanske slår det över till att man istället börjar inrikta sig på mindre, mer privata och avspända kalas? Typ om tio år eller nåt…

Jag håller alltså med de här psykologerna om det mesta som står i artikeln. Ända tills jag kom till slutklämmen från Madeleine:

– Om man får en Ipad när man fyller nio – vad ska man då få när man fyller sexton? Människor som får allt för mycket färdigpaketerat har svårt med motgångar och motstånd senare i livet.

Men herregud, hur tänker hon där? Har ni råd så ge barnen iPads! Ge dem datorer! Det är ju det som är vägen till kunskap, kanalen ut i världen, ju tidigare barnen blir bekväma med de här manickerna, desto bättre. En iPad är primärt inte bara någon ”leksak” om ni frågar mig. En iPad är ett redskap som det är viktigt att lära sig använda.

Det är förstås skillnad i hur man laddar sakerna man ger sina barn. Om man ger bort en iPad och sedan bara skickar signaler om att det är en lyxpryl, en leksak och inte tar iPadens möjligheter på allvar, så är det klart att barnet kommer att färgas av de signalerna.

Alice har haft tillgång till egen dator från att hon var fyra år tror jag och jag är jätteglad över att vi har haft möjlighet att ge henne den möjligheten att naturligt bekanta sig med den digitala världen. Men precis som med allt annat barn ska bekanta sig med här i livet, så måste vi som föräldrar vara med och förklara och visa vägen. Bara för att ens barn har en iPad eller en dator så måste man inte acceptera att de har hur många spel som helst. Det bästa sättet brukar vara att själv vara en god förebild och visa på hur många positiva möjligheter som finns med en dator.

Så, det är väl klart att barnen ska ha iPads! I en iPad ryms skatter med böcker, spel, kreativa uttryck och kontakten med hela världen. Varför i hela fridens dar ska vi inte ge våra barn möjligheten till allt detta?

Landsbygden utarmas, turismen måste utvecklas – allt går runt i cirkel…

/i /av

Det är lätt att man tappar överblicken när man går runt i sin egen lilla värld och det är väldigt lätt att tro att vi är så himla smarta nu för tiden. Att det är just vi som är de första att identifiera problemen och se lösningarna. Men allt som behövs för att jag brutalt ska kastas ur den illusionen är att läsa ett par artiklar från 60-talet. Då känns det som att det mesta av det vi pratar om när det gäller landsbygd och turism bara går runt i cirklar.

Vad tycks till exempel om det här uttalandet av Nils Johansson, handlare i Fidenäs, juni 1966:

– Jag tror mycket på camping, säger han, tältturisterna kommer att öka år från år och nu kommer också husvagnarna alltmer. Och camparna kräver mer än serviceanläggningar, de vill ha sysselsättning också. F n har vi fyra båtar vi hyr ut till fiskeintresserade och andra, vi får i dagarna ett bordtennisbord i glasfiber för utomhusbruk och mitt emot affären har vi ordnat russridning för barnen.
Snart dags att utöka
– Eftersom vi tror på campingen kommer vi också att utöka campingplatsen avsevärt, berättar köpman Johansson. Vi har gott om mark för det ändamålet runt omkring den nuvarande tältplatsen. Vi planerade egentligen att bygga ut redan i fjol men av vissa orsaker fick vi skjuta på det. Men så snart vatten- och avloppsfrågan är klar så startar vi – och det blir nog ganska snart.

Turister måste ha något att göra. Vatten- och avloppsfrågan måste lösas. Hm? Är det inte precis på den fläcken vi fortfarande står och stampar?

Jag drog mig till minnes att jag läst om turism i gamla klipp som min mormor Alice Hultström sparat, så jag har kollat lite i hennes samling idag. Där kan man läsa om hur hon och hennes man, Axel Hultström, gav sig in i turistbranschen när Axel var 83 år! De hade anlagt sin park med bungalows för uthyrning i Alva. Mormor skriver i ett kåseri om att turisttrafiken i Alva är igång så att det nätt och jämt går att ta sig över vägen, hon får vänta ut bilköerna… Tyvärr har hon varit dålig på att få med dateringar på sina tidningsklipp, men jag gissar att de är från 60-talet. Bredvid har hon klistrat in en insändare från en upprörd Båstadsfru:

Vänlighet kostar ingenting!
Som turist i Visby med hushåll för 4 personer har jag nu varit i en massa affärer men tyvärr aldrig mött några glada leenden från expediterna utan hopknipna läppar och ilskna ögon. Varför? Jag kommer själv från en av Sveriges mest besökta badorter och där vet jag, att expediterna är alldeles särskilt vänliga och tillmötesgående just mot turister, därför att turister betyder så mycket för samhället. Där är det nästan så, att vi årskunder känna oss försummade ibland.
Betyder inte turisterna någonting för Visby rent ekonomiskt, eftersom vi blir så ovänligt behandlade?

Jag vill tro att vi kommit längre i kundbemötande idag, men samtidigt har jag hört företrädare för turismbranschen sucka över att det fortfarande förekommer att vissa personer beter sig direkt otrevligt mot turister. Insikten om vad turismen betyder för Gotland har inte nått fram till alla.

Jag tänker också att det är så mycket som görs på Gotland som i sig är ganska smått. Vi behöver få igång större förändringar om vi verkligen vill nå fram till att bli en befolkning på 65 000 invånare. I Fidenäs var det järnvägen som skapade verksamheter inom handel och turism. Vi behöver väl fungerande infrastrukturer för att göra platser tillgängliga. Vägar, el, vatten och avlopp, bredband och bussar skapar möjligheter. Just idag tror jag att bredband och vatten- och avlopp är två av de mest avgörande faktorerna för att få folk att flytta till landet.

Men kanske behöver vi ta i mer? Vad skulle idag motsvara dåtidens satsning på att bygga järnväg? Att satsa på att rusta upp flera hamnar runt den gotländska kusten och attrahera mer båt-turister? Att bygga en teknikstad på någon tålig plats på Gotland? Att skapa nya, moderna, ekologiska, klimatanpassade boendeformer som stämmer med nutida människor behov och drömmar om ett bra liv?

Jag vet inte. Men det känns ganska futtigt att läsa om ett ännu ett överklagande samtidigt som jag vet att vi måste våga satsa om Gotland ska överleva.

Vidare tänker jag att det krävs många samverkande faktorer för at bygga livskraftiga verksamheter. Kanske är det så att det på Gotlands görs alldeles för många ”solo-satsningar” om målet är att uppnå långsiktig framgång? Jag menar inte att vi måste ha större företag, men att vi verkligen måste dra nytta av att samverka bättre.

Kompetens i farozonen!

/1 Kommentar/i /av

Jag tyckte att det var toppenkul när nyheten om att Riksutställningar skulle flytta till Gotland kom. Det kändes härligt och kreativt att gå runt i deras lokaler på invigningen 2008. När Alice först fick sommarjobb där och sedan fick jobba vidare på hösten, direkt efter att hon slutat gymnasiet och bara var 18 år fick jag en annan inblick i deras verksamhet.

Det är lätt att prata om att man ska vara kreativ och att man ska ta in unga människor i de kreativa diskussionerna – men det var precis vad de gjorde! Som mamma kände jag mig mycket tacksam över att de bjöd in Alice i sin arbetsgemenskap på ett sådant respektfullt sätt.

I början av åttiotalet var jag med på en dagsutbildning på Riksutställningar som en del av min utbildning till fritidspedagog. En dag är bara en dag, men jag minns en känsla av proffsighet och att jag blev inspirerad till att se utställningar som ett verkligt pedagogiskt verktyg.

Jag tror att Riksutställningar har haft en speciell attityd i och med att de både producerat utställningar och jobbat aktivt med studiebesök och att lära andra. De har aldrig tillåtits att bli navelskådande kreatörer utan om man ska trivas på Riksutställningar måste man nog ha både nyfikenhet och respekt för andra. Precis så som jag uppfattar att Riksutställningar är.

Den byggnad som uppfördes för att Riksutställningar skulle kunna flytta till Gotland har nominerats i arkitekturtävlingar. Jag hittar inte någon siffra på vad den kostade att byggas, men den byggdes för att användas i många, många år.

Istället har Riksutställningar sedan de utlokaliserades till Visby fått brottas med det ena sparbetinget efter det andra och deras verksamhet ifrågasätts… Nu är de ålagda att krympa ännu mer… Ytterligare fjorton tjänster ska bort. Om detta går igenom kommer endast 22 tjänster av de ursprungliga 60 tjänsterna att återstå. 60 tjänster som utlovades som ersättningsjobb då försvaret lade ner. (Det är som vanligt när Gotland ska kompenseras – man lovar något på ett papper och sedan krymper siffrorna. Jag undrar varför man ens bryr sig om att låtsas att man ska kompensera med ersättningsjobb?)

Jag tycker att Riksutställningar fyller en viktig roll i samhället. När Riksutställningar startade 1965 var ett av deras uppdrag ”att föra ut den konst som fanns på våra statliga museer till människor som annars skulle ha svårt att uppleva den. I vår allra första utställning, ”100 år med Nationalmuseum” reste verk av Rembrandt, Picasso och andra världsberömda konstnärer landet runt i lastbil.”

Sedan utvecklades verksamheten:

Ända sedan starten har vi producerat utställningar av alla sorter, både till innehåll och form. Och ända från början har det varit lika viktigt för oss att producera utställningar som att dela med oss av vår kunskap till andra. Vi har ordnat utbildningar och seminarier, gett ut böcker med mera. Allt för att utveckla utställningsmediet.

Här kan du se att axplock av deras mer än 1200 utställningar!

Jag blir ledsen när jag läser att Riksutställningar hela tiden ska krympa och krympa, snart är det inte ens en ”tumme” kvar. Hallå Sverige:
Fatta att vi behöver Riksutställningar och all den kompetens och kreativitet som ryms i det huset!!!

När man träffar dem som tror på det de läst i tidningarna

/i /av

Om det är något jag lärt mig under de här tio åren på Gotland så är det att ha som mål att inte tro på det som står i tidningarna. Fortfarande trillar jag i fällan då och då, men väldigt många gånger har jag istället varit mån om att kontakta den som artikeln handlar om för att få dennes version.

Pigge Werkelin är en lokalt, het person. Så snart det skrivs om honom kan man direkt räkna med att det börjas skriva konstiga saker på helagotland.se:s debattforum och att eventuellt avsomnade rykten får nytt syre. Det är inte konstigt att folk har en massa åsikter, det konstiga är att de så lätt ansluter sig till spekulativt skvaller utan att ens försöka ta reda på hur det ligger till.

Men, det finns ju också andra det skrivs om. För ett tag sedan pratade jag med en person som hade mycket starka åsikter om en viss företeelse på Gotland och den person som särskilt förknippas med denna företeelse. Just då hade jag glömt att de flesta nog ändå tror på det som står i tidningar, så jag tappade fullständigt hakan när jag fick höra det hårda omdömet…
– Hur har du skaffat dig den åsikten? undrade jag.
– Jag har förstås läst i tidningarna.
– Jaha? Men du har aldrig träffat den här personen? Du menar att du tror på det som står i tidningen.

Och sen följde en liten diskussion om just det, det här med att tro på det som skrivs i tidningen.

Jag tycker det här är sorgligt på två sätt:

  1. Ur tidningens och journalisternas perspektiv. Hur motiverande är det att skriva artiklar som påverkar folk att tycka illa om personer, därför att man inte berättar vad personen tycker, utan bara hugger någon lämplig replik?
  2. Ur läsarnas perspektiv. Hur sorgligt är det inte att tänka sig att världen är full av läsare som tror att det de läser är sant, fast det bara är subjektivt utvalda skärvor av verkligheten?

När man betänker att duktiga journalister byter karriärspår därför att de inte vill arbeta under sådana här villkor, blir det ännu ruggigare. Ta till exempel Staffan Dopping som idag jobbar som PR-konsult och i sin blogg uttrycker kritik över tidningarna.

När det bråkas med Pigge…

/i /av

Igår blev det offentligt att Sverigeflyg säljs till Braathens Aviation och kommer att ingå i Malmö Aviation. Det är en del i en serie otrevliga händelser som Pigge fått hantera under ett par år, men som fått sin kulmen just i år. Läs Pigges blogginlägg!

Det är intressant att se hur en del reagerar genom att anta att Pigge är en svår person som har många ovänner, att han skulle vara en person som beter sig illa. (Jo, jag har just läst sådana kommentarer i ett debattforum, men jag ids inte länka dit, det är för simpelt för att förtjäna en länk).

Sanningen är ju precis den omvända. Nyckeln till att kunna bygga ett så stort affärsnätverk som Pigge har ligger i stark karisma och en enastående social förmåga. Jag känner ingen som känner så många som Pigge och som har så många vänner. Hans 50-årsfest var som en enda stor varm kram med 260 deltagare.

Allvarligt talat, ni som tror att Pigges grej är att vara ojuste, otrevlig, besvärlig och allmänt sett bete sig som en skitstövel – hur i all fridens dar tror ni att han blivit så framgångsrik? Ni tror på allvar att framgång ligger i social inkompetens?

Nä, tänk lite längre än vad tidningarna skriver. I deras roll ligger att intervjua båda parter i en konflikt oavsett om den ena parten står för en marginell åsikt eller inte, så är själva grejen att man låter båda få utrymme i media. Det betyder inte att en enskilds röst blir mer sann än de sannolikt mer än tusen personer som ingår i Pigges nätverk därför att de gillar honom. Som jag.

Uppdatering:
Nä, jag måste nog ta med ett citat från debattforumet ändå. Det representerar mångas inställning till Pigge.

Mr Magoo
Tror det ligger ganska många hundar begravna här.
Hur kan pigge vara ovän med alla ?!?
Tror nog han är en av de sista som har rent mjöl i sin påse…..
Annars ska pigge & co ha all credd for sin driftighet

Notera att Mr Magoo först misstänkliggör Pigge och påstår att han inte har rent mjöl i påsen, för att sedan lägga till att Pigge & Co ska ha credd för sin driftighet. Dubbelmoral och hyckleri i sin fulländning. På något sätt finns det en del som är lite förtjusta över att Pigge nog är lite lurig (som de föreställer sig det hela) så länge det skapar bra verksamheter – som kanske rent av gagnar dem själva?

Det ingår i en syn på företagare där man utgår från att alla framgångsrika företagare bygger sina framgångar på list och rackarspel. Att ohederlighet skulle vara en självklar egenskap för att bli framgångsrik. Och samtidigt som man alltså anklagar någon för att vara sådan, så uttrycker man också sin beundran? Hur sjukt är inte det?

Tänk om det är så att sann framgång bygger på goda relationer, öppenhet, vänlighet och helt enkelt konsten att vara schysst? Tänk om det är så att folk väljer att göra affärer med sådana personer de känner förtroende för? Tänk om det är DET som är Pigges grej? Va?