Du vet att du haft en bärbar dator för länge när…
… du skaffar en iMac med platt skärm och varje gång du lämnar datorn gör du en antydan till att fälla ner skärmen mot bordet.
Havstrut på promenad
Den här havstrut-ungen går runt ute på vår väg. De håller på att bredda vägen så det är bar jord ute i kanterna; jag gissar att det kanske är lätt att dra upp mask där?
Men själva havstruten beter sig lite konstigt. Om det kommer en bil kliver han snarare ut i vägen än hoppar ner i diket. Han verkar inte fatta att han ska vara rädd.
Skulle bara flytta en utställning lite grann…
Turligt nog är vi inte så smarta vi som sitter i UNGs styrelse. För om vi varit det hade vi insett hur tungt, slitig, pilligt och tidskrävande det är att flytta Fornsalens utställning ”KALKBROTT Födande eller Förödande?”. Och om vi insett det så hade vi nog inte gett oss in på det här och då hade det aldrig kommit någon sådan utställning till Folkhögskolan i Fårösund.
Vi var fyra tappra styrelseledamöter som samlades vid Fornsalen i Visby idag och hade någon vag idé om att vi skulle lägga några timmar på att plocka ner utställningen, lyfta in den i Lasses lastbil, köra till Fårösund och packa ur allt ur bilen och sen sätta upp det. Vi tänkte att man kanske var klar till lunch?
Sådana naiva typer. Vi har burit tio otympliga stålställningar, kartonger med sten, skivor med text och bild, marmorstycken, väggkarta, anslagstavla etc etc etc. De ska bygga om på Fornsalen så alla kutar runt och bär grejor där för närvarande. IGÅR var sista dagen hissen fungerade och självklart var det IDAG som vi skulle kånka utställning. Tror att vi var två trappor upp, eller om det var tre?
En stor kub på 136×136 cm föreställande hur mycket kalk man bryter i proportion till ett litet hus som stod uppepå är en cool grej i utställningen. Vi mätte upp att den gick att få igenom alla dörrar UTOM den sista. Så, det blev till att såga itu den. När jag skulle sätta tillbaka huset och de små människorna som står bredvid, tappade en av människorna huvudet. Ett huvud lika stort som en sådan där glasknopp som brukar sitta på knappnålar. Åh så jag kände mig fånig när jag skulle leta efter det… men, jag hittade det till sist!
17.30 var vi klara, då hade vi bara tagit lunchpaus, men i övrigt inte ens druckit ett glas vatten. Hoppas nu att det blir fler som tar sig tid att kolla på utställningen. Frågan om kalkbrytning är nämligen en het fråga på norra Gotland just nu.
Ja det är våren, VA är det VÅR nu, som har kommit igen, som en kär gammal vän?
Nä nu blommar kastanjen på Gotland! Den här hösten blir ju konstigare och konstigare.
Minns ni i våras? Då höll vi alla på att försmäkta därför att vintern aldrig gav med sig! Snön låg kvar en bit in i April där jag bor. Det är för länge. Nu är det sommaren som inte ger med sig. När jag tog mig hem efter midnatt hade jag långärmad+kortärmad T-shirt och en luvtröja i flossad bomull. Satte jag på mig regnjackan blev det för varmt.
Och så blommar alltså en kastanj. Jag har sett enstaka klena exemplar av blåeld och några andra blommor som försökt sig på att blomma nu fast årstiden är fel. Nog är det lite skumt?
Oajajajaj Aj!
Det var tjejträff här i Kappelshamn igår. Det går till så att man får en luddig inbjudan med vissa intruktioner och kläder och ev annan utrustning. Sen ska man befinna sig på en viss plats vid en viss tid. Sen är det bara att förlita sig till arrangörerna.
Igår bar det först av till Slite Golfbana. Där skulle vi efter bästa förmåga slå iväg bollar… Det såg ut som på bilderna.
Vi lyckades få in en del kanonträffar. Annika lyckades krocka en annan boll två gånger. Jag lyckades studsa bollen på någon slags ”målstudsmattor” två gånger. Både jag och Annika lyckades valla bollen i plåtavskiljarna (alltså de där gröna staketen som står mellan utslagsplatserna).
Några hade en himla schwung och lyckades nog nå fram till 50 meters-skylten. Camilla S slog egentligen ruskigt mycket längre – fast hade vissa problem med riktningen…
Vi hann också med att dricka kaffe/te och mumsa muffins och chokladbollar.
När vi återvänt till Kappelshamn var det dags för moment cykling. Jag trodde att vi på sin höjd skulle cykla 2-3 kilometer. Om jag riktigt tog i kanske 4-5 km. I själva verket fick vi cykla en mil bort till Hangvars klubbstuga. Färden gick dessutom över Kullshages grusvägar till att börja med. Vi fick svara på tipsfrågor om GOLF på vägen dit, så det var ju en himla tur att vi alla fall fått se en golfbana innan. Inte för att det nödvändigtvis innebar att våra resultat var så strålande. Innan vi kom fram började somliga av oss känna av en viss ”ömhet i underredet”.
Vi bjöds på riktigt god fisksoppa och hembakat bröd med oliver och rosmarin. Sen satt vi där och pratade och trivdes fram till 23.30 då vi tog oss ut i mörkret för att cykla hem. Första sträckan på en gropig grusväg, men sen valde vi asfaltsväg hela vägen hem. I Hangvar hittade vi blott en gatlykta, men något ljus från hus och gårdar syndes i alla fall. Sen var vi ute i becksvarta skogen.
Mitt dynamo sitter helt klart fel! Det är vansinnigt trögt att trampa och det blir inget trivsamt surr, utan ett dånande bröl från min cykel. Och så var det ju det där med det ömmande underredet…
Kristina hade så ont i underredet att hon mådde illa. Jag och Katarina hoppade därför av cyklarna och så gick vi en lång sträcka. Det var varmt fast det blivit första oktober, men fuktigt och ibland lite dimma. En bra sak att prata om när man går där i mörkret med skog och fält runt omkring sig är Marteboljuset. Båda tjejerna hade sett Marteboljuset, den ena två gånger!
Vi gjorde ett nytt försök till cykel efter ett tag och cyklade sista biten till Kappelshamn = civiliserad trakt med gatlysen. Där stängde jag av mitt cykellyse och genast blev det som att få en raketmotor i cykeln. Inte konstigt att det kändes lite motigt innan! Klockan 01 var jag hemma.
Idag är min kropp ledbruten och, eh, lite öm på somliga ställen.
(Bilderna är förstås tagna med min mobilkamera)
