Det kunde inte hjälpas. Jag blev tvungen att åka till Sigsarve igen. Jag tog med mig lite matsäck – för jag skulle i vilket fall äta kvällsmat ensam och hade varit i stan för att fotografera. På så vis kunde jag så lämpligt fotografera min matplats.
Och om man står uppe vid min matplats och tittar ner, ja då ser det ut så här. Först skymtar stenarna vid Svarthäll och så tar Ireviken vid.
Jag och Kristina i föreningen UNG (Utveckling Norra Gotland) har idag kollat in om vi hittade någon lokal lämplig att placera en utställning om kalkbrytning i. När vi var på folkhögskolan pratade vi bl.a. med rektor PG Werkelin och han såg lite jäktad ut, men pratade ändå med oss, tills han plötsligt säger:
–Nu är det en grej jag måste vara med på! och så gick han.
Han hann ungefär bara försvinna genom dörren så drog brandlarmet igång och sen kom han travandes tillbaka och hojtade:
– Alla samlas vid flaggstången!
Så, tjo och hopp, plötsligt var vi med på brandövning tillsammans med alla elever och lärare på skolan. Vilken tajming!
På förmiddagen föreläste jag för första-års-studenter på högskolan. Jag berättade om mig själv och min väg fram till det liv jag lever idag. Mitt syfte var att inspirera och få dem att förstå att man inte lever livet efter en rak linje, utan att vägen mot målet kan gå i en hel del oväntade kringelkrokar.
På eftermiddagen intervjuade jag en kvinna som ska starta ett Ljuscafé i Visby. Mitt leende växte allteftersom den här kvinnan berättade om sig, sitt liv och sina tankar. Om hon hade varit med på högskolan och lyssnat på mig hade hon också haft ett stort leende, för det var så många saker som vi var lika på eller hade gjort lika, trots att vi på intet sätt jobbar med liknande verksamheter.
Det var en ganska märklig känsla. Jag vågade inte fråga om hon möjligen är vattuman… Det hade bara varit för mycket om hon är det.
Idag gjorde vi en liten utflykt till Sigsarve på nordvästra Gotland. Det här är den klassiska utsiktsbilden som man liksom är tvungen att ta.
Om man står på stranden och tittar uppåt ser man de vita kalkstensklipporna mot den blå himmeln. Sen drar man djupa andetag, för det är mycket mäktigt.
All den här kalkstenen är uppbyggd i korallrev för 450 miljoner år sedan då de ännu låg vid ekvatorn. På bilden syns en fossil av en stor bägarkorall.
Idag finns det annat i havet runt Gotland. Till exempel maneter. Snälla maneter som aldrig bränns.
Så här fint hade någon lagt stenar. Det måste vara något med stämningen och värmen – jag gick i linne och Roine med bar överkropp. Vi har ännu sommar på Gotland.
Här är en stolpe från ett staket som står ute i havet. Varför då? Tja, det verkar som att det går kor på andra sidan, fast jag fattar inte hur de lyckas ta sig ner för den steniga branten – men vi hittade vissa spår om man säger så. Sådana spår som läggs i högar…
Vi lämnade stranden vid femtiden på eftermiddagen och det var fortfarande stekhett. Stranden håller värmen länge eftersom kalkklintarna värms upp. Egentligen vill man aldrig gå hem.
Kollade på Statcounter för att se vilka som besökt min blogg. Där finns en karta med röda pluttar utprickade så att jag kan se var ni bloggläsare befinner er. Idag fanns det en röd plutt i San Fransisco, spännande tyckte jag och klickade. Då kom följande information upp:
ISP: Max-hamburgerrestauranger-net
Entry Page Time: 22nd September 2006 12:57:06
Visit Length: 0 seconds
Browser: Firefox 1.5.0
OS: Mac OS X
Location: California, San Francisco, United States
Va? Har de Max hamburgare i San Fransisco? tänkte jag först. Sen fattade jag att deras nätverk är kopplat till en server som står där, eller nåt i den stilen. Sen såg jag att besökaren precis som jag har Mac och surfar med Firefox. Hmmm…
Sen kollade jag tiden: 12.57 igår. Det var ju då jag satt på Max parkering och snikade på deras trådlösa nätverk! Ha ha, det var ju JAG som orsakat plutten i San Fransisco!