Gott företagande

/4 Kommentarer/i /av

Jag har pratat med en del företagare de sista veckorna. Jag har också precis läst ut böckerna Historien om IKEA – Ingvar Kamprad berättar samt Äntligen Måndag. För mig står det klart att företagande, industri, arbetsvillkor och arbetsmarknad håller på att omvandlas och att omvandlingen inkluderar dimensionen ”gott hjärta”. De gamla fördomarna om företagare är att främsta målet är att tjäna pengar. Det målet börjar kännas allt mer gammaldags och kortsiktigt i de fall det är den huvudsakliga drivkraften – som det dessvärre verkar vara hos de företag som jagar vinster för att aktieägarna ska hållas vid gott mod.

Den nya tidens företagare har andra värderingar. Där är vinster och lönsamheter självklara verktyg för att uppnå de verkliga målen som handlar om att förverkliga idéer, bygga flexibla företag som ger långsiktig stabilitet och att i hjärtat känna att man gör något bra. För att hjärtat ska må bra finns det med hänsyn och respekt till människa, djur, växter och miljö. Man bygger globala samarbeten som baserar sig på långsiktighet i stället för forna tidens profithungriga rovdriftsföretagare.

Jag önskar att samhället vore bättre på att identifiera de goda företagarna och sen vågade stötta dem med förtroende. I samarbete och förtroende kan man åstadkomma mycket. Med misstro, regel- och revirbevakning bygger man murar och tvångströjor.

Ekvivalism minsann!

/5 Kommentarer/i /av

Här har jag nu i flera år tjatat om att jag aldrig i livet tänker kalla mig för feminist oavsett hur bra idéer beteckningen kan rymma, därför att ordvalet är ojämlikt! Min kamp är för jämlikhet. Motpolen måste vara ojämlikhet och inte gruppen män. Som en ren protest har jag skojat om att jag är maskulinist fram till dess att jämlikhet uppnåtts. Min grundsyn är att vi aldrig kommer att bli jämlika om inte män också känner sig begränsade av sitt förväntade könsrollsbeteende och därmed kan se egna fördelar med att jobba för jämställdhet.

Jag tycker också att kvinnor som ger sig själv beteckningen feminist på något sätt understryker att de har en lägre position – för om de inte hade det, skulle de inte komma på att de ville bli feminister. Att kalla sig feminist är lite som att erkänna sitt underläge och bjäbba från ett underifrånperspektiv. Det passar inte mig att ta plats på en nivå nedanför om nivån är baserad på något jag inte kan respektera. Om jag möter en människa vars kunskaper, talanger eller erfarenheter imponerar på mig tar jag gärna plats en nivå nedanför vad gäller de områden som den här personen ”står över mig” – men alla personer har ett litet barn i hjärtat, alla äter, sover, gråter osv. och därför kommer det alltid att finnas områden där jag för evigt känner mig jämställd med vem som helst.

Om man utgår från att man befinner sig i underläge, kommer man att bli bemött på det viset och man kommer att få en verklighetsuppfattning från perspektivet underläge. Mitt perspektiv är jämställdhetsläget. Om en man beter sig könsrollskonserverande i min närhet betraktar jag honom som ett pinsamt undantag eftersom jag förväntar mig att alla män och kvinnor ska bete sig jämställt. Alla har vi något som heter selektiv perception som styr vår verklighetsuppfattning så att det vi ser ”bekräftar det vi vill veta”. Jag ser både män och kvinnor som beter sig könsrollskonserverande och det upprör mig i båda fallen.

Idag hittade jag en intervju med Maria Wetterstrand på Salong K där hon bland annat pratar om att det inom Miljöpartiet finns en grupp som jobbar för ekvivalism och att:

”det finns nog en väldigt stark önskan i Miljöpartiet om att gå ett steg längre, och på ett bättre sätt inkludera även mannens könsroll. Den är ju också konstruerad utifrån omgivningens tryck på hur en man ska vara, och allt i den är inte bara positivt. Jag menar nästan hundra procent av dem som sitter i fängelse är män!”

Nu har jag bestämt mig!

/i /av

För mig har det här årets val kommit att handla om vilka jag INTE kan rösta på. Misstroende, stelbent organisation, tappade värderingar, inkonsekvens mellan prat och handling, spioneri, lögner, ordning-och-reda-fanatism och övermogenhet.

Samtidigt har de två blockens ursprungsperspektiv börjat kännas extremt otidsenliga. Vår omvärld håller på att förändras från arbetarkultur och massproduktion till tjänstesamhälle och individer. Så länge arbetarfalangen är den ena sidan, behövs en motpol med arbetsgivare och företagare. Man skapar ett motsatsförhållande, en konflikt och en ständig klasskamp. Men om man inte känner sig hemma i den konflikten? Om ens verklighet präglas av andra faktorer? Om man t.ex. vill kombinera företagande med solidaritet?

Till sist fattade jag att jag skulle kolla in vad miljöpartiet står för. Nu har jag insett att mp:s ideologi baserar sig på allt levande och att de har ett modernt, kreativt och teknik-nyfiket förhållningssätt till problemlösande. Det kan jag känna mig hemma i. Idag är det mer logiskt att sätta miljön och livet i fokus än att upprätthålla den gamla klasskampen.

Vad blir motpolen till det? Vilken kamp kämpar man då? Jo, bl.a. kampen mot: misstroende, stelbent organisation, tappade värderingar, inkonsekvens mellan prat och handling, spioneri, lögner, ordning-och-reda-fanatism och övermogenhet. Ingen kan idag föra en kamp MOT miljön, smart teknik, förbättrade levnadsvillkor eller mot globalt ansvar. Alla jobbar ju för de här sakerna på olika sätt. Skillnaden är att miljöpartiet enklare kan fokusera på dagens aktuella frågor utan att ständigt släpa på den gamla klasskampshistoriken.

Om jag skulle starta ett nytt parti idag, så skulle det troligen likna miljöpartiet, men det skulle kanske ha ett annat namn, typ Livspartiet.

Fattar inte att jag inte begripit det här tidigare. Jag gillar ju uppstickare. Kämpar gärna sida vid sida med någon som har bra idéer men som hamnat i motvind. Miljöpartiet är ett litet parti – men det är fler partier som är små. Om man tror på att det måste till uppstickare för att åstadkomma förändring, så måste man ju också lägga sin röst på en uppstickare som man tror på och inte fega bort det genom att tänka att det är bättre att ett större parti får mer kraft. De större partierna behöver inte mer kraft. Det är de SMÅ som behöver draghjälp för att kunna förändra.

Alla verkar så fruktansvärt trötta på den svenska politiken och tvivlar på att det är någon mening med att rösta. Klart att man ska rösta – iväg med er bara! Men OM ni vill ha förändring, så kan ni inte rösta på det som ni brukar. Rösta på det som känns rätt i hjärtat och skit i taktiken. För mig är det flera års oro som släppt i och med att jag äntligen gav miljöpartiet en reell chans och läste igenom vad de står för.

Bloggmonster?

/3 Kommentarer/i /av

I och med att Blogger övergått till Google så inträffar en del mysko saker. Det är ju jättekul att själva bloggsystemet uppgraderas och får fler funktioner – men jättetrist att det trasslar till kommenterandet för folk som har olika versioner.

Flera personer hör av sig till mig för att de inte klarar ut hur de ska kommentera och själv har jag ibland lyckats klura ut en bakväg för att kommentera på andras bloggar, men ibland kör det bara ihop sig… Det ska ju vara enkelt. Det är det som håller liv i bloggandet!

Ett tag var min blogg alldeles vit – det var innan jag bytte till nya Blogger. Inte ens ett felmeddelande fanns det. Folk blev oroliga och sen poff, så funkade allt igen. Idag är massor av bloggar ersatta av felmeddelanden! Hjälp! Var är ni allihop? Har ni lämnat mig ensam på bloggarenan? Har bloggmonstret kommit och slukat er bloggar???

Egentligen är vi alla i händerna på främmande människor och deras servrar. Antal bloggare blir bara fler och fler. Tänk om det blir en stor bloggkrasch? Puts väck, allt borta…

Ännu en tuff dag på jobbet

/2 Kommentarer/i /av


Igår intervjuade jag och fotograferade på en gummifabrik och sen på en plastfabrik på södra Gotland. Sen stannade jag på Sudret för att invänta solnedgången för att äntligen kunna ta mina sista bilder från Fide Camping.

Timmarna innan solnedgången hade jag för mig själv. Jag handlade picnicmat och fick för mig att köra ut på Grötlingboudd. På vägen dit passerade jag Alva, där min mormor bodde när jag var liten. Hon hade, som hon sa, en park där. I Parken fanns två uthyrningsstugor, ett lusthus, en bungalow och trädgårdsfantasier med små bäckar, broar, promenader och en stor Byse-gubbe. Man måste köra bakom ett stort gammalt hönseri för att komma till Parken och det känns som att man kommer in på privat mark – därför har jag inte velat köra in där förut. Men IGÅR! Då såg jag att det stod en bil där, så jag körde in och gick till huset och hallåade.

Mormors gamla uthyrningsstuga har blivit permanentboende och Parken är sig inte lik. De som bor där nu blev glada att jag kom och vi pratade och pekade en lång stund innan jag avbröt min oväntade visit. Faktum är att vedboden i Parken var min första bostad på Gotland när vi flyttade hit sommaren 1968…

Sen fortsatte jag till Grötlingboudd och där stannade jag till för att äta mat. Det är därifrån som de här bilderna är tagna. När man kör längs de stenmurskantade vägarna i de trakterna och ser de vackra vita husen är det en speciell ”utlandskänsla” fast man bor på Gotland och borde vara van.

Avslutningen var att köra till Fide Camping för att ta kvällsbilder. Där växer fantastiskt mycket svamp. Jag plockade Vit fjällig bläcksvamp och Ängschampinjoner. I övrigt kan det ha funnits några kremlor och soppar som möjligen var ätbara – men det var inget jag vågade chansa på utan svampbok. Sammanlagt fanns där säkert tjugo olika slags svampar. Det beror säkert på att där växer flera slags lövträd varvat med tallar.

Jag fick till några riktigt bra solnedgångsbilder. Jag älskar min nya kamera och jag älskar digital teknik! Tänk så hopplöst tråkigt att inte få se resultatet av sina bilder förrän ett par dagar efteråt! Opedagogiskt dessutom eftersom man vid det laget glömt bort hur man ställde in kameran när man tog bilden. Med digital teknik kan man testa inställningar och se resultatet direkt.

Ännu en tuff dag på jobbet, men någon måste ju se till att det blir gjort!