Ah, jag tappade bloggstinget en smula. Inser dock att ni kan tro att jag blivit sjuk eller emigrerat. Så är inte fallet. Efter allt hysteriskt jobbande för att lyckas leverera jobb till inte mindre än fem deadlines mellan 7 och 21 augusti, hamnade jag i en slags förvirring. ”Va, är det inte längre bråttom med ALLTING? Kan jag jobba i lugnare tempo? Hur gör man då?”

Här kommer i alla fall lite rapport om min tillvaro just nu:

1. Det har regnat till och från i några dagar och gräset börjar återhämta sig, utom på några sorgligt bruna fläckar som är stendöda efter sommarens torka.
2. Min favorituppdragsgivare lät igår meddela på min telefonsvarare att ”en grupp kommer att bjuda in mig på ett möte och då ska jag gå dit”. Kan låta som värsta översittarfasonerna för en del, men ger mig positiva ”Mission Impossible-vibbar”. Plus att min favorituppdragsgivare vet att jag skulle sagt Ja ifall han fått för sig att fråga först – men det hade förstås varit onödigt slöseri med tiden, när han ändå vet vad jag skulle ha svarat.
3. Jag börjar få ordning på höstuppdragen. Vi har gott om jobb både jag och Roine. Tror att vi snart går in i ett nytt gäng med hysteriska veckor. Det gäller att andas lugnt innan det brakar lös!

Senast igår fick jag frågan: varför har jag en blogg egentligen? Som vanligt vet jag inte riktigt varför jag själv startade den, den bara blev. Nu har jag bloggat i över ett år och upptäckt en del saker.

• Det är lite kul att ha ett ställe där jag delger mina reflexioner över vad jag är med om. Ännu roligare att folk läser och ibland kommenterar det jag skriver. Och om jag inte bloggar, så börjar stammisarna undra om det hänt något…
• Förvånande är att det så småningom blir en liten bloggkrets med personer som har egna bloggar. Att man liksom håller kontakten via sina bloggar.
• Under det här första bloggåret har jag också mailat privat med en del personer som jag bara känner via bloggandet. Vi har skojat, pratat om sjukdomar och andra problem och blivit ännu lite mer bekanta.
• Personer som jag känner utanför bloggen håller lite koll på mig via min blogg. Personer som jag inte hört av på flera år har hittat mig via bloggen. Det är t.o.m. en släkting som jag aldrig pratat med som hittat min blogg!

Nu har Heléne i min bloggkrets gått bort. Då blir det tydligt att bloggandet är en personlig sak. Vi är många som blivit berörda, som i bloggvärlden kommer att sakna Heléne.

Jag tänker på alla som pratar om att datorer tar bort mänsklig kontakt. För mig är datorer och internet ännu ett sätt att komma i kontakt med människor. Att blogga utan att en endaste kotte läste vore inte alls kul. Då skulle jag lika gärna kunna skriva för mig själv i en dagbok av papper, så som man gjorde förr.