Det är inte inbillning när man tycker att det har varit ovanligt varmt och torrt i år. Det är enligt mätningarna den varmaste sommaren sedan 1914!
Sen kan man kolla in artikeln om Austers gård i DN och då ser man skälet till att vår gräsmatta är helt torr. Om ni läser artikeln och klickar på de två grafiklänkarna så får ni dels se regnstaplar, men också en karta där man märkt ut Austers gård. Kappelshamnsviken ligger precis ovanför.
Här tog jag en bild för att visa hur det ser ut när man tittar ut och ner från helikoptern. Jag har alltså ingen dörr på min sida, eftersom jag fotograferar. Det blir ganska blåsigt när man flyger transportsträckorna och efter ett tag satt jag stelt inåtlutad för att undvika fladdrande ögonlock.
Om man sticker ut armen så blir ärmen en ballong. Det är en ren slump att jag på pricken ”har fångat” en ring mellan fingrarna – den detaljen såg jag inte förrän jag kom hem!
När vi flög ner till Fide så blev jag plötsligt isande kall när det bara var en liten bit kvar. Då försökte jag krångla på mig min vindjacka (den jag har på bilden). Om vi säger så här: det går inte att klä på sig en jacka när man flyger helikopter utan dörr… Vi gick ner och gjorde en kort paus i Fide, så då kunde jag sätta på mig jackan till hemfärden.
Sen vill jag gärna hälsa Drysen att helikoptern ”bankade” i 45° idag. Först åt höger – okej, det är lugnt tänkte jag, för då fick jag ju luta mig inåt. Fast, sen gjorde han samma sak åt vänster – konstigt nog var det också helt okej, trots att jag då lutade utåt. Märkligt att jag inte blir rädd av att flyga helikopter, jag som inte ens gillar att åka sådana där läskiga grejor på nöjesfält!
Men i morgon ska jag nog hålla mig på landbacken. 3,5 timmes helikopterflygning på två dagar räcker bra för ett tag. Men sen så…?
Nu har jag gjort mitt livs första helikoptertur. Hur skönt som helst. Inget läskigt alls. Mycket trevligare farkost än flygplan. Bilden är bara ett grustag som vi råkade flyga förbi. Tyckte mönstret i högarna och färgen på vattnet var värt en bild.
I morgon är det dags för min andra helikoptertur – det var nämligen inte perfekt fotoväder idag. Ha ha! En helikoptertur till.
PS. På fotografernas platser plockade man bort dörrarna DS.
Nog för att jag är van vid konstiga förfrågningar, men idag blev jag lite full i skratt…
Vi skulle gå på ett café beläget i en kalkugnsruin. På menyn stod goda toast-mackor, precis vad jag var sugen på!
–Vad är toast special? frågade jag den unga cafékillen.
–Mja, det är egentligen med fetaost och soltorkade tomater men… han mumlade något som jag inte riktigt uppfattade och gick i riktning bakom disken och verkade mena att jag skulle följa med.
–Titta här! sa han uppgivet och pekade på smörgåsjärnet. Kom, kolla, det är inte ens teflon, men ändå så har det lossat!
–Ska JAG kolla? undrade jag mycket förvånad. Jag som inte ens visste att jag var smörgåsjärns-inspektör.
Sen stod vi där böjda över smörgåsjärnet, kollade på hur stekytan liksom hade flagat av och diskuterade hur det kunde ha gått till.
–Det kan ju inte vara inbränt fett, eller hur? undrade café-killen.
–Nej, det där är gjutjärn, sade smörgåsjärnsinspektören tvärsäkert, det ser man ute på kanten! Märkligt att ytan kan flaga av från gjutjärn?
–Vi kan inte använda det där och vi ska bara ha öppet den här veckan så vi kommer inte att köpa något nytt nu, så tyvärr, vi kan inte göra någon toast!
–Nähä? Och jag som var så himla sugen på toast! Kan ni inte göra en vanlig macka?
–Men vi FÅR ju inte det! suckade killen aningen förtvivlat.
De har ju alltså vissa regler att följa när de har fik i en ruin utan tillgång till rinnande vatten. Varm macka går an, men inte kall.
–Det finns bullar, tillade han, men det är väl inte så bra att äta istället för lunch…
Roine och den förvånade nyblivne smörgåsjärnsinspektören satte sig i bilen och drog över till Fårö. Där serverades bulgursallad med rökt korv och myntasås till smörgåsjärnsinspektören. Roine beställde ost- och skinkpaj, men fick någon slags vegetarisk paj med champinjoner och broccoli. Det gjorde honom lite förvånad. Smörgåsjärnsinspektören hade dock gjort slut på dagens förvåningsförråd.
I veckan sade jag tydligt till en kund att jag omöjligen kunde ta på mig mer jobb förrän den 19 augusti. Jag gick dock med på att medverka på ett möte i torsdags, bara för att få ihop en plan så att de andra inblandade skulle hinna förbereda innan jag kliver på den 19 augusti.
Jo jo.
På vägen till det mötet ringer en annan uppdragsgivare och pratar om ett uppdrag som han nämnt tidigare. Då uppfattade jag det som ett uppdrag jag kunde pula med i lugn och ro i höst. Jag hade inte hela bilden klar för mig kan man säga… Det här är ett uppdrag som måste göras NU! En del uppdrag kan man skjuta på, eller helt enkelt tacka nej till. Det här är ett uppdrag som är så viktigt att jag skulle få ångest resten av livet om jag tackade nej. (Vi snackar rikspolitik) Så, det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Deadline är den 18 augusti.
Delar av uppdraget innehåller många små rutinmässiga moment vid datorn, så redan i fredags fick jag tväront i handen. Sedan dess masserar jag in liniment på armen för att kunna fixa det här. Jösses.
Nu gör jag parallellt tre uppdrag:
Samtidigt som jag också har som uppdrag att fotografera solnedgångar på 4–5 platser, men solnedgångar finns väl kvar ett tag efter 18 augusti?
Om någon annan vill ha något särskilt fixat innan den 18 augusti så please, var snäll och vill inte det!