Facebook-depression?

Alla dessa faror med den nya tekniken! Minns ni hur man för ett par år sedan skrev massor av artiklar om folk som fick sms-tumme? Var är alla dessa handikappade nu? Idag är det Facebook som ligger i skottlinjen och dagens ämne är att man blir olycklig av att använda Facebook. Jodå, det är inte bra att se att andra är på gott humör och lyckliga, då ter sig den egna situationen genast mer eländig. Påstår de.

Jamen, alla som får påfyllning med socialt umgänge tack vare Facebook då? Kom inte och påstå att de inte blir gladare med Facebook än utan! Över 500 miljoner människor har skaffat Facebook-konto. Kan det bero på att de känner att Facebook tillför något positivt, eller har vi 500 miljoner självplågare på jorden?

Det är väl alldeles självklart att vi i alla typer av socialt interagerande kommer att hitta de som mår bra och trivs och de som mår dåligt och vantrivs! Varför skulle just Facebook vara ett undantag?

Eller som när de för ett tag sedan skrev om mammor som försummade sina barn därför att de hellre ville Facebooka än laga mat eller vara med barnen… Handlar inte det ytterst om vilka val mammorna gör? Eller kan Facebook verkligen tvinga folk?

Reflektioner efter min resa till Estland

Ingången till ICT Democenter, Ülemiste City

Nu är jag tillbaka efter ett kort besök i Estland. Det kändes som en glad-injektion från framtiden att vara där. Självklart finns där fortfarande många problem att lösa för dem men attityden är optimistisk och de gör ett fantastiskt jobb där borta. Den övergripande känslan är att alla är så unga och har en fräsch inställning till ny teknik. Deras digitala ID-kort och uppfinningen Skype är bra exempel på det.

Jag såg en mac! Killen som rör sig är Krister Kalda från EAS – Estonian Enterprise.

Jag tycker de är riktigt duktiga i Estland och de är unga och hungrar efter att bli en del av världens utvecklings, ja faktum är att de vill vara en aktiv och betydelsefull del. Om jag jämför med Sverige finns mycket av det här också, men vi har inte Estlands hunger, det där djupa begäret efter att få visa världen. Självklart, en del personer i Sverige har det, men att befinna sig en stödjande miljö fylld av människor som också är optimistiska och siktar mot framtiden gör att kraften blir så mycket starkare.

Byggnaden bredvid ICT Democenter. Vå åt lunch där.

Det är dags att alla börjar tänka på Estland som ett nytt Silicon Valley, en plats för spännande teknisk utveckling och glömma idéerna om att Estland skulle vara en plats där man kan producera billiga varor – vilket nog är det första svenskar tänker på när man nämner Estland och näringsliv.

Ingången till Tehnopol. Här utvecklads Skype!

Ett av de mest inspirerande besöken på vår resa var på Garage48. De har en modell för ”innovations-race” som jag tycker är riktigt intressant. Jag ska se om jag kan hitta fler intresserade här på Gotland. Det skulle vara så häftigt om vi kan skapa fler kontakter mellan Gotland och Estland.

De här små varelserna fanns på golvet hos Garage48!

Om du vill läsa mer om min resa kan du kolla på stenstrominfo.se och titta på mina bilder.

Uppväxtvillkor och inte kultur eller etnisk bakgrund påverkar kriminalitet

Äntligen! Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi berättar i Dagens Nyheter om resultatet av en undersökning:

Han är en av tre forskare bakom en ny undersökning från Stockholms universitet som visar att den skillnad som finns i mycket stor utsträckning försvinner när man jämför svenskar och invandrare som lever under likartade socioekonomiska förhållanden.

– Skillnaderna beror inte på att ”invandrarkulturer” är mer brottsbenägna eller liknande. Utan det här beror i övervägande del på under vilka förhållande invandrare lever i Sverige och om de kan skaffa sig de resurser som är nödvändiga för att leva ett anständigt liv, säger Sarnecki.

Precis så uppfattade jag att det var när jag jobbade med flyktingbarn och ungdomar i Uppsala på 80-talet. Det känns toppenbra att min magkänsla nu är befäst i en undersökning!

Journalister och yrkesstolthet – finns det ännu?

Den här frågan om vad som håller på att hända med medias trovärdighet och journalisterna yrkesetik har jag bloggat om förut. Men frågan aktualiseras med jämna mellanrum.

Idag läste jag ett intressant blogginlägg skrivet av Informationschef Anna Jerdén på Södermanlands läns Landsting.

Media, speciellt i Nyköping, har genom dålig journalistik skapat en hotbild. I stället för att media självkritiskt granskar sitt eget agerande i denna situation vänder man åter sitt intresse mot landstinget.

I kommentarerna som följer skriver Staffan Dopping:

Era upplevelser är ett exempel på när journalister ”hårdtolkar” sin uppgift i samhället. Mantrat om att granska makten är numera så starkt att begrepp som sanning och relevans, allsidighet och att låta berörda parter komma till tals börjar tappa mark. Denna granskningsvurm är så stark att det inte är helt ovanligt att begreppet saklighet kommer i skymundan.

Läs gärna Staffans blogginlägg om hur Reinfeldt bemötte media när de påstod att han sagt att ”hyresrätter i City är en dålig idé”

Kritiken mot journalistkåren är stark. Det verkar inte gälla bara i Sverige utan också utomlands, i alla fall vet jag med säkerhet att min vän i Kalifornien delar alla mina åsikter i den här frågan. Hans fru är journalist och valde att sluta inom yrket p.g.a. att hon förväntades skriva artiklar som stred mot hennes samvete. I Sverige vet jag minst två journalister som slutat av liknande skäl – jag har en känsla av att om man börjar fiska i det här så kommer man att hitta väldigt många fler. Det är bara jag som inte känner tillräckligt många journalister.

Trots detta verkar frågan vara nästan omöjlig att diskutera med tidningarna. Motståndet går in i argumentationen med tunnelseende och kör med argument som att de skriver självständigt, att ingen ska kunna styra vad de skriver. Fast, det är ju just det som sker varje dag på tidningsredaktioner runt om i landet, eller hur? Redaktionschefer styr hur artikeln ska vinklas redan innan intervjun är gjord. Man bestämmer sig på förhand vilken bild man ska förmedla. I vissa fall har det ingen betydelse, men när artikeln blir ett vapen som kan skada den det handlar om, oavsett om artikeln är baserad på fakta eller inte, då börjar det bli riktigt otäckt.

Tack och lov finns det idag internet och bloggar. Alla företag och organisationer som har ett behov av att balansera och nyansera den enögda version som ges i media, har idag fantastiska möjligheter att göra detta, vilket gör att tidningsredaktionerna verkligen borde skärpa till sig. Men det känns som att de fortsätter med sitt tunnelseende.

Samtidigt är tidningsbranschen mer eller mindre desperat därför att de tappar betalande prenumeranter. En del slutar prenumerera därför att de blir upprörda. Andra slutar därför att tidningarna inte gör sig tillgängliga på läsplattor, läs iPad. Några slutar därför att de upptäcker att de får mycket bättre grepp om vad som händer genom att följa rätt personer på Twitter eller Facebook. Tidningarnas dominans som nyhetsförmedlare har totalt kastats om. Dags att titta utanför tunneln?

Cykelleden på Lummelundsväg

Jag är så himla glad över den fina cykelvägen som byggs längs väg 149, från Visby till Lummelunda för att fortsätta norrut. Det har varit lite tradigt med alla vägmaskiner som blockerat vägen, men hallå: de bygger ju en så fin cykelväg!

I tisdags rapporterades om att flera hus skadats av bygget på det parti där de har varit tvungna att bryta loss stora delar av kalkstensberget. Dessutom har det varit problem med vattnet. Till min förvåning hade Trafikverket inte heller gjort någon inledande kontrollbesiktning av husen – trots att det inte borde vara så svårt att räkna ut att just de här husen vid kalkstensberget skulle kunna påverkas av arbetet. Jag är inte så insatt i sådant här, men jag fick den uppfattningen att det normalt sett ingår i rutinen att göra en kontrollbesiktning innan man sätter igång den här typen av arbete.

Nu visar det sig att Trafikverket också glömt bort Lummelundagrottorna? Hela den här grejen med det unika grottsystemet som sträcker sig miltals under marken.

Hanne Ödin som är VD för Lummelundagrottan AB säger till Radio Gotland att hon är överraskad över den dåliga planeringen. Trots att de på ett tidigt stadium lämnat speleologernas kartor till Trafikverket ville verket fylla ut sluttningen ner mot bruket och bygga ny cykelled över en av de stora grottsalarna.

Tja. Nu kan man väl säga att det kokta fläsket är stekt och att de också har skitit i det blå skåpet. Finns det någon annan förklaring än att man helt enkelt inte varit tillräckligt noggrann och observant? Vare sig kalkstensberget eller Lummelundagrottorna är något som är svårt att upptäcka, tvärtom, för var och en som tar sig en funderare över området torde det på ett ögonblick bli uppenbart att både berget och grottorna är något som kommer att kräva mycket hänsyn. Ändå missar Trafikverket det?