Igår gick jag runt och fotograferade på Snäck och Norderstrands camping. Bilderna ska användas till campingarnas egen reklam och information. Jag vill gärna ha med bilder på människor som trivs och frågar därför vid flera tillfällen olika personer om det är okej att jag tar en bild där de är med. De flesta blir glada och tycker det är kul. Några börjar aktivt medverka och undrar om jag vill att de ska göra något särskilt eller städar undan sånt som ser skräpigt ut.

I frågans natur ligger dock att man har möjlighet att säga Nej. Två sällskap utnyttjade den möjligheten igår. Det jag inte begriper är varför de som säger Nej är så otrevliga?

Första Nejet började jiddra och skulle ha betalt, ville veta vad han skulle få ut av det och gjorde det inte på ett skojigt sätt, utan bara drygt. Andra Nejet sade iskallt ”Nej, inte om det ska vara till reklam!” och blev liksom helt avig. Jag bara går min väg. Det är inte värt att diskutera med människor som är så negativa från första ordet. Men jag förstår inte varför de inte kan säga Nej och vara trevliga?

Jag har försökt avhålla mig från att skriva om vansinnet. Jag fattar inte hur Israel tänker. Vad hände med ”gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig?”. Var det verkligen det här de ville när de samlades i Israel efter andra världskriget? Att leva i evig strid med ett folk vars marker de ockuperat? Det judiska folket som lidit så mycket själva, borde väl vara bättre rustade för att inte komma på tanken att utöva vapenunderstött förtryck?

Små glimtar av vansinnet har fladdrat förbi i media den senaste veckan. UD får sig en ny släng av svenskarnas missnöjda slev; jag inser att det är stor skillnad på att bedriva räddningsaktioner i ett land som drabbats av en naturkatstrof mot i ett land som är i krig – men hur lyckades de andra länderna IGEN komma före Sverige med sin evakuering?

Idag fick vi ett ansikte att fästa katastrofen på: Josef Fares. En kille från Libanon som är känd och omtyckt i Sverige. En kille som uppenbarligen har skön humor och mycket hjärta. Han är en av dem som inte kommit ut från Libanon ännu.

Snart kommer väl de vanliga klagomålen om att ”jag blir så trött när man bara pratar om Josef Fares, det finns faktiskt andra som också…” Det handlar inte om att de andra inte räknas. Det handlar om att vi behöver personer som vi känner anknytning till för att öka vår förståelse för det som händer. För, hur vi än försöker når vi bara fram till glimtar av krig och katastrofer när vi själva inte är på plats. Därför behöver vi ett ansikte som för oss närmare kriget i Libanon – det hjälper oss att förstå de mänskliga aspekterna av kriget, det gör att vi kan känna hur det skulle vara om det var vi som drabbats.