1945: atombomb från USA, 2011: japanska kapsejsade kärnkraftverk

/4 Kommentarer/i /av

Jag kollar nyheter om tsunamins effekter i Japan. Till skillnad från tsunamin 2004 när jag såg bilder från Thailand, så visas den här gången flygbilder och det gör stor skillnad i min förståelse för vad som händer när en så stor våg träffar land. Jag förvånas över att vattnet är så svart, smutsigt och fyllt med saker och inser att det måste ha varit precis så i det vatten som Pigge virvlade runt i 2004.

Den här gången har bl.a. fyra tåg försvunnit. Tåg med passagerare. Jag ser bilder på räls som hänger och dinglar som hängbroar i djungeln. Svårt att ta in det som har hänt.

Men det som känns mest absurt av allt är de japanska kärnkraftverken. Vi snackar Japan. Det enda land i världen som fått pröva på effekterna av atombomber. Från Wikipedia:

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki detonerade den 6 augusti respektive den 9 augusti 1945 på order av USA:s president Harry S. Truman. Huruvida det föranledde japanerna att kapitulera den 15 augusti och därmed avsluta andra världskriget är omtvistat. 90.000−166.000 och 60.000−80.000 människor beräknas ha omkommit i Hiroshima respektive Nagasaki under de följande två till fyra månaderna som en direkt följd av bomberna varav hälften av dödsfallen i vardera staden skedde det första dygnet.[1] Fortfarande idag, drygt 65 år senare, dör folk av bombernas effekter då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer och lider av för högt blodtryck.

Man kan tycka att ett sådant land skulle vara extra varsamma med kärnkraft. Istället anlägger man kärnkraftverk mitt i riskzonen för jätteskalv? Så mycket litade de på tekniken. Det hjälpte inte att just Japan hundratusentals invånare pga atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Inte ens det hjälper.

När bandvagnarna och dynamiten lämnat platsen…

/1 Kommentar/i /av

Något jag har så svårt att fatta är hur platser som Furillen och Bungenäs plötsligt kan bli så extremt viktiga ur natur- och kulturvårdssynpunkt. Båda platserna har präglats av decennier med militär och industriell verksamhet. Man har kört bandvagnar, kastat bomber, sprängt ut tonvis med kalksten, byggt både ovan och under jord, lagt ut räls och på ytterligare tusen sätt verkligen förstört platsens natur.

Så läggs verksamheterna ner och platsen börjar användas på ett nytt sätt. Entreprenörer landar med sina idéer och vill gjuta nytt och positivt liv i platsen, entreprenörer som älskar den unika stämningen, naturen och alla minnen. Entreprenörer som verkligen har känsla för det här med att få byggnader att smälta in i naturen.

Då blir det krångel med bygglov. Då är det plötsligt så himla många hänsyn som ska tas.

Hur kan en plats som innan varit fri att spränga sönder i små bitar plötsligt bli så skör och unik att man inte ska kunna bygga hus som passar på platsen?

Det senaste var dagens nyhet om att byggnadsnämnden stoppar 60 av de planerade tomterna på Bungenäs, Radio Gotland:

Exploatering av områden som kan skada ett områdes natur- och kulturvärden får inte enligt miljöbalken komma till stånd.

Bevarandet når nya höjder.

Husvagnskramare?

/i /av

Det känns som att folk/politiker/tjänstemän i allmänhet har en slentrianmässig uppfattning om vad det här med Snäcks camping, husvagnar och villavagnar egentligen innebär. Av någon anledning väcker husvagnar mest nostalgiska myskänslor medan villavagnar direkt skickar panik in i hjärnan?

De som fattar besluten vill hellre att det ska stå husvagnar närmast havet än villavagnar. Men varför vill de det? Varför tycker de att det är mindre ”läskigt”, mindre störande?

Villavagnarna är fast uppställda. De står i prydlig ordning. Det är lätt för den som vill passera att antingen gå mellan vagnarna och havet, eller att gå på vägen mellan villavagnarna. Det är ganska tydligt utmarkerat var man kan gå. Är det dåligt? Jag tycker det är bra!

Om det skulle stå husvagnar där istället, hur skulle det vara då? Jo, de skulle ha olika storlek och form, det skulle stå mer oordnat och husvagnsfolk har en tendens att bre ut sig med möbler, tvättlinor och kanske en ”resande trädgård i krukor”. Runt husvagnar finns osäkra zoner – när man passerar är det svårt att veta var det är okej att gå. Det tycker jag är dåligt!

Hur ser villavagnar ut? Tja, just de vid havet vid Snäck är ganska plastiga.

Hur ser husvagnar ut? Plastiga och i en himla massa olika modeller.

Hur bor folk när de bor i villavagn? Jo, sannolikt max en vecka på sommaren och sen kommer det nya gäster. Många får chansen att bo havsnära.

Hur bor folk som kommer med husvagn? Ja en del bor väl kanske bara ett par nätter, men om det handlar om finaste läget precis vid havet, då kan man nog ge sig den på att det kommer dit husvagnar som man sedan låter stå där i max antal veckor, alltså sex veckor. Hur många får då chans att bo nära havet?

Vad innebär det att folk reser till Gotland för att bo i en villavagn? Jo, de kommer sannolikt med en bil på färjan.

Vad innebär det att folk reser till Gotland med sin husvagn? Jo, att de tar upp mer plats på färjan. Är det verkligen ett bra utnyttjande av platser på bildäck att fylla dem med husvagnar? Vore det inte bättre för Gotland om vi fick med fler bilar istället?

Så, vad vill de här husvagnskramarna? Har de verkligen tänkt efter, eller jobbar de bara efter en slags hemmasnickrad, nostalgisk idé om husvagnar och villavagnar?

Lyssna på Radio Gotlands debatt med Niklas Harlevi och Daniel Bergvall (MP)!
Läs Pigges blogginlägg!

Fiasko hit och fiasko dit…

/i /av

Senaste fiaskot är satsningen på jobbcoacher står det i Dagens Nyheter. Jaha. Nu vet jag ju inte hur de där jobbcoacherna har genomfört sina uppdrag, men jag tyckte att det verkade vara en superbra idé om den genomförts på rätt sätt. Med förbehållet att jag inte riktigt fattar varför inte jobbet lika bra hade kunnat utföras av de som jobbar som arbetsförmedlare – vad är det som de gör om det behövs extra coacher för att få fart på de arbetssökande? Let’s face it: jag kan inget om detta.

Men, jag är helt säker på att om man har resurser att jobba med människor på ett mer personligt plan och med verkligt engagemang, så kommer det att hända något med de människorna. Jag skulle tycka att det vore riktigt intressant att jobba så. Jag har ju en hel del erfarenhet av att skaffa jobb eftersom det är det jag gör hela tiden för att få firman att gå runt. För mig räcker det inte att vara tillräckligt bra vid ett tillfälle, jag måste fortsätta att ”vara bra” i de flesta möten jag gör för att hålla min ”attraktion” på tillräckligt hög nivå för att bli påtänkt.

Och det är just det, det handlar inte om att bara fixa ett jobb. Jag tror inte att resultatet av bra coachning kan mätas i antalet jobb som de lett fram till under en kort period som ett halvår eller ett år. Jag förstår att det förstås vore önskvärt om det vore så enkelt. Men det är ungefär som att jobba med sitt varumärke: det måste få ta lite tid om det ska bli bra. Coachningen borde sätta igång en process med personlig utveckling som gör att den arbetssökande blir säkrare på vad hon eller han vill göra, påbörjar det mödosamma arbetet med att bygga upp sitt nätverk och till sist fångar in de där chanserna som kommer via nätverket. Tur, tajming och talang.

Den tändande gnistan i arabvärlden

/i /av

Till sist en dag sammanfaller en massa olika tankar, rörelser och energier. Det började i Tunisien, exploderade i Egypten och sprider sig nu genom arabvärldens länder. Revolten. Den dagen människorna ser att det är möjligt att revoltera förändras deras uppfattning om vad som är möjligt. Då föds hopp och motivation.

Just idag handlar det om Libyen, men det mullrar bland massorna också i Jemen, Iran, Marocko… Innan 2011 är slut kommer sannolikt mycket att ha hänt. Ingen revolt förlöper smidigt och snällt, men låt oss hålla tummarna för att det inte blir värre än nödvändigt – eller hur man nu ska formulera det?

Det här känns som när järnridån föll och Östeuropa äntligen ”kom tillbaka”. Regeringar som förtrycker sitt folk faller bl.a. därför att internet ger fler tillgång till utbyte av information. Det är en fantastisk och hoppfull tid vi lever i!