Ibland undrar jag hur folk rent biologiskt-psykologiskt klarar att anpassa sig efter mysko teorier. Idag läser jag i Expressen om att småbarn som blir tröstade skriker mindre. Man har jämfört barn i Danmark och England och konstaterat att i England, där man oftare låter barnen skrika, också får uppleva 50% mer skrik på ett dygn. Det här med att låta barn skrika är förstås i linje med konstruerade teorier om att barn som blir uppmärksammade när de skriker blir bortskämda.
Jag bara undrar hur det KÄNNS i föräldrar som medvetet låter barnen skrika? Barnskrik är konstruerade så att de får alla våra sinnen att reagera, det är svårt att uthärda, den naturliga reaktionen är att få barnet att sluta skrika eller gråta. När man inte lyckas med det är det en oerhörd psyskisk påfrestning. Ändå får en del föräldrar för sig att de skämmer bort barnet genom att trösta det? Som om evolutionen skulle ha utvecklat den mänskliga rasen så galet…
Ett barn som gråter, gnäller eller skriker är förstås missnöjt, något är obehagligt. Ju bättre en förälder är på att läsa av sitt barn, desto snabbare kan man återfå ordning i barnets värld. Det här handlar inte om att vara sk curlingförälder – det är något som inträffar långt senare än de här första bebisåren. Att hjälpa sitt barn med att få ordning på tillvaron är att tala om att världen är trygg, att barnet är i goda händer, din mamma och pappa vet hur man gör din värld trygg. Man behöver bara göra tankeexprimentet att förflytta sig till ett sammanhang som är helt okänt och man ligger hjälplös i en säng utan möjlighet att förflytta sig. Man känner sig osäker, blir rädd, hör att det finns folk i närheten, försöker påkalla uppmärksamhet och INGEN reagerar, alla bara fortsätter att virra runt i en fullkomligt obegriplig värld. Man blir hungrig, man blir svettig, man har ont i magen, man behöver gå på toaletten och INGEN bryr sig?
Tänker man sig istället att det genast kommer någon och talar med lugnande röst och ger intryck av att ha situationen under kontroll, så vore bara det en fantastisk lättnad. Kan sedan den här vänliga människan dessutom räkna ut vilken hjälp man behöver, puh – då kan man andas ut! Och om man vänjer sig vid att den här vänliga människan faktiskt tar ens behov på allvar, ja då behöver man inte ta i lika mycket, då är man trygg i känslan av att man kommer att få hjälp.
Ändå säger mamman i artikeln:
Deras son Robin, 10 månader, är för det mesta lugn – men när han gnäller får han inte som han vill.
– Vi tar reda på varför han gråter. Om han är hungrig eller behöver byta blöja får han det. Men om han gråter för att gnälla låter jag honom göra det tills han lugnar ner sig, säger Jasmine.
Som om en bebis på 10 månader skulle gråta för att gnälla utan annan orsak? Vem blir gladare av att låta bebisen fortsätta att gråta?
