Jag var 26 när jag träffade Roine. Även om vi var bland de äldre i klassen med studenter som läste marknadskommunikation, så kände vi oss fria, icke-stadgade och hade få rutiner. Inom två år byttes det ut mot en mer tuktad tillvaro med fler hänsyn att ta. Alice föddes, Roine jobbade som lärare och jag jobbade med vår firma.

Att ha barn är att ha det yttersta ansvaret för någon mer än sig själv. Det innebär bl.a. att man ser till att det finns mat hemma. Ofta har det i vårt fall inneburit att Roine har handlat på väg hem från jobbet. Ungefär en gång i veckan storhandlade vi.

På sista tiden har tillvaron förändrats. Alice bor i Klintehamn halva veckan och Roine jobbar hemma precis som jag. När det bara är vi som ska ha mat tar vi det inte på samma allvar. När det inte finns en vardagsrutin att hänga upp handlandet på, glömmer vi bort det! Så dåligt utbud som vi har i kylskåpet numer, har vi inte haft på väldigt länge. Snart borde vi väl ha vant oss med de nya villkoren och skaffat nya rutiner? Till dess lever vi på akuta, spontaninköp… Det går ju faktiskt det också.

Igår lade väl alla kvällstidningsläsare märke till att Pigge och Monika gick ut och berättade om sin relation och sina framtidsplaner?

– Det hände tydligen inget annat igår, sa Pigge idag apropå löpsedlarna. Han är ganska luttrad nu. Under det här året har journalister ringt då och då när han visat sig med någon kvinna någonstans. Förutom Monika, så träffar han ju en del kvinnor i jobbet eller i andra vanliga ärenden.

Hoppas att journalisterna lugnar sig nu. Men antagligen börjar nästa fas i bevakningen: bröllopet, och därpå nästa fas: när kommer barnen? Suck. Tsunamins efterverkningar är verkligen underliga. Eller, det kanske snarare är mediavärlden som är underlig?

Att två människor som förlorat sin partner kan hitta varandra är stort. Det händer långt utanför medias domäner. Till det kommer media aldrig att nå fram.