Oj så jag myser och ryser av Rebecka Törnqvists nya musik!

Förra sommaren flög jag från Bromma till Visby. En kvinna drog till sig uppmärksamhet då hon stod och lutade sig konstigt mot incheckningsdisken. Vid en första anblick var tanken att hon var missbrukare och påverkad. Ibland satte hon sig på huk. Inne i vänthallen fortsatte hon sitt konstiga beteende och nu började jag tycka synd om henne. Nu blev också hennes konstiga sätt att gå påtagligt.

När jag hade satt mig på planet kom flygvärdinnan och hjälpte den här kvinnan att hitta en plats. Det blev bredvid mig. De måste sätta handdukar på sätet för det kunde rinna ut någon vätska från ryggen? När kvinnan satte sig såg jag hur vansinnigt ont det gjorde.

Jag frågade henne vad hon varit med om. Det visade sig att hon opererat bort en ryggkota (Om man kan göra det? Annars minns jag fel, något med ryggen var det i alla fall). Patienter från andra ställen brukade få ligga kvar ett par dagar, men det hade inte Gotlands Kommun råd med. Hon måste tillbaka till Gotland. Egentligen skulle hon ha transporterats med helikopter, men oturligt nog skedde en trafikolycka som gjorde att helikoptrarna blev upptagna. Då blev kvinnan istället avsläppt på flygplatsen med instruktioner att ta flyget.

Dessutom fick hon inga värktabletter – det var något med regler igen. Något om ansvar. Men det är mycket svårt att förstå hur ansvar kan ha något att göra med att INTE ge en nyss ryggopererad kvinna värktabletter. Jag försökte prata med henne för att leda bort tankarna.

När vi landat i Visby och skulle gå in i ankomsthallen gick jag bredvid henne och skojade om hennes konstiga steg, gick lite konstigt själv för att liksom göra det mindre pinsamt och ensamt. Sen kom vi ifrån varandra vid bagagemottagningen och hon måste för den delen stappla vidare bort till avgångshallen för att få någon slags intyg. Det sista jag ser av henne är när hon tjoar efter mig så att jag måste vända mig om: HEJ DÅ! ropar hon med hög och glad röst.

Jag vet inte alls vem hon var. Fick aldrig ens ett namn. Men jag har undrat hur det gått för henne. OCH jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på att man kan behandla människor på det här viset.