Sambucoltest pågår

Alice har varit rejält sjuk med feber och halsont hela veckan. Rejält. Sängliggande. Inget kul alls. Därför blir man lite oroad när man på fredagen vaknar och känner att kroppen håller på att tas i besittning av något virus. Under dagen inhandlade jag min första flaska Sambucol. Det är ett extrakt som utvinns ur fläderbär. Enligt information på nätet gör det att virus inte får fäste på cellerna och därmed kan det inte växa till sig. Man ska kunna få en influensa att vända på 24 timmar om man tar fyra doser Sambucol direkt när man börjar känna sig sjuk.

Jag tog min första dos igår kväll. Två doser till idag. Jag tycker att jag redan börjar må bättre? Jag återkommer med rapport om hur det utvecklar sig.

Till alla som inte kan läsa Svaipen

Jag utgår ifrån att de flesta av er som läser min blogg, inte läser Gotlands Allehanda i pappersversionen. Därför är det så ruskigt synd om er som inte får läsa Svaipen, som rymmer humoristiska funderingar av Per Leino. För att mildra er förtvivlan, kommer här ett litet smakprov från dagens tidning.

”Kruppar äutn orglar” vann Svaipens Melodifestivaltävling.
Bodies without organs (Kruppar äutn orglar) tog en soklar seger i Svaipens melodifestivaltävling med sin Temple of Love.

Svaipens tävling – eller analys kanske är ett bättre namn egentligen – går ut på att plocka fram det tävlingsbidrag som tydligast framför sitt budskap. Den tanke vi arbetar efter i analysen är att den som upprepar en och samma fras flest gånger är den som är tydligast. Visst måste väl det vara korrekt?

Verkligt bra i tydlighetshänseende var han som inte hade skinnbyxor på sig, Magnus without skintrousers kallar vi honom, det vill säga han som framförde ”The Name of Love”.

Framgångsrik företagare

En gång när jag hade migrän råkade jag zappa över till National Geographic på TV. Där stod en ekonomiprofessor från Singapore och pratade om att man måste ha med både ”hardware, software and spiritware” för att bli framgångsrik. Spiritware måste innehålla något som är till nytta för många – till skillnad från om man sätter egna pengar eller status som mål. När jag pratar med företag talar jag om hårdvara, mjukvara och ledstjärna. Ibland tror företagarna att det svar jag vill ha handlar om att definiera framtida vinster i antal kronor, att det handlar om att sätta upp mätbara mål, men det är en helt annan grej. Ledstjärnan/spiritware är det som ger den inre drivkraften, den som får dig att fortsätta att gå fast det är tufft. Har man egna pengar som ledstjärna ger man upp lättare än om man har en drivkraft som är större än en själv.

Idag har jag läst en intervju i Dagens Nyheter med Hans Rausing, Tetra Pak. Jag har aldrig intresserat mig särskilt för honom innan, bara konstaterat att han fått fart på ett av världens mest framgångsrika företag. Idag läste jag artikeln och blev djupt imponerad av hans tankar om företagande, ledstjärnor och hur han tycker att man ska använda sina pengar.

Expert på att vara rätt?

Fick för mig att kolla in ”stil-oraklet” Ebbas blogg. Den är som att läsa grekiska för mig. Mening efter mening med olika klädmärken. Det förbryllar mig att så många är så positiva till henne, ja somliga verkar nästan bli beroende, samtidigt som jag själv bara får obehagskänslor.

Det måste vara läskigt att vara expert på att ha rätt. Lite som Kejsarens nya kläder: ”Om jag säger att det här är rätt, så är det det – men tänk om någon avslöjar att jag egentligen inte har en susning?”

Ebbas ”sanningar” är trendkänsliga. Om man jämför med att ge råd om etikett, så är de råden mer tidslösa och fungerar som verktyg och smörjmedel för att få det sociala samspelet att flyta smidigare. Även om jag inte är så himla inne på etikett heller, så kan jag ibland bli imponerad av hur elegant man i etikettsråden löser knepiga situationer. Och grundregeln är att aldrig göra någon generad pga eventuellt bristande kännedom i gängse etikettregler.

Att beskriva vad som är rätt och fel i klädvärlden handlar inte om att ”aldrig göra någon generad” – tvärtom. Själva poängen är att rädda sig över till den rätta sidan, så att man slipper stå utanför och skämmas.

I mitt jobb som marknadskonsult är tricket att få mina kunder att inom sig själva söka svaren på vad som är rätt. Man jobbar inifrån och ut. Ebba gör tvärtom: jobbar utifrån och in, hennes ”regler” blir mallar som många vill anpassa sig efter för att bli rätt enligt Ebba.

En bra story? $$$

Hur mycket är en bra story värd? När övergår reportrarnas moraliska skyldighet att berätta sanningen till att bli en tävling om de bästa rubrikerna och de högsta tittarsiffrorna? Och vilket är priset de och vi betalar?

Nu kan man läsa att TV4:s program Drevet har bett en tjej att speciellt för dem göra en sexshow på webben, så att de skulle kunna ”dokumentera”. Den första tanken jag får i huvudet är att det i vilket fall inte går att lita på det som står i en kvällstidning som Aftonbladet. Det är alltid så att en sådan här artikel följs av flera där sanningen kommer att skifta form flera gånger. Men sen då, är Aftonbladets story om TV4:s sätt att skapa en story sann?

Vad har hänt med självklara krav på journalister som att granska källor och rent moraliskt faktiskt ha ett intresse i att berätta sanningen? Vad är det som händer med människor som jobbar i media?

Förresten samarbetar väl TV4 och Aftonbladet? Är allt riggat för att TV4 ska få högre tittarsiffror? Finns det någon man kan lita på?