De halshugger mumier i Egypten

/i /av

Nyheten om att det har halshuggit två farao-mumier i Egypten satte igång tankar hos mig. Visst är det hemskt att forntida mumier förstörs, men samtidigt är det också förståeligt om man vore revolutionär. De här gamla mumifierade faraonerna är själva urtypen för en maktfullkomlig diktatur. Jag tycker det känns som en frisk markering att inte bara avsätta den nutida makten utan också göra en symbolisk halshuggning av den historiska makten.

Fast, nu gråter förstås egyptologerna, alla de som hänförts av magin i det forntida Egypten. Jag har själv varit intresserad av den egyptiska historien och har läst en del böcker, särskilt när jag var tonåring. Men faraonerna är mumifierade för att klara ett evigt liv. Om egyptierna vill frigöra sig idag går det inte ihop med att ha en massa gamla faraoner som lever sina egna, skyddade liv i all evighet. Symbolvärdet är starkt. Kanske är det helt enkelt en naturlig utveckling som står i direkt proportion till styrkan i det förtryck de har levt med?

I alla revolutioner får det som symboliserar det gamla förtrycket stryka på foten. Om jag måste välja mellan mumier och levande människor kommer jag alltid att välja levande människor.

De halshugger mumier i Egypten. Det var på tiden! Eller?

Vår generation & Pugh Trio

/i /av

Igår var vi på konsert med Pugh Trio, Pugh Rogefeldt, Hasse Tholin och Micke Lyander. En cool konstellation som jag minns att jag såg första gången någon gång i början av 90-talet fast då kallade de sig Pugh & Cowboys from Hell. Fast då körde Micke med bara en trumma har jag för mig.

De här tre killarna besitter var och en för sig imponerande musikalisk erfarenhet. Även om det är Pugh som står för sångmaterialet tar också Hasse och Micke ordentligt med plats på scen. Det uppstår så bra energi när de är igång! Fast de minuter som överraskade mest var när Micke gick loss på trummorna med bara händerna. Jag har aldrig sett en trummis göra så innan?

All tre har superkoll på vad de gör. Hasse briljerade lite extra i Bolla och Rulla – om jag skulle önskat något mer från konserten så är det nog ytterligare något inslag med Hasse på bas i centrum.

När det kom in ett gäng blåsare och ackompanjerade Pugh i en sång med ”Frälsningsarmé-känsla” fick Pugh tårar i ögonen och jag tror att just detta att han vågade göra det numret gav alla en känsla av att han vågade något för alla oss som var i publiken.

Stämningen var på topp och på slutet var vi flera som rusade fram och dansade vid scenen – fast, Wisby Strand är lite för ”prydlig” för sådana här konserter. Det hade varit schysst om de kunde plocka bort ett par bänkrader längst fram just för att ge utrymme till en mer ”aktiv publik”. Men, men, jag antar att det blir svårt för övriga att se då.

Nåväl. En märklig upplevelse var i alla fall känslan av att publiken var så gammal? Vilket inte blev bättre av insikten att ”oj, vi är ju också så där gamla!”. En kraftfull påminnelse om att åren går som satt rakt i solar plexus. Jag fyller 50 nästa år. I år fyller alla mina fd klasskompisar från grundskolan och gymnasiet 50. Vi är i den åldern nu. Det är inte klokt. Om jag tänker på en ”dam i 50-årsåldern” får jag upp bilder som inte alls stämmer med mig. Det går lättare att tänka på ”Åsa 50 år”. Då blir åldern på mina villkor.

Jag brukar inte generellt sett vara åldersnojig, jag tänker att alternativet till att bli äldre är helt uteslutet, så det är klart att jag verkligen vill bli äldre och jag gillar det här med att vara en person med erfarenheter. Men det är uppenbart att det här med att jag fyller 50 om nästan ett år inte är helt självklart att förhålla mig till. Det förvånar mig lite. Jag trodde inte att det skulle störa mig och jag har ännu inte analyserat exakt vad det är i detta som stör mig.

Är det så att vår generation kommer att digga loss till exempelvis Pugh Trio på ålderdomshemmet? Kommer vi att stå där med rollatorerna och försöka skaka rumpa? Och är det faktiskt så att de yngre generationerna kommer att tycka att det är hopplöst urmodigt? Jag hoppas att de inte tycker det. Jag hoppas att det kommer att bli så som det är med en del åldrande artister och musiker att också yngre uppskattar och fattar vad det är som är så häftigt. För annars vore det sorgligt på riktigt…

I svallvågorna efter Stieg Larson

/2 Kommentarer/i /av

Efterspelet med Milleniumböckerna och vad som ska bli av allt efter Stieg Larsons död har varit märkligt från start. Det var därför mycket intressant att Skavlan bjöd in Stiegs fd sambo Eva Gabrielsson till sitt program och veckan efter Stiegs lillebror Joakim Larsson.

När man lyssnade på Eva fick man intrycket att Joakim och Stiegs pappa försöker pressa ut varje krona från Stiegs produktion och det lät ju inte bra. Det här klippet visar bara en del av vad hon sa. Samtidigt är det något med Eva som gör att jag inte känner tillit. Hon har en klassisk pose med ett ben som korsas och ”skyddar” henne från Skavlan, även när hon öppnar upp och skrattar har jag en känsla av att hon är på sin vakt. Jag känner mig inte bekväm när jag tittar på henne.

Sen kom nästa avsnitt med Joakim där han tydligt talar om att de enda pengar han och pappan tar ut är lön och pappan fick han tvinga att ta ut en årslön på 30 000 kr. De har förstås massor att sköta för att ta hand om arvet efter Stieg och intentionen är att allt ska ske i Stiegs anda, så det verkar som att så gott som alla pengar går till Expo och deras antirasistiska verksamhet.

Det är lite svårt att känna sympati för Eva när man hör det. Jag förstår att hon känner sorg, att hon känner sig snuvad på en fortsättning av böckerna och överhuvudtaget blir folk lite konstiga när de har sorg. De kommer ur balans. En del tar sig ur det, andra inte.

Dessutom har Joakim en helt annan öppen och avspänd utstrålning när han pratar som gör att det känns bra. Det är svårt att på allvar ta ställning i en konflikt som man inte har verklig inblick i, men om man bara ska gå på de signaler de sänder ut med sitt kroppsspråk är det Joakim som ”vinner”.

Rådjuren på Gotland

/4 Kommentarer/i /av

När jag var liten fanns det inga rådjur på Gotland. Idag finns det kanske uppemot 4500. Jag tycker för all del att rådjur är fina att se på, men jag ogillar verkligen att vi nu har fler djur att spana efter när vi kör bil. Jag tyckte innan att det var så skönt att slippa kolla efter älg och rådjur när man kör bil på Gotland. Men, idag måste man kolla. Rådjuren har blivit en del av Gotland som lär bestå.

Idag kan man läsa en lång artikel i Gotlands Allehanda om hur det gick till när ett par jägare flyttade över 50-60 rådjur under slutet av åttiotalet. De är anonyma förstås, för de vet att många är arga på dem. Jag är en av dem som är arga. Artikeln gör mig inte mindre arg. Jag bodde inte på Gotland i slutet av åttiotalet så jag kände inte till historien med Gotlands Rådjursförening och att de verkligen hade officiella planer på att plantera in rådjur. Dessa gick aldrig igenom beslutsgången hos olika instanser och från 1990 skulle det bli olagligt att inplantera rådjur på Gotland. Därför drog några jägare igång en egen insats för att smuggla över rådjur till Gotland innan det skulle bli olagligt.

Jag hade ingen aning om att de jobbat så planerat med inplanteringen. Jag trodde att det var personer som agerat mer spontant och kanske fått över max tio djur. Det hade varit illa nog. Men en välplanerad aktion som resulterade i 50-60 inplanterade rådjur på Gotland?

Jägarnas mål var att få roligare jaktbyte på ön. Nu är jag ju inte så himla intresserad av jakt, även om jag äter kött så är jag inte typen som lockas av att smyga runt i skogen och skjuta djur. Men det verkar ändå så konstigt att man flyttar över djur till Gotland för att det ska bli roligare att jaga. Varje djur påverkar balansen i flora och fauna. Rådjur påverkar dessutom trafiken på vägarna. Se miljöpartisten Carl Fricks interpellation från 1989:

”Det finns gamla erfarenheter av att det är olämpligt att plantera in främmande arter, speciellt på öar. Av den anledningen bör man avstå från denna typ av experiment med faunan. Att vissa människors jaktglädje skulle öka kan inte vara ett rimligt motiv för att genomföra dessa experiment och får inte vara styrande i dessa frågor. Den glipa som finns i lagstiftningen måste snarast täppas till”, skrev Carl Frick i sin interpellation.

Vilka minnen ska vi bevara?

/1 Kommentar/i /av

I morse läste jag att Brucebostiftelsen bestämt att bevara kulhålen i huset vid Brucebo. Jag tänkte direkt att det inte är klokt. Är allting värt att bevara? Måste vi kulturmärka alla mänskliga spår?

Vi kan inte spara alla mänskliga spår. Vilka spår ska vi spara? I Gamla stan sitter en fejkad kanonkula i en husvägg och låtsas vara äkta historisk, men den fyller sitt syfte att berätta om Gustaf Vasas belägring av Stockholm.

På Bungenäs finns massor av militära lämningar och där finns ett hus som SÄPO använt till fritagningsövningar och det huset är som en schweizerost, fullpepprad med kulhål. Där är det så uppenbart att militären varit, det är en del av historien som man aldrig kan glömma, men man kan civilisera platsen. Man kan omvandla skyddsrum och bunkers till civila ändamål. Gjuta in kärlek i cementen. Då blir det en kontrast mot den militära historien som gör att den nya inriktningen strålar starkare. Där finns det en poäng med att bevara kulhålen.

Men på Brucebo? Vad är det man bevarar minnet av där? En man som började som en kraftfull och kreativ filmmakare men som med åldern blev en ensam, bitter och sorglig figur och till sist blev så desperat att han faktiskt började skjuta med pistol mot olika personer. Varför ska vi bevara de kulhålen? För mig blir det som ett extra straff om kulhålen ska konserveras och etsas fast på en plats som den mannen höll kär. För mig signalerar det bara tragik. Den som vill kan ändå läsa historien, vi behöver inte kulhål i en vägg för att veta att Brucebo är en skön plats som olika personer förälskat sig i.

I Amstetten i Österrike har man beslutat att riva Fritzls hus. De föredrar om huset kan rivas i mörker, eftersom de inte vill ha något mediaspektakel. Där väljer man att rensa bort så mycket som möjligt av en byggnad med dålig ”karma”.

Det finns en nedlagd minkfarm i Lummelunda. För mig är det ”platsen som Gud glömde”. Jag tycker att stället ger extremt dåliga vibrationer med sin historia fylld av mängder av inburade minkar, olösta mord på 70-talet och när minkfarmen äntligen lades ner började man att tillverka hundmat. Strax efter jul brann det där och man fick evakuera kringboende därför att det fanns 4 kubikmeter ammoniak som kunde explodera (efteråt visade det sig att det var uppemot 6 kubikmeter…). Ska vi bevara den platsen? De har säkert tagit bort minkburarna, vi kanske ska försöka återställa dem så att de efterlevande kan gå runt där och känna historien?

Personligen tycker jag att alla byggnader där skulle jämnas med marken och så kan vi väl kalla in ett gäng ”Tomas Di Leva-typer” som får klä sig i kaftan, dansa runt med små pinglor, kasta blommor, meditera och fylla platsen med så mycket kärlek att det svämmar över. Jag tror inte på att vi måste bevara alla minnen. Särskilt inte kulhålen i huset på Brucebo.