Snörapport 2

Det snöar fortfarande. Det snöar från alla vädersträck samtidigt, för det har fastnat ca en decimeter snö på fönstren på alla husets sidor.

Mina ögon är så oerhört trötta på att titta ut och bara se snöfall. Om det lugnar sig och blir blå himmel så kan det vara lite tröst, men under ett par veckor känns det som att det bara varit korta glimtar med lugn. Som en andhämtning, snömannen tar nya tag och sen drar han igång igen och jobbar för fullt med att sprida ner sitt vita.

Åka skidor? Jo jo, inte så kul om man inte ser spåret man gjorde fem minuter innan. Gå på promenenad? Tja, pulsa fram på landsvägen och med stor möda se något genom springan mellan luvan, mössan och halsduken?

Det som är bra är att det inte är några problem med att hålla katterna inne ifall någon av våra viggar fått fågelinfluensa. Å andra sidan fattar jag inte vem som skulle märka om det ligger döda viggar vid vår strand, när det aldrig slutar att snöa!

Självklart…

… nu har fågelviruset nått Gotland.

Om flitiga bloggläsare minns att jag lade ut en bild i augusti–september där jag sitter och jobbar på en sten/rauk, så var det precis vid Sjauster där man hittat de smittade viggarna. Jag ser ingen anledning till att viggarna i vår vik ska klara sig. Nu är fågelviruset här.

Men allt ser ut som vanligt.

Snörapport

Det snöar.
Igen.
På Expressen väderinformation står det att det inte snöar på Gotland just nu, men att det blir snö till kvällen.
Jo jo.
Om det här mjölkvita töcknet som just nu skymmer min grannes hus inte betyder att det snöar, då vill jag inte vara med när det verkligen börjar snöa ikväll…

När man köper bil…

Vi håller på med bilbyte här i huset. Bil nummer två som vi skulle provköra igår hade inte så mycket bensin. Bilhandlaren stod och velade över hur han skulle göra, men sa till sist: ”Äh, ni kör ju inte så långt? Tar bensinen slut så får ni väl ringa!”

Jag satte mig vid ratten och så körde vi iväg. För en liten sväng. Jag kör inte automatväxlat så ofta och jag blev lite betänksam när det liksom inte tog när jag tryckte på gaspedalen och sen tog det i alla fall, en bit… Det var som att trampa luft. Roine och jag tittade på varandra och sa ”nej, är det bensinen?”. Jo men visst. Tomt. Jag lyckades precis rulla in bilen till en hyfsat bra fläck att stå på och sen var det slut. Vi fick ringa bilhandlarn och så kom han med dunken.

Ja ja, vi är inte så kinkiga. Vi körde klart med bilen och var nöjda och sen skulle det fyllas i papper. Bilhandlaren bad om mitt personnummer och så knappade han in det. Datorn surade. ”Men vad är det här?” sa bilhandlaren. ”Jag skriver ju in RÄTT siffror!” Roine slängde en blick i datorn och sa ”Jo, men det ska stå telefonnummer där…” ha ha!

Sen skulle bilhandlarn kolla hur mycket det var kvar på förra lånet och ringde långivaren. Först fick han vänta några minuter därför att deras datorer var knas, men så gick de igång. Han sa registreringsnumret på bilen och kvinnan säger ”Lånet är avskrivet”. Jag, Roine och bilhandlaren såg ut som fågelholkar. Visserligen vore det ju ganska trevligt om vi betalat av hela lånet – ”ja ja, kör på det” hojtade vi – men i verkligheten så fanns det ju en del kvar att betala. Kvinnan blev väl lite stressad och kom sen med en annan uppgift: alldeles för mycket var det kvar. Oj så vi skrattade, ”nej nej, det var ju fel också”. Till sist säger kvinnan: rätt antal kronor.

På något sätt blev alla papper påskrivna och på fredag hämtar vi bilen. Vi fick med oss en CD med låtar som bilhandlaren spelade in i slutet på 80-talet, dansbandsmusik – inte det som vi vanligen lyssnar på. Men nu lyssnade vi och sjöng ”Öde Ö” för fulla muggar, eller ”öide öi” vilket min småländske sambo tycker är oerhört roligt.

Snällhet

Jag gillar när folk är snälla och bryr sig om sina medmänniskor. Ingen kan räcka till för att lösa alla människors problem, men då och då uppstår situationer när man kan välja mellan att göra en snäll handling eller inte. Ibland heter det att man inte ska lägga sig i, att man ska låta folk sköta sig själva eller att man inte ska ta på sig andras problem. Men ibland måste man ju agera, ”för annars är man bara en liten lort” eller hur de säger i Bröderna Lejonhjärta. Ibland är det inte lika uppenbart att man måste agera – det är ingen som kommer att dö eller må dåligt för att man är passiv – men man vet att om man gjorde en viss sak, så skulle man underlätta tillvaron för en medmänniska.

Om man gör saker som man inte måste, men som man ändå gör, är inte målet att man ska få något tillbaka, man vill att den man gör det för ska bli glad. Däremot skulle man bli mycket sårad om någon reagerade negativt och blev arg för att man ansträngt sig. (En del människor blir säkert arga därför att de inte klarar att stå i ”skuld”)

Jag har gjort den del sådana där saker som jag inte måste och det känns bra att göra så. Det är belöningen. Då och då i mitt liv händer det att någon annan gör sådana här snälla saker för mig, som de inte måste. Det är så himla härligt.

I fredags gjorde en person en sådan snäll sak åt mig. Jag hade inte bett honom göra det, han hade inte sagt innan att han skulle göra det, men efteråt ringde han och berättade. Först trodde jag att han hade en egen idé om förtjänst kopplad till hans handling, men idag fick jag klart för mig att det inte var så. Han hade gjort alltihop bara för min skull. Det är stort.

När någon visar prov på sådan generositet vill man gärna bjuda igen när tillfälle uppstår. Snällhet är ett fantastiskt bränsle om man vill att folk ska ställa upp och vara lojala. När någon är snäll på det viset förstår man att den personen sett att man är Okej. Den här snällheten är den bästa motorn för att få människor att jobba med glad energi och uträtta stordåd.

Tänk om alla snåljåpar begrep vad de går miste om?