Satte på ugnen. Skalade potatis. Skar till härliga pommes frites-bitar, vände runt i olja, paprikapulver och rosmarin. Lyfte långpannan med potatisen, öppnade ugnsluckan och… va? Vad är det här? Iskall ugn? Jag satte ju på ugnen! Nähä. Jag satte bara på lampan. Mutter mutter mutter.
Jag har för mig att jag bloggat om det här innan, men hittar inte när. Men, det är ju märkligt hur ofta namnet Alice dyker upp. Den här sossen som skickat luriga mejl om Reinfeldt är senaste tillskottet i serien ”vi som använder namnet Alice”: han skrev under sina bluffmejl med namnet Alice.
Det är så skumt. Min Alice föreslog att man kanske tänker att man ska välja ett namn som inte är alldeles vanligt och där är säkert första steget i valprocessen. Nästa kanske handlar om att välja ett namn som ändå känns trevligt och därmed inte FÖR annorlunda. Jag fattar inte riktigt det här, men den här bluffmejlaren kunde ha valt namnet Vanja, Sussie, Ida, Frida eller Pernilla. Men det blir Alice.
I de första avsnitten av Floorfiller märktes inte Martin så mycket, men han tar sig och vinner i längden. När han pratar märks det att han är seriös och har bra kunskaper, samtidigt som han är ödmjuk. På söndag ska de dansa klassisk balett, Romeo och Julia. Då sitter jag där igen och blir nervös.
Nu har den fina mailinglistan haft en spion som avlöjar vad de självutnämnda finingarna mejlar om. Och det är ju inte så kul grejor. Uppenbarligen går medlemmarna runt med tonvis av puttrande ilska och har behov av att gotta sig i elakheter och illasinnat skvaller. Även om det är ett spel, även om det är ironi så fattar jag inte riktigt att det kan finnas en så stark attraktion i att få vara med på en sådan mailinglista. Men men, oavsett vilka begär som får dem att frossa i smutsigt snack, är det häpnadsväckande att läsa namnen på deltagarna.
I vilket fall kan man vara glad över att de har en privat lekplats, att de har en inhängnad dynghög att sprätta runt i.
Artikel i DN
Idag samlades två fd potatisbönder, en kvinna som bytt Stockholm mot en lägenhet 300 meter från sandstranden på Gotland, en ung kvinna som har en restaurang, en ung stenfabrikör och jag runt ett bord och pratade marknadsplanering. Blandade åldrar, blandade intressen, olika verksamheter. En trivsam och glad stämning spred sig runt bordet och efteråt när jag frågade vad de tyckte var mest förvånande med mötet svarade de: ”Att vi har så mycket gemensamt!”
En del ser problem, andra ser möjligheter. En del ser olikheter, andra ser likheter. Det här gänget har fått en bra start, deras kemi fungerar.