Det står i Expressen om en 15-årig tjej som blev våldtagen av en 25-årig man i en tunnelbanevagn full med folk. Jag blir knäsvag när jag läser artikeln. Hur ska hon någonsin kunna lita på människor igen? Okej att det finns EN idiot som våldtar det är illa nog, men en hel tunnelbanevagn full med folk som underlåter att reagera?
De hade ju kunnat skrämma skiten ur mannen om de förenat sig! Vilka mesar. Hur står de ut med sig själva idag? Och i resten av sitt liv?
Nu har det gått så långt att svenskarna vill försämra anställningstryggheten. Ännu ett exempel på att regler som kommer till i ett gott syfte och sen behöver byråkrater för att upprätthålla ordningen, så småningom övergår till att bli ett byråkratiskt system som missar sitt ursprungliga mål. Vitsen var att vara till hjälp för arbetstagare. Vitsen var inte att arbetsgivare skulle bli rädda för att anställa folk. Om man upplever krångel och krav som en större belastning än vad en anställd kan tillföra, så anställer man inte.
I min bransch frilansar man och samarbetar med andra som frilansar. Var och en har sitt eget företag och sköter sin egen F-skatt. Man förbinder sig inte till eviga relationer, tar inte ansvar för om någon blir sjuk – det ansvaret får man ta för sig själv. På det här sättet är det enkelt att fylla på med den kapacitet som för tillfället behövs.
Men, alla vill inte ha sitt eget företag. Anställningstrygghet måste vara utformad så att den hjälper till att släppa in folk på arbetsplatser, inte vara det som stänger arbetsvilliga ute.
Bild från Mujis hemsida, Vattentäta högtalare som man kan ha sin mp3-spelare i.
Jag är så fascinerad av Muji. En minimalistisk designlinje som man bl.a. kan köpa på Åhléns City i Stockholm och Åhléns i Uppsala. Satt och kollade på den engelska hemsidan och fick då se att de utannonserade några lediga jobb. Ett av dem var bara för cool.
[HEAD OFFICE] – Part-Time Fitting Models
Fitting days will take place generally at head office every Wednesday during the day. Times will vary per fitting but are usually around 1-2 hours long. You will be required to try on the clothes and give comments on the fit. You need to be able to work flexible hours and at short notice.
To find out more about these positions please send your CV with a covering letter to;
HR Department
MUJI
8-12 Leeke Street
London
WC1X 9HT
or Email HR@Muji.co.uk
Man sover tungt och oskyldig i sin trygga säng, då plötsligt…
Jordbävning! Ett obehagligt knakande, sen ljudet av krossat porslin och jag sätter mig käpprätt upp i sängen högst upp i femvåningshuset på Leopoldsgatan i Uppsala. Tänder lampan, men det mesta verkar vara som innan? Går en sväng i min lilla etta. Nä, inget syns. Går tillbaka till sängen och ser i ögonvrån att något ändå är fel. Bokhyllorna har lossat från väggen i ena sidan! Allt lutar olycksbådande utåt och några böcker har fallit ner, varav en krossat en tekopp. Gissa om jag plockade ner böcker snabbt?
Krig! Vaknar av att en bomb exploderar utanför vårt lägenhet på Bondevägen i Växjö. Jag galopperar in till Alice för att rädda henne undan kriget – fast börjar väl under galoppen ana att det kanske ändå inte är krig. Barnet sussar dock sött, hon räds inga småsaker som bomber. Eller åska med blixt och dunder som det egentligen handlade om. Tänkte att jag kanske var litet överdrivet känslig, men… Morgonen efter pratar jag med konstnären som har ateljé i Torpet Hamburg som ligger kanske 40 meter från vår lägenhet. Blixten har slagit ner i en telefonstolpe vid torpet och slagit ut telefonin inkl hans dator. (Roine hade flyttat före oss till Gotland hösten när det här hände)
Oväntat besök? (Här måste jag först berätta att Alice sov över hos en kompis i Kappelshamn) KNACK KNACK KNACK! Hjärtat slog frivolter på både mig och Roine när någon plötsligt knackar på vår sovrumsdörr! Vi samlade ihop oss, var mentalt förberedda på vad som helst från inbrottstjuv till olycksdrabbad granne och sa myndigt: ”Kom in!” In kommer då en febersjuk Alice som mått så dåligt att hon packat ihop grejorna och gått hem mitt i natten.
Spöken? Tccchwiiiing BRAK! Helt bombade av sömn försöker vi fatta vad vi just har hört. Vi tänder lampan, ser inget konstigt i sovrummet. Roine störtar upp ”tänk om takfönstret brustit av all snö?”, men nej, takfönstret precis utanför sovrummet mår så bra så. Han går runt ett varv till i sovrummet, men hittar inget konstigt. ”Gå ner också, säger jag, ibland hörs ljuden från köket så tydligt upp hit”. Han går ner. Jag börjar fundera och reser mig upp för att kolla själv. Upptäcker då att en tavla rasat ner från väggen och landat på bokhyllan strax under. Tavlan har en ståltråd fäst på baksidan som den hängt i och det är ståltråden som lossat. Därav det där tccccchwing-ljudet, som en spänd fiolsträng.
Bonusberättelse från min barndom då vi bodde i Roma:
Brandutryckning Jag väcks av att telefonen ringer. Den står i hallen som ligger utanför mitt sovrum, men också vägg i vägg med sovrummet bredvid där mina föräldrar sover. Jag skyndar mig att svara. Det är brandkåren som ringer, de har släckt en eld i ett sopskåp vid Pressbyråns kiosk, men skulle vilja komma in i kiosken för att försäkra sig om att allt är okej även inuti kiosken. De undrar alltså om min mamma kan låsa upp kiosken åt dem. Okej. Jag går in till mamma och säger: ”Det är från brandkåren”. Mamma störtar upp, vimsig och yrvaken, drar på sig morgonrocken, rusar ner för trappan, öppnar ytterdörren och tittar förvirrad ut i tomma intet. Jag rusar efter och säger. ”Mamma, brandkåren är i TELEFONEN!”
Entreprenörer har idéer, drivs av lusten att prova, vill få fart på utvecklingen. Byråkrater finns väl till för att hålla lite ordning på vilddjuren antar jag? Dela ut rätt blanketter, svara ja eller nej och då och då besluta att stödja de vilda entreprenörsdjuren i någon djärv satsning.
–Tjoho! säger entreprenörsdjuren och gör glada kullerbyttor. Nu ska de minsann få se på action, byråkratpetmätarna.
Entreprenörsdjuren lapar begärligt i sig av de stödjande resurserna, pumpar upp musklerna, tar sats och DÅ står plötsligt en byråkratpetmätare där.
–Va? Hallå, vad gör du här? säger entreprenörsdjuret som snubblat till i ren häpenhet.
–Dags att hålla lite ordning, säger byråkratpetmätaren myndigt. Det är en liten uppgift du måste lämna in här, bara en ren rutingrej, men vi måste ha den uppgiften för att överbyrån ska ge oss våra godsaker, som vi sen ska dela ut till bl.a. dig. Så, om du bara kan lämna in den här lilla struntuppgiften, det går så fort så.
–Jaha, jaha, suckar entreprenörsdjuret, rycker på axlarna och tänker att ”det är förstås sånt man måste ställa upp på”. Sen ägnar entreprenörsdjuret resten av dagen och halva följande dag åt att ringa en person som kan svara på en fråga och säga till en tredje person att göra en kopia på ett papper som ska intygas av en fjärde person som skulle kunna faxa intyget men så fungerar inte faxen så det måste skickas med posten och VIPS så har entreprenörsdjuret fått in den här lilla uppgiften till byråkratpetmätaren som kan skicka den vidare till överbyrån.
–Tjoho, säger entreprenörsdjuret nöjd. Var var jag nu igen? Vad höll jag på med? Just ja, och så laddar entreprenörsdjuret om, tar sats, hinner med fem glada skutt och så står byråkratpetmätaren där igen. Lite skamset säger byråkratpetmätaren:
–Eh, överbyrån var inte riktigt nöjd…
Sen vidtar flera utmattande rundor där entreprenörsdjurets ansträngningar allt mer kommer att fokusera på att via byråkratpetmätaren göra överbyrån nöjd. Faktum är att mer än hälften av de godsaker som byråkratpetmätaren delar ut går åt till att avlöna folk som kan leverera rätt uppgifter och omforma den förut så djärva och smarta satsningen, till en medelmåttig, meningslös och sönderhackad plan som ingen egentligen begriper och som saknar en drivande eldsjäl.
Entreprenörsdjuret har slokat, det blir inga fler glada och kraftfulla skutt. Entreprenörsdjuret har tappat riktningen, kan inte agera. Då dyker byråkratpetmätaren upp igen:
–Vad är det här? Det händer ju inget! surar byråkratpetmätaren. Om ni inte får något resultat, så kan vi inte fortsätta att dela ut godsaker! Det får ni ju faktiskt begripa.
Och jo då, entreprenörsdjuret har begripit. Om man slår sig i lag med byråkratiska villkor, så kommer man strax att vara insnärjd i omöjliga krav som tar all ens energi och glada humör. Det där lockandet med godsaker är bara ljug. Hela förfarandet är bara som ett gudomligt test av om man verkligen vill driva sin idé eller inte. ”Och det vill jag ju” tänker entreprenörsdjuret förtjust och sen hörs det igen:
–TJOHOOOOOO! skrattar entreprenörsdjuret och gör sina glada kullerbyttor. Här ska utvecklas idéer för framtiden, så jag har inte tid med dig din fåniga byråkratpetmätare, behåll dina godsaker, sök upp någon annan att lura, MEN MIG LURAR DU ALDRIG MER! Bye bye.
Och från den dagen blev entreprenörsdjuret allt lyckligare och framgångsrikare och byråkratpetmätaren smög runt och lockade med sina godsaker och undrade varför entreprenörsdjuret verkade vara så glad?
