Nu skriver Aftonbladet om en metod där man knackar på akupunkturpunkter för att kunna hantera problem med känslor som belastar. Alltså, det handlar inte om att döda känslor eller att bli känslokall, men om man t.ex. har sorg eller har en oavslutad konflikt, så kan man med metoden göra det så okej att man har känslan, att man kan ställa känslan åt sidan. Då stör den inte längre och tar inte energi.

Jag testade den här metoden för över ett år sedan. Den funkade som magi på min rädsla för att dra ut en visdomstand – kopplat till min blodfobi. En homeopat gjorde en liten introduktion och lärde mig hur jag skulle knacka och det fungerade direkt. Trots att jag smålog och fnissade om vartannat, därför att det verkade så löjligt enkelt. För min del handlar det inte om att ”tro” på en metod, utan om att ge metoder en chans. Fungerar de så fungerar de. Men om man inte ens testar så får man aldrig veta.

Efter att vi ätit lax panerad med dijonsenap, parmesanost, ströbröd och peppar serverade med rödvinssås och pressad potatis, kom vi av någon anledning in på det här med hur rörliga vi är…

Roine hävdade att Alice inte kunde böja upp benet och sätta foten i munnen. Det kunde hon, men sen fick hon spotta sockludd en stund. Sen sa han till mig att jag i alla fall inte klarade det och det måste självklart motbevisas. Självklart fixar jag att få upp foten till munnen. Nemas problemas.

–Men så smart du var då, sa Alice, du höll ju munnen stängd!
–Jepp, det är sånt man lär sig när man varit med ett tag, sa jag.