Lyckan i att plugga!

/3 Kommentarer/i /av

Har just pratat med en kvinna som tagit tag i sina studier. Hon är helt lyrisk, hon kan inte fatta hur någon har kunnat undanhålla henne all denna kunskap under alla år! Det är nästan som om hon hade blivit frälst.

Jag tycker det är så häftigt när människor äntligen inser att det som de trodde hindrade dem bara var tankens begränsning. Att deras värld är större än vad de insåg och särskilt när det sker i ett sådant här turbosteg. Vi tar ju alla steg av olika längd och riktning hela tiden, men att själv förstå att man kan ta kontroll över vart man vill gå och att det är många fler ”platser” som är möjliga, det är en kick.

Ungdomar tar ofta utbildning för given. Jag tror att samhället skulle må bra av om ingen fick börja högskolan utan att ha jobbat ett år. (Om det nu gick att ordna jobb i dessa eviga arbetslöshetstider… men ändå)

Barn här och där

/i /av

I Svenska Dagbladet skriver de om hjälparbetet i Thailand och hur frikyrkliga välgörare tvingar barn och familjer att bli kristna för att få hjälp. Med sådant agerande suddar man ut själva grunden i kristendomen tycker jag – vad finns då kvar, vad är vitsen? Det är så cyniskt att påstå sig stå där med Guds kärlek i hjärtat, ha möjlighet att lösa en familjs problem med boende, mat och kläder och samtidigt kräva att de ska ansluta sig till kristendomen.

I Dagens Nyheter skriver man om ett dagis för infektionskänsliga barn. Jag förstår att ett sådant dagis är en oerhörd lättnad för de barn som av olika anledningar ständigt drabbas av infektioner, att det finns ett dagis som tar deras problem på allvar. Men en annan slags obehag kommer när jag läser artikeln; det känns som att man fostrar en generation barn med bacillskräck. Alltså, jag förstår att om det finns några som hygienen är viktig för, så är det just för de här barnen, men jag skulle vilja veta om man parallellt också jobbar med metoder för att stärka deras immunförsvar?

Det är samma dilemma som med allergiska barn. Vi kan plocka bort alla allergener och bakterier från avgränsade miljöer som barn vistas i, men i världen utanför kommer allergenerna och bakterierna att finnas kvar. Jag har själv erfarenhet av hur qigongträning har bra effekt mot allergi och jag har sett flera med svårare allergier som blivit hjälpta av qigong och/eller akupunktur. Jag tycker att det vore självklart att alltid erbjuda barn och vuxna med allergier och försämrat immunförsvar behandling med qigong och akupunktur. Det är ett sätt att få bort den begränsning som deras handikapp skapar. Ett sätt att ge dem tillgång till världen.

Min erfarenhet säger att qigong och akupunktur fungerar, men jag lämnar en marginal för fall där det inte är rätt metod – men även om det inte fungerar för alla, så finns det inget att förlora på att pröva! Varför är det inte självklart att pröva?

Nu börjar det…

/3 Kommentarer/i /av

Kan härmed meddela att år 2006 smattrade igång som glada fyrverkerier medan vi satt sex personer i en superduperbadtunnemaskin med värme och massage och musik och skålade. Och nu tror jag att nästa viktiga händelse år 2006 blir att jag ska dricka en kopp te och därefter sova.

Dags för 2006!

/1 Kommentar/i /av

Gott Nytt År!

Pappas ord

/6 Kommentarer/i /av

Ofta när jag gör något med våra katter hör jag pappas förmanande ord i mitt huvud:
–Låt katten vara i fred
–Ta det försiktigt
–Skräm inte katten
–Väck inte katten

Det sista, att inte väcka katten är en slags husregel: så länge det går att undvika väcker man inte en katt som somnat i ens knä. En katt som sover i knät gör att andra måste hämta ett glas vatten, öppna ytterdörren eller svara i telefon.

När vi flyttade hit till Kappelshamn var det ett fiskmås-par som byggde bo på ladtaket varje vår. Det var en glipa i takplåten där de kunde placera sitt bo, längst upp på taknocken. Först var det lite kul, men sen blev det lite farligt då pappa Mås förstärkte bevakningen i och med att ungarna kläcktes. Han satt posterad på telefonstolpen och vakade och attackerade inkräktare, som t.ex. kunde vara Alice som klev av skolbussen.

Men, det gick ju att gå en annan väg under den här tiden och faran uppvägdes av glädjen när vi fick se hela äventyret med hur mamma Mås lockade ungarna ur boet. En och en rutschade de nerför den korrugerade plåten och dunsade ner på den hårda marken. Blev lite ”bombade”, men kvicknade strax till och var redo för promenaden ner till havet. Den sista ungen var dock tveksam, tyckte att det verkade dumt att byta boplats… Mamma Mås fick locka och truga.

Pappa Mås bevakning under den här fasen var värre än någonsin! Alice och jag stod och tittade med öppet sovrumsfönster och pappa Mås attackerade som en japansk stridspilot med siktet inställt mitt i min panna, innan han en meter i från bytte kurs och jag stängde fönstret med blixtens hastighet. Vi provade att lite försynt stå vid köksdörren, där vi i alla fall doldes av ett halvtak, men pappa Mås lurar man inte så lätt: han kom visslande snabbare än kvickt och vi höll nästan på att ramla när vi livrädda kastade oss in i farstun.

Till sist var alla tre ungarna nere på gårdsplanen och så promenerade de ner till stranden.

Ladan är inte vår. De som har ladan har också stallet bredvid. De ville inte ha några måsar på taket eftersom deras närvaro gjorde det hopplöst svårt att sköta hästarna. Plus att det förstås vore bra om taket lagades i vilket fall. Jag sa till pappa i telefon att de höll på att laga taket:
–Så nu kan inte måsarna bygga bo där något mer.
–Men, skulle man inte kunna bygga en plattform åt måsarna! replikerade pappa.
Så var min pappa.