Första februari 2005 sa jag att ”nu börjar 2005, januari var bara en chockartad parentes”. Idag känns det som att hela 2005 varit som en parantes. Inte en parentes på det viset att året inte har funnits, men en parentes därför att året inte passar in bland de andra åren. Ett år man måste berätta om på ett speciellt sätt. Ett år då de vanliga saker som normalt händer har färgats av kollektiva tankar, minnen och känslor som vi inte är vana vid. Ett år då vågen slagit med kraft först mot dem som miste sina liv, sen mot dem som klarade sig, sen mot de anhöriga, sen mot deras vänner, sen mot arbets/skol-kompisar… Kraften har spridit sig och gett effekter längre och längre ifrån Thailand, Indonesien och Indien.

Det skulle vara skönt om vi snart kan lägga ner året i en ask och lägga på locket. Ställa lådan på en hylla, ibland lyfta ner den och lyfta på locket. Inte glömma bort det, inte låtsas som att det inte funnits, bara veta att lådan märkt 2005 står där på hyllan. Snart börjar 2006.

Under hela min uppväxt har solidaritet varit ett ord som jag förknippat med arbetarrörelsen. Solidaritetstanken har varit det som i grunden gjort skillnad på hur man ser på sina medmänniskor. Solidaritet har stått som en motpol till både kapitalister och monarker. Solidaritet har enat folk över alla landsgränser och motpolen har varit för att bevara det svenska.

Idag har kungen hållit jultal. Idag, 2005, är det kungen som talar om solidaritet. Arbetarrörelsen har intagit de besuttnas position, bevakar sin ställning, markerar gränser för ansvar. Jag förstår inte det här. Vad är det som pågår i samhället när en man som är en relik från ett gammaldags statsskick är den som om och om igen framstår som landets mest mänskliga ledarsymbol?

Kungens jultal är jättebra tycker jag. Det känns inte politiskt korrekt att tycka så, men jag tycker så i alla fall.