Eritrea

/i /av

När jag jobbade i Uppsala för tjugo år sedan kom många av mina elever från Eritrea: Isak, Harnet, Eritrea, Eden, Degol, Senait, Dorit, Aida, Fitsum, Hargo, Berhane och ännu fler som jag just nu inte minns namnen på. En del hade skickats hit ensamma av sina föräldrar som en sista utväg, så att åtminstone barnen skulle klara sig. De fick bo på ungdomshem. På ett ställe var de som en stor eritreansk familj – fast utan föräldrar. Den yngste var kanske 8-9 år och den äldste 18 år när de kom.

Det fanns många varianter. Tre syskon, två killar och en tjej, hade fått flytta med sin pappa till Italien när deras föräldrar skildes och sen vidare till Sverige när deras mamma flyttade hit – eller om det var tvärtom? De hade i alla fall med sig en bit av Italien och en av killarna hade tränat fotboll i Milano. När han gled in på fotbollsträningen i Uppsala kunde han knappt någon svenska alls, men plötsligt blixtrade han till och visade vad han kunde på planen! Oj så stolt jag var – fast jag bara var den som hjälpt honom att hitta laget. Tror att han kom med i Upplandslaget.

Nu läser jag att det krisar i Eritrea igen. Jag minns hur en del av de nästan vuxna killarna nästan skämdes över att vara i Sverige, när de i stället hade kunnat vara med och hjälpa sina släktingar i kriget. Varför hjälper inte FN Eritrea att bevara de gränser som fastställdes 2002?

Läs artikel om Eritrea

Stenriks Kalender 2006?

/8 Kommentarer/i /av

Ah, men vilket trams! Har ni läst om den där kalendern som någon som heter Benrik säljer som smör i solsken? En kalender där folk får mysko uppdrag att utföra varje dag. Uppdrag som går utanför gränserna och utmanar. Så långt kan jag tycka att det låter kul, men när jag sen läser att ett uppdrag kan vara att erbjuda en mindre sexuell tjänst, att ljuga en hel dag eller att göra ett medborgaringripande, så blir jag lite trött. Kan ju vara kul att skratta åt, men folk ägnar faktiskt tid åt att genomföra uppdragen. Allt för att få lite spänning i tillvaron eller vad?

Tror att det behövs en alternativ kalender som uppmanar folk att göra sånt som faktiskt är bra för dem själva!
• Måndag: rensa avloppet alldeles själv!
• Tisdag: ringa upp en person som jag vill bli bekant med.
• Onsdag: testa en fysisk aktivitet som ligger långt ifrån mitt vanliga jag. Ex. dansare – paddla kajak, soffpotatis – bergsklättring, enduroåkare – qigong.
• Torsdag: göra en radikal förändring av utseendet: frisyr, skägg, tatuering, piercing etc
• Fredag: bjud hem en person som behöver sällskap!
• Lördag: tillaga en maträtt du aldrig ätit förut.
• Söndag: gör något som du tyckte om att göra när du var liten!

Alltså, utmaningar som är värda att göra därför att de leder framåt. Som stärker en som person. Skulle inte ni hellre vilja ha sådana utmaningar? Jag kan dra igång den 1 januari 2006 med att lägga ut en uppmaning varje dag – kan dock behöva en del förslag på bra utmaningar om de ska räcka ett helt år…

Läs mer på Stenriks kalender

En annan blond Åsa med flätor

/i /av

Egentligen är jag inte så värst intresserad av boxning, men den här 38-åriga kulturjournalisten Åsa Sandell får det att pirra litet i magen. Jag kan inte låta bli att tycka att det är häftigt att hon ska möta Laila Ali. Jag misstänker att hennes chanser att vinna inte är så stora – men tänk om?

Jag ska då hålla tummarna för att Åsa vinner!

Fixa pass

/4 Kommentarer/i /av

Alice behöver ett nytt pass. Just idag hade vi tid att åka till polisen och fixa med det. Först ringde jag och kollade när det var öppet.
–Måndag till fredag klockan tio till femton fast inte på torsdagar, sa kvinnan i telefonen.
Jag drog ett djupt andetag. Tyyyyyyyyypiskt, inte på torsdagar…
–För på torsdagar är det öppet från tio till sjutton, fortsatte kvinnan.
Va? Vad är det här? Är det öppet precis den tid som passade så bra för oss? Otroligt!

Jaha, så knallade vi in där strax efter 15.30. Trevlig kvinna som direkt ställde frågan om vi var två vårdnadshavare. Och det är vi ju. Då måste man skriva på blanketten båda två! Någon slags säkerhet så att den ena inte smugglar ut barnen i smyg. Jag drog ett djupt andetag, typiskt, nu måste vi förstås vänta tills vi kan pricka in en ny tid när vi alla tre skulle kunna gå dit och det verkade SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ jobbigt!
-Går det att få tag på honom? Finns det fax där han befinner sig så kan vi faxa blanketten, fortsatte kvinnan.
Va? Vad nu då? Föreslår hon självmant en smidig lösning?

I alla fall fick vi jaga Roine en stund innan vi fick fatt på honom och då visade det sig att han ändå skulle in till stan. Va? Hur kunde nu DET komma sig att allas tider passade så perfekt med varandra?

Så en halvtimme senare var Roine på plats, blanketten fylldes i och jag rotade fram tusen kronor ur plånboken.
–Nä, sa kvinnan, det kostar bara 480. Det är om man har bråttom med passet som det kostar 980 kr.
Va va va? Var det billigare än vad jag trodde?

Dessutom är ju allt så ruskigt praktiskt nu med fotografering på plats och dator så man precis ser hur passet blir med namnteckning och allt. Kan det vara möjligt att det faktiskt finns ett pass att hämta ut om en vecka? Kan det få vara så här enkelt?

Det finns alltså curling-fruar?

/3 Kommentarer/i /av

Jag lever i min egen värld och så POFF kommer det glimtar från den andra världen, den som tydligen representerar normalitet och genomsnitt. Och då blir jag ibland så himla förvånad.

Idag står det i Aftonbladet om kvinnor som planerar upp allt och tar ansvar för allt i hemmet, även fast mannen är föräldraledig. Mamman håller koll på dagisutflykter, packar dagisväska, planerar matinköp etc. Det finns alltså sådana livs levande kvinno-fossiler idag, 2005? Det är ju inte underligt att vi aldrig kommer någon vart med jämställdheten!

Och det finns alltså män som går med på att daddas på det här viset? HUR kan man vilja leva med en man som vill bli daddad? Hur kan män vilja leva med kvinnor som daddar dem? Har männen ingen stolthet? Har kvinnorna ingen stolthet?

Jag har antagligen uppfostrats på en annan planet, men så där fjantiga var inte ens mina föräldrar som var födda 1916 resp 1918. Det är klart att man hjälps åt och att man fördelar arbete och ansvar inom familjen, men det ligger en sådan otrolig förnedring i att kvinnan inte tror att mannen kan packa dagisväskan. Eller att man inte tror att barnen kan det…

Alice sa häromdagen att ”De som inte är vana att hjälpa till hemma, blir nästan mobbade. En kille packar inte ens sin väska själv när han ska till elevhemmet! Jag sa till honom att vaddå, packa väskan har jag gjort sen jag var fyra år!” Och det kändes som att Alice, nu 15 år, i det ögonblicket fick insikt om vad det betyder för självkänslan att kunna ta ansvar för sig själv.

Artikel om curlingkvinnor