I sen här röran av passivt agerade vid Tsunamikatastrofen från regering och UD, så skymtar Kungen fram som en person som engagerade sig och dessutom klev fram och blev en ledarfigur, en symbol. Den utskrattade kungen. Kungen som inte har någon makt, inget att säga till om. Kungen som ärver sitt ämbäte.

Kanske är det så att kung Carl Gustaf inte hade så mycket att förlora på att våga engagera sig? Inga fåniga chefer eller byråkratiska gränser för vem som får göra vad. Eller, så är han bara en tryggare människa som intuitivt förstår när det är dags att ta ansvar? Det är nåt som de säger i Bröderna Lejonhjärta, som handlar om att om man inte gör något så är man bara en liten lort… Kungen visade att han inte var någon liten lort. Kungen visade också att han hade hjärta.

Idag står det i Expressen att kungen ringde och tackade dem som arbetade på plats i Thailand. Laila Freivalds fattade inte ens att hon skulle tacka fast hon var på plats – det upprör mig.

Ibland undrar jag om samhället blivit överdemokratiserat. Att det borde finnas något mellanläge mellan diktator och demokrati. Egentligen borde jag vara upprörd över att kungligheter ärver sina titlar, inkomster och förmögenheter – men samtidigt, vad blir det för typ av människor som får ledarställning i en demokrati? Hur ser vägen upp till toppen ut? Sen sitter våra ministrar på begränsad tid – att vara kung eller drottning är ett åtagande på livstid. Hur påverkar det synen på framtiden och vad betyder det för de beslut man fattar?

Man kanske skulle ge kungen mer makt igen? Införa ett styre med statsminister och kung som två parhästar? Är det i alla lägen så fel att ärva sin titel? För de personer som växer in i sin uppgift blir hela livet en skola och förberedelse inför den dagen man kliver in i rollen som regent. (Om man inte vill bli regent är det värre, då blir det en belastning). Svenska regenter vet att de inte kommer att få en reell maktposition, de måste bygga sin uppgift på något annat. På något konstigt sätt tycker jag att kungafamiljen som egentligen befinner sig längst bort från ”vanligt folk”, ändå ger prov på både insikt och engagemang i frågor som berör ”vanligt folk”. Sen gör de väl en del fadäser också, men om man jämför med de folkvalda makthavarna: vem smäller det högst att få besök av – socialministern, utrikesministern eller kungen?

Härmed inte sagt att jag tagit ställning för eller emot, jag vill bara ifrågasätta.

När jag läser vidare på Vasabladet.fi så hittar jag en artikel om Eskilsö, som ligger utanför Kaskö. Min mamma berättade för mig om när hon var liten och hur de åkte ut till Eskilsö (och kanske även Ängsö som nämns i artikeln). Arne Karlsson som intervjuas i artikeln är född året innan min mamma, vilket gör att hans berättelse är rotad i samma tid som min mamma berättade om.
Läs om Eskilsö i Vasabladet!