Om man läser om könsroller och sånt kan man hitta undersökningsresultat som visar att det är lite olika hur man uppfattar längden som folk använder att prata på.

• Män uppfattar ofta att kvinnor som pratar lika länge som män, pratar längre än män. Det här har de bl.a. testat i klassrum där man tagit tid och gett exakt lika lång tid till killar som för tjejer. Då känner killarna sig undanskuffade, tycker att tjejerna får för mycket plats.
• När män samtalar talar de oftare mer tydligt uppdelat på en talare i taget. När kvinnor talar finns oftare ett växelspel, där det ingår att man avbryter, hjälper varandra framåt i samtalet eller uttrycker förståelse.

I vanliga fall tänker jag inte så mycket på sånt här, utan pratar på och är som jag är. Men det är ett par män jag möter ibland som passar extremt bra in på det här och deras resp mansroller är också i övrigt lite mer gammaldags. Jag betraktar sådana män som fossiler, överlevande rester från det förgångna. Det är lite sorgligt också.

Sen finns det en himla massa andra män som inte dras med sådana här begränsningar, tack och lov är de i en överväldigande majoritet!

Går här och stampar i en trasslig situation som jag snart hoppas ska ha rett ut sig. Då och då läser jag Vasabladet på nätet och kan ofta konstatera att Gotland och Österbotten har flera gemensamma problem. Övergången till digital-TV var ett sådant exempel. Idag skriver Peter Ehrström om attityder inom det lokala näringslivet.

Bara det är ditåt så.
Det duger nog.
Det finns många österbottniska uttryck som hyllar amatörism. Som ser snett på professionalism, formell kompetens och ”pedantiska” krav på exakthet och finlir. Som hyllar ”The Self Made Man”, den självlärde.
Helst skall man göra allting själv. Också det man varken har förutsättningar för eller klarar av själv.
Det var ett ideal en gång i tiden.
Det är ett föråldrat ideal i dag.
Ändå märks inställningen dagligen.
Att man är sig själv nog.

Läs ledaren i Vasabladet!