Oj oj, dags att hålla tummarna igen. Idag är den nationella finalen i Entrepreneur of the Year 2005, prisutdelning kl 17–17.15. Vore så rasande kul om Pigge vinner och jag tänker inte alls bli nervös idag. Hur som helst är det häftigt att han är med så här långt.
Nu har vi varit och sett Harry Potter. Det är en del frågor man bär med sig hem:
• Okej att man får tag på en taggsvansad drake till filminspelningen, men hur lär man den att klättra på ett slottstak?
• Var köper man lakritskaramellerna med ”skarp” smak?
• Varför tar inte Rusta in de där smarta tälten som är större på insidan än på utsidan?
• Borde det inte finnas säkerhetsbälten på de där kvastarna de far runt på?
• Finns vattufolket i Kappelshamnsviken? I så fall borde vi sätta upp varningsskyltar…
Idag skriver Svenska Dagbladet om vanvård av apatiska flyktingbarn. Där kan vi snacka om cynism! Om uppgifterna i artikeln stämmer så finns det flyktingfamiljer där man skaffar sig ett gatubarn som man kan ta med och vanvårda till apati för att få stanna i Sverige. Ett par barn har varit förgiftade. Personal har sett föräldrar hälla ut näringslösning.
Naturligtvis, hårda tider föder hårda metoder; är människor tillräckligt desperata kommer de att utföra desperata dåd. Men oavsett HUR de här barnen blir apatiska, så måste myndigheterna reagera för barnens skull! Vuxna som utsätter barn för plågor ska polisanmälas. Barn som plågas ska tas omhand. Och barn som är apatiska därför att den psykiska anspänningen av att familjen lever i ovisshet, ska förstås också tas omhand.
Hur ska vi någonsin få en bättre värld om vi inte behandlar barnen väl?
Har idag kollat lite på dagisdebatten i DN som sattes igång av Nina Björk. Har innan läst Anna Wahlgrens dagis-skräckis i Aftonbladet och bara suckat; det Anna skriver går inte att ta på allvar… Hon beskriver dagis som en tummelplats för pedofiler och mördare. Så, hur bra jag än tycker om Annas Barnabok (förutom avsnittet om dagis), kan jag inte engagera mig i hennes dagisdiskussion. Men Nina är som jag förstår inte emot dagis rakt av. Nina reagerar på två saker: dels att ettåringar går på dagis, dels att en fjärdedel av barnen är mer än åtta timmar på dagis – somliga elva timmar. Plus att Nina tar med delat föräldraansvar som en självklarhet.
Där tycker jag att Nina är rätt ute. Om man skaffar barn så måste man inrätta sitt liv så att man har tid för barnen. I själva längtan efter barn ligger att man förstås vill umgås med sitt barn – annars skulle man lika gärna kunna låta barnet bo på barnhem och nöja sig med ett foto på väggen. Glädjen i att ha barn ligger i umgänget, i mötet och i att få vara med och bidra till barnets utveckling.
Men sen tycker jag att Nina flippar ur:
”Vetenskapligt är frågan om huruvida dagis är bra eller dåligt inte avgjord. Det finns forskning som pekar i båda riktningarna. Och det lär också förbli svårt att svara på frågan, för hur ska man mäta? Är det bra med dagis om dagisbarn får höga betyg i skolan? Är det bra om de lär sig att fungera i grupp? Är det bra om de får högt betalda jobb? Är det bra om de skrattar varje dag? Om det de skrattar åt varje dag är att någon blir utröstad ur ö-rådet? Alltså: hur mäter vi lycka?”
”Om det de skrattar åt varje dag är att någon blir utröstad ur ö-rådet?” Hur cyniskt låter inte det? Jag tror att en svårighet med dagisdebatten är att det finns bra och dåliga dagis. Om man har erfarenhet av bra dagis, ter sig det mesta av kritiken som fanatiska fantasier. Man känner ju om barn och personal trivs. En annan svårighet med dagisdebatten tror jag är att vardagen skiljer sig för den familj som bor i Stockholm och den familj som t.ex. bor på Gotland. På Gotland är inte arbetsdagarna, inkl restiden, lika långa och stressiga. Klimatet mellan människor är lite vänligare, man bryr sig mer om varandra. I jämförelse alltså – gotländska familjer har sin andel problem de också…
Det är mycket enkelt att hitta exempel på hur man slarvar med det typografiska hantverket. För 15 år sedan när Pagemaker och QuarkXpress invaderade reklambyråerna och gjorde utbildade typografer mer överflödiga, var det ibland riktigt plågsamt att ta sig igenom somliga trycksaker. Idag har det blivit bättre. På tidningsredaktioner och reklambyråer har man förstått vitsen med typografiska grundregler, att de utgör basen i det som designbegåvade kan utveckla till mästerverk i funktion och form.
Jag är själv inte typograf, men har lärt mig att känna igen omsorgsfullt typograferade texter. Idag blev jag så besviken. Det kom en broschyr om Designåret på Gotland. Under designåret har man pratat mycket om designens betydelse för samhällsutveckling, hur designen är med och bygger in funktion osv. Ändå berättar man om detta i en trycksak som är formgiven med slarv som signum. Inkonsekvens i användande av punktuppräkningar och mellanrubriker. Bindestreck där det ska vara talstreck. Jag inser att de flesta bläddrar igenom den här trycksaken utan att fundera på sådant här, men jag tror att de flesta skulle hålla med mig om att trycksaken på något diffust sätt känns lite svår att läsa. God typografi har som främsta mål att vara läsvänlig och har inte så mycket med konstnärligt skapande att göra.
När god typografi förenas med ett konstnärligt öga uppstår något ultimat, man bara vet att det är bra gjort, det känns enkelt, inbjudande och elegant. Med elegant menar jag då inte ”lyxigt”, utan gjort med skicklig finess som passar till sitt sammanhang. Jag önskar så innerligt att fler som tar sig för med att utföra grafisk formgivning höjde sin ambitionsnivå och skaffade sig de grundläggande kunskaperna om god typografi.