Läste en artikel där man samlat några män för att diskutera vilka manliga förebilder de har. Det visade sig vara en svår fråga och den leder vidare till vad man anser vara manligt i dag, 2005, i Sverige.

Först tänkte jag att det väl inte är så svårt att hitta manliga förebilder eller att definiera manlighet, men nu känns hjärnan helt blank. Om man inte pratar om yttre attribut, om man inte nöjer sig med klichéer, utan verkligen vill hitta kärnan i det som gör oss till kvinnor och män – vad hittar vi då?

När jag tänker på förebilder jag har så är de både män och kvinnor, att försöka hitta någon som är min förebild som kvinna är svårt. Närmast till hands är min mamma, men då menar jag vissa delar av mamma, sånt som har att göra med frihet, vetgirighet, utveckla intressen, sättet att relatera till människor – på samma nivå, omtänksamhet och att göra saker på sitt sätt. Men, inte vet jag om det är så kvinnligt?

Nu ska jag krångla till det ytterligare: är det så att det kvinnliga resp manliga är så djupt rotat och så självklart att vi inte ens tänker på det? Att vi därför tenderar att räkna upp egenskaper som skiljer sig från det förväntade när vi ska berätta om manligt resp kvinnlig?

Läste för några dagar sedan om det välkända faktumet att det är övervägande antal män som skickas ut när det är kris. Det är så gott som alltid män som riskerar livet i olika sammanhang: räddningskår, brandkår, krig o.s.v. Enstaka kvinnor finns med, men det är männen som bär med sig förväntningar om att de i händelse av kris ska riskera sina liv. Kvinnor och barn ska skyddas. Jag undrar lite om det är där våra könsrollers innersta väsen ligger: kvinnan i rollen av den som riskerar sitt liv för att ge liv, mannen i rollen av den som riskerar sitt liv för att bevara liv. Visst, kvinnor har gått in och tagit plats i de här ”krissammanhangen”, men de är fortfarande undantag. Är det här det vi alltid bär med oss i bakhuvudet och som därmed formar våra roller?

artikeln om manlighet i Svenska Dagbladet

Nä, det här ska inte handla om mitt fenomen till dotter, utan om dotterns namn: Alice. I och med att hon heter så, är vi förstås särskilt uppmärksamma på det namnet. Men, eftersom jag t.ex. heter Åsa, så är jag förstås uppmärksam på det namnet också. Skillnaden är att namnet Alice dyker upp JÄMT i ALLA SAMMANHANG!

Det är som att filmer, pjäser, sånger, ja t.o.m. djurprogram inte klarar sig utan en Alice. Någon gång har Alice huvudrollen, men oftare är det bi-roller: söta, roliga, personliga tjejer och så ibland, som kontrast tar man i och ger riktigt läskiga typer namnet Alice.

När man väl har börjat uppmärksamma det här fenomenet så tar det aldrig slut: det kommer alltid nya exempel på sammanhang där man behöver en Alice.