En kopp kaffe?

/i /av

När jag var liten gillade jag kaffe. Framför allt den här grejen med att kliva upp, sätta mig i pappas knä, vänta tills han hunnit dricka till halva kaffekoppen och sen ta en bulle, trycka ner den i den halva koppen kaffe och äta röran med sked. Tänk att han lät mig göra så? Morgon efter morgon.

Som vuxen tycker jag att det är okej med kaffe ibland. Jag längtar sällan efter kaffe, får ytterst sällan för mig att göra kaffe åt mig själv. Sen har jag min migrän som gör att jag utsätter min kropp för mycket läkemedel och att dessutom pytsa ner kaffe flera gånger om dagen, känns som ett säkert sätt att skaffa mig magproblem. Så jag undviker kaffe. Däremot dricker jag gärna te, helst lösviktste och helst te som kommer från den tyska grossisten Mount Everest. Men, jag klarar mig med en tepåse och i vissa lägen tar jag kaffe, därför att det är enklast så.

Jag läste just en artikel i DN: ”Det finns inget försvar för att inte dricka kaffe. Blir du bjuden på alkohol kan du alltid skylla på att du kör bil eller är gravid, konstaterar Ingegerd Sigfridsson”. Ingegerd har forskat i det här med kaffe som social kod.

Det är tydligt att jag genom att avböja kaffe och ev fråga efter te, framstår som en kuf enligt vad Ingegerd skriver. För att göra situationen ännu värre dricker jag inte heller alkohol. Att avböja alkohol tycker jag personligen är lite krångligare, plus att där inte finns någon motsvarighet till te. Jag förvånas över att man vid så många sammanhang bjuder till fest men inte ser till att det blir fest även för dem som inte dricker alkohol – även om man lyxar till alkholfria drycker, så kommer man ju inte upp i samma kostnad som för alkoholhaltiga drycker. Alla vill ha ett kul glas att hålla i handen.

Nåväl, åter till kaffet. Jag tycker att det är fler och fler som hellre vill ha te. Jag hade en VD med två anställda på möte, samtliga ville ha te – kanske ett syndrom av typen ”anpassning efter chefen”. Det kom två personer som fikat sig igenom tre möten innan de kom till mig; ville de verkligen ha kaffe? Nä, de verkade ganska lättade över att kunna få te i kopparna. Folk som normalt sett dricker kaffe, kan tycka att det är lite kul att få te när de kommer till mig.

Sociala koder och grupptillhörighet är förstås viktiga faktorer för att bygga upp tillit och samspel mellan människor, men jag skulle nog ändå önska att man mer byggde tilliten på annat än innehållet i koppar och glas.

Felbombning

/i /av

Jag har bara väntat på det här: att de s.k. muslimska terroristerna skulle genomföra ett terrordåd bland muslimer. Att ta kål på 13 personer mitt under en bröllopsfest i Jordanien var nog en av de dummaste sakerna som terroristerna kunde ha tagit sig för. I och med ett sådant dåd kommer det att bli tydligare att vettiga muslimer och andra länder är överens om att terrordåden är fruktansvärda och måste bekämpas.

Jag kan tänka mig att det finns tvivlande muslimer här och var, människor som tänker att ”okej, man kanske inte måste bomba, men terroristerna har ändå en poäng i att vi måste visa omvärlden att den beter sig orättfärdigt”. Men så briserar bomben i den egna världen, på en bröllopsfest. Plötsligt är det inte lika självklart vem terroristerna riktar sig mot. Plötsligt framstår de som inkonsekventa och livsfarligt galna för vem som helst.

För, det är ju så här det alltid blir när fanatiker går lösa: till att börja med verkar man ha en aning om vilka deras fiende är, men så börjar de gå ner på detaljnivå, försöker ta kontroll allt längre ner i skikten, ser fienden överallt, börjar förfölja varandra, skjuter sin bror, dödar barn… Fanatiker ger sig inte förrän de har total kontroll, om det så innebär att de måste döda alla andra. Alla andra. På vägen dit börjar några av anhängarna förstå att det har gått snett, att deras ledare misstänker dem alla och inte kommer att ge sig förrän han dödat alla som skulle kunna utgöra ett hot. Det handlar om att själva bli dödade eller att döda ledaren, vilket i sin tur gör att ledaren måste trappa upp kontrollen och döda fler. Räddningen ligger i att det alltid finns fler. Men vägen till räddning är kantad av tragik – jag undrar varför det ständigt dyker upp nya fanatiska ledare?

Katter i handfat

/2 Kommentarer/i /av

Att ens egna katter alltid gillat handfat är en sak, men att fenomenet var så utbrett! Bilder på katter i handfat

Nu väntar jag bara på bilder av katter i tvättmaskin (med luckan öppen förstås!) samt bilder på katter som sover i alldeles för små kartonger.

Skulle män vara bättre på att hitta vägen?

/i /av

Läser i Aftonbladet att kvinnor är bättre bilförare än män, men att män är bättre på att hitta vägen?

Vilka män syftar man på då? Kan inte vara de män som jag delat bil med under livet i alla fall. Antingen är jag kartläsare och så hittar vi rätt, eller så kör jag med en man som kartläsare och då slutar det med att jag måste stanna och kolla på kartan själv…

Om det bara gäller att följa skyltar, så är det ju så att när de här männen kör bil, då kör de bil: ”Vaddå? Fanns det skyltar också?” Hastighetsbegränsningar kommer som överraskningar, avfartsvägar körs förbi och stopp-skyltar noteras i ögonvrån. Å andra sidan har jag väl åkt med en del kvinnor som inte har så mycket koll heller.

Klockan 10.29 i Khao Lak

/3 Kommentarer/i /av

Pigges nyss utgivna bok heter ”Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak”. Jag har precis läst ut mitt eget signerade exemplar. Själva berättelsen har jag hört i omgångar, så innehållet i boken var inte nytt på samma sätt som när man läser andra böcker, skrivna av eller om någon man inte känner. Det här var mer att få ordning på berättelsen, få läsa om fler detaljer, fylla på bilden så att den blir mer komplett.

Men det finns ett fotografi i boken som jag kan titta på om och om igen. Bilden är tagen kl 10.29 på morgonen i Khao Lak. Bilden är tagen av Espen som befinner sig på samma hotell, på samma altan på andra våningen som Pigge och hans familj. Bilden visar gräsmattan ner mot havet, solstolar, ett par som joggar längs stranden – det är hur lugnt som helst, det blåser inte ens i träden. Längst ute vid horisonten ser man en vit skummande kant.

Tre minuter senare är katastrofen över dem med en tolv meter hög vattenmassa som forsar in. Det är det man inte kan förstå fast man försöker, att lugn i paradiset så fort kan bli ett helvete. Vi kan ju inte heller gå runt och förbereda oss mentalt på sådana händelser, då skulle vi bli tokiga. Men likafullt kan skillnaden mellan paradis och helvete vara tre minuter.