Dubbla känslor

Jag läser det andra avsnittet ur Pigges bok som publiceras på expressen.se och hela tiden finns en dubbelhet i känslorna. Glädjen över att han faktiskt överlevt, att Espen sa de viktiga orden i rätt ögonblick när de satt i trädet, så att Pigge valde att inte släppa taget. Att han faktiskt lyckades hitta Ulrika, Charlie och Max och få dem kremerade. Att han kom hem till Gotland. Att han fortsätter att ta sig framåt med olika projekt. Att hans bok faktiskt kommer ut i nästa vecka. Att han fortfarande är Pigge.

Alla de bra sakerna kontrasterar starkt med den överväldigande smärtsamma upplevelsen av att förlora sina älskade under så brutala omständigheter och att behöva sörja tre personer samtidigt. Ensamheten. Minnena.

Jag är så oerhört glad över att Pigge lever, men så oerhört ledsen över att han drabbats så hårt.

Nu kom det i ett stim

Sedan i onsdags har följande saker hänt:
• det låg en människa rakt ut över höger väghalva när jag körde in till stan, väl omhändertagen av flera som stannat.
• jag läste i tidningen att en värnpliktig i Arvidsjaur fått ett vådaskott i huvudet och blev rädd att det var min brorson, men det var det inte.
• eftersom Pigges bok om flodvågen kommer ut i nästa vecka, kom tankar och minnen från början på året tillbaka
• Alice kompis mamma har efter lång tids sjukdom avlidit. Jag kände inte mamman, men Alice kompis har vi ju haft här på mat och övernattning.
• igår ramlade en man och slog bakhuvudet så att det blödde, här i Kappelshamn. Ambulansen ryckte ut.

Ingen av de här sakerna är sådant som händer ofta, men så plötsligt kan de klumpa ihop sig och hända i ”ett stim”.

Höstlig Gotlands-terapi

En del slår på boxbollar, joggar eller kör fort på racingbanan för att tömma hjärnan och kroppen på överskott av sådant som stör, irriterar och tar kraft. Jag tar bilen och kameran och åker ut på upptäcksfärd.

Det är omöjligt att se allt på Gotland, även fast man bor här. Det finns alltid några fläckar som det inte blir av att besöka. En sådan fläck är området Hejnum hällar och File hajdar. Jag fick med mig Alice och så for vi iväg. Skylten in till Hejnum hällar var lätt att hitta – men sen… Fanns inga fortsatta anvisningar men däremot ett par vägskäl där man måste ta ställning, så det fick bli vänster väg som genomgående val. Vi kom bara längre in i den öde skogen. Stannade på ett ställe och vandrade runt, det var sankmark och en del hoppande på tuvor.

Det var inte så mycket spännande att se. Vi återvände till bilen och fortsatte färden. Då kom vi äntligen till en skylt som berättade om ett av naturreservaten på det här området och på kartan kunde man se att vägen framåt ledde till Slite. Vi passerade fler informationsskyltar som fortsatte att bekräfta att vägen ledde till Slite. Vägen var dock inte det som vanligt folk menar med väg. Från början var det en grusväg, men ju längre vi kom, desto sämre blev vägen. Det här är ingen väg för små Nissan Micra om man säger så. Jag var ruskigt glad över att min bil är en Suzuki Jimny, alltså en liten bil av jeep-modell. Flera partier av vägen var vattenfylld och däremellan var det förstås lite mjukare vägmaterial.

Någonstans tänkte jag ”vad ska vi säga om vi måste ringa efter hjälp – hur ska jag förklara var vi är?”. Som en slags yttersta nödlösning kom jag på att man kanske kunde ringa Öken-Berra som med sin mc tagit sig fram på de flesta av Gotlands undangömda vägar, han borde ju ha koll. Men vi fortsatte färden och så blev vägen torrare, vi körde över ett litet krön och där var mer civiliserade marker: här fanns en normal grusväg!

Vi stannade för att lokalisera var vi befann oss och ser då skylten som pekar in mot den väg som vi just skumpat oss fram på. En helt vanlig rödgul skylt. En sådan skylt som visar vägen till alldeles normala ställen som gårdar och stugområden. De borde nog komplettera skylten med en liten varningstriangel tycker jag.

Inbjudande och bedräglig skylt

Senare på dagen gjorde jag en annan tur, i trakterna av Bläse och stenkusten.

Kalkbrott dit många åker för att fiska inplanterad fisk

En höstlig tuva

Obehag längs vägen

Efter att mamma fick hjärnblödning den 30 juli 1997 och jag åkte med henne i ambulansen, sträckan Ihreviken–Visby, tog det litet tid för mig att släppa minnesbilderna från den färden. Det har också varit svårt att se ambulanser under en period. Men, tiden går och jag förknippar inte längre väg 149 Visby–Kappelshamn med mammas bortgång och ambulansfärden.

Så plötsligt är jag där i alla fall. En gång hade en bil kört in bland träden vid nedfarten till Lummelundagrottan och ambulansen var på plats. Idag såg jag på långt håll att flera bilar stod parkerade längs med vägen…

Först tänkte jag att det kanske var auktion, men så såg jag varningstriangeln bakom en röd volvo som stod parkerad i höger körfält. Bilarna framför mig körde extremt försiktigt förbi. Det låg en människa på vägen, med huvudet nästan vid mittlinjen och det var många som fanns på plats för att hjälpa till. De hade lagt på en filt och en kvinna satt och höll i människans huvud (jag kunde inte avgöra om det var man eller kvinna), de andra vaktade som hökar. Om bilar kan trippa på tåspetsarna så var det så vi gjorde, bil efter bil, när vi tog oss förbi. Och bilarna framför mig fortsatte att köra lugnt hela vägen in till stan. En bit utanför stan mötte jag äntligen ambulansen också.

Nu håller jag tummarna för att det går bra, för vem det än var, som låg där mjuk och oskyddad på den hårda asfalten.

Man blir så rädd!

Plötsligt ser jag rubriken på expressen.se och läser artikeltexten och tårarna kommer och jag kollar vidare på arméns webbsida, men där nämner de inga namn, men, en värnpliktig vid jägarförbandet har fått ett vådaskott i huvudet. Jag drar djupa andetag, skickar ett sms till Oskar och ringer hans bror Fredrik. Men det ÄR INTE Oskar som är skadad och sen kommer Oskars sms med samma besked.

Inom loppet av ett par minuter snurrade hela världen runt i min hjärna och sen blev det still. Det är ingen fara för Oskar eller oss som bryr oss om honom. Det är någon annans familj, vänner och anhöriga…