Idag står det i Expressen att Laila Freivalds kommer att få sluta som utrikesminister. Jag har förhållit mig distanserad i frågan om Freivalds agerande under Tsunamikatastrofen. För mig är det som att hon inte fanns på riktigt. Det var så otroligt att hon själv agerade som att Tsunamikatastrofen inte fanns på riktigt. Hur ska man kunna förstå det?

Jag har tänkt att hon kanske var chockad. Om det händer något hemskt kan man reagera genom att bli rationell och handlingskraftig, men det finns också ett läge där allt blir overkligt, när det känns som att man springer i panik i slow-motion och det kan bli så att man förnekar allvaret i det som hänt. Låtsas att allt är som det ska för att man inte ska bli tokig.

Men, sen då? Man kliver tillbaka i sin verkliga kropp och tar tag i situationen när man inser att det är på riktigt – visst gör man väl så? Och om man i det läget faktiskt är utrikesminister måste det finnas massor man kan uträtta. Framför allt måste man kliva upp och visa att ”jag är ledare, jag har kontroll, jag bryr mig om det här problemet och jag gör allt som står i min makt för att reda upp situationen, tillsammans kommer vi att klara det här”. Istället glider hon ner till Thailand och klappar ett par utvalda på huvudet och sedan åker hon hem igen. Som om hon inte vågade se det som hade hänt.

Freivalds ska inte vara utrikesminister, men jag är inte säker på att det var hennes kompetens som brast. Jag tycker att hon agerat som en mycket rädd och svag människa. Därför tycker jag mest synd om henne. Men jag tycker oändligt mycket mer synd om alla som drabbades av hennes oförmåga att hantera situationen. Den smärta hon orsakat människor som redan drabbats av det värsta väljer jag att inte sätta mig in i – det väcker så mycket ilska. Istället förhåller jag mig kall och konstaterar att det är bra om vi får en annan utrikesminister. Jag vill lägga energin på något som för utvecklingen framåt.