Har tyckt att jag varit så konstig de senaste två-tre dagarna. Har inte kunnat koncentrera mig och trodde att det var en reaktion på att jag har ruskigt mycket att göra. Idag har jag varit i Dalhem på eftermiddagen. Tänkte när jag körde dit att jag verkligen mådde konstigt, men ville ändå klara av mötet. Började känna mig lite kall när jag skulle därifrån, men vaddå, det var lite mulet och jag var klädd för solsken…

Jag kom hem, Alice och Tove hade lagat tortellini och så åt jag – fortfarande kall. Gick upp och lade mig, drog på en filt – ännu kallare. Så småningom fattade jag att det var feberfrossa på gång. Nu ligger jag med tre filtar, extra sockor och tröja och börjar bli så där överdrivet varm istället. Suck.

I alla fall var det lite skönt att konstatera att min hjärna uppenbarligen var påverkad av något virus. Det känns konstigt att inte fungera som jag brukar.

Oj! Just när jag trodde att jag aldrig skulle ta mig ut genom högarna med papper som behövs för att redovisa de medverkande företagens egna insatser till projektet – då säger Cilla:
-Men jag kan ju ta på mig mer ansvar! Jag kan vara den som ringer runt och jagar på att de lämnar in rapporter. Jag kan hålla koll på att allt är rätt.

Av någon anledning har jag gått runt och trott att hon inte hade tid att hantera allt det här. Det är så dumt att tro saker. Bättre att fråga så att man får veta. Problemet är att när man tror att man vet, så finns heller ingen anledning att fråga.

Genast blev jag en sten lättare. Nu är det bara ett par stenar till jag ska få ordning på.