Erbjudanden i livet

/i /av

Det är en sak att vara framåt, driva idéer och våga gå på sin linje. Men det är något annat med det som erbjuds en. ”Man kan inte bara sitta på rumpan och vänta på att bli uppbjuden”, säger folk. Grejen är att det är så vissa saker händer i mitt liv. Jag sitter väl inte på pricken still och väntar, jag sysslar med något och jag försöker utföra det jag gör så bra som möjligt. Men, då och då kommer erbjudanden som kastar om mitt liv. Någon annan tar initiativet.

Det första var när jag blev tillfrågad att driva projektet med flyktingelever i Uppsala. Jag hann aldrig ens söka jobb, så fick jag en förfrågan innan fritidspedagogutbildningen var klar. Bara så där.

Det andra var när Roine kom hem och frågade om jag ville bli förlagsredaktör. Ja, sa jag, utan att veta vad det innebar och så blev jag det i sex år, i vårt eget förlag Stenströms Läromedel & Utbildning.

Det tredje var när Ellen Bergström frågade om jag ville skriva en migränbok. Det ville jag.

Just nu går jag med ett annat erbjudande som så sakta landar i mitt medvetande. Jag tror nog att jag nappar. Men det ger en känsla av ödmjukhet, lite som att ”en ängel har viskat i någons öra”, som att någon tar hand om mig. Jag är inte troende och jag är inställd på att det kanske inte alls finns något ”liv efter döden”, men antar att det är något vi alla får veta sanningen om endera dagen. Ändå kan sådana här erbjudanden få mig att förnimma litet av att ”Gud har en plan” eller att det kanske finns änglar som håller koll på mig. Det förpliktigar. Jag måste förvalta mina erbjudanden väl. Det är stort.

Momseriet

/i /av

Sedan jag startade företag 1991 har jag aldrig varit för sen med en momsdeklaration. Men ibland är det på håret alltså… Igår var jag på Företagardag i Visby och så står Julia Bendelin på scen och säger: ”Och så har väl alla koll på att momsdeklarationen ska vara inne till på måndag?”

Oj!

Kombinationen av att jag har många små frågor att lösa i projektet, att momsdeklarationen i augusti ligger en vecka senare än andra månader (pga att folk har semester på sommaren), att jag haft en vecka med seg migrän och att Roine ska börja ta över ansvaret för Stenströms administration har gjort att jag helt enkelt missat i uppmärksamhet. Hjälp.

Men, nu är momsdeklarationen gjord och strax ska den postas. Pengarna dras från kontot på måndag och allt är frid och fröjd.

Puh!

Bjuden på mat!

/1 Kommentar/i /av

Hade precis kommmit ut från ett möte på Kneippbyn när jag fick för mig att ringa Alice.
–Hej, bjuder du på mat om jag kommer om en halvtimme? frågade jag i ett infall.
–Va? sa Alice. Kommer du hit? (Här jublade hennes kompisi bakgrunden) Vi har just ätit… Duger det med makaroner och köttbullar?
–Självklart! sa jag.

En halvtimme senare satt jag i deras elevhem i Klintehamn och åt makaroner med köttbullar. Vi snackade lite, jag kollade in deras (plötsligt städade) rum och spånade över vad den fejkade popstjärnan i deras svenska-uppgift skulle heta. Och sen åkte jag de sju milen hem.

Det var mitt första besök hos min 50% utflyttade dotter!

För tidigt födda, 1916 och 2005

/i /av

Jag är sk Världsförälder. Jag ger pengar varje månad till Unicef, som sedan fördelar till olika insatser. Idag kom det information med posten och där fanns en bild på två små barn, för tidigt födda, i östra Ituri, Kongo-Kinshasa. De ligger i en låda av wellpapp fodrad med en aluminiumklädd överlevnadsfilt och förstås insvepta i filtar. Alice tittade på bilden och sa:
–Det där är ju som med morfar.

Min pappa Nisse föddes två månader för tidigt 1916. De sa att han såg ut som en blåråtta. Han lades i en liten låda full med fetvadd, som placerades nära spisen. Han levde till han blev 87 år och 9 månader.

Vi är så vana vid all ny medicinsk teknik, men vi behöver inte backa så långt för att hitta historier i våra familjer och släkter som liknar det som man upplever i fattiga länder, eller länder som drabbas av katastrofer. Människorna är de samma, de bara befinner sig i olika omständigheter.

Bli Världsförälder!

Efterlängtat samtal

/2 Kommentarer/i /av

I början av 2002 började jag coacha en kvinnlig företagare som brann av lust att få sprida information om en sjukdom hon kämpat med i hela sitt vuxna liv. Hon var påläst, kontaktade professorer och andra experter, pratade med läkemedelsföretag och patientföreningar. Jag hjälpte henne att lägga upp föreläsningar och att sätta ihop strukturen till den bok hon ville skriva. Det var med stor glädje jag genomförde uppdraget. Sen hände något. Hon blev sämre igen. Alla idéer föll till marken som tomma ballonger.

Jag har ringt henne då och då. Ibland har jag bara kunnat prata med hennes man, för hon har antingen inte orkat eller varit på behandling. Senast jag pratade med henne var innan sommaren och visst, kanske var hon på väg att må bättre, men så har det ju verkat ibland annars också.

Idag ringde hon. Bara detta enkla att det var hon som ringde; det var inte jag som alla andra gånger. Hon ringde själv, hon var glad, hon var positiv och hon var på G! Hon har på nytt tagit greppet om sina idéer och undrade om vi fortfarande kunde hjälpa henne med layout och illustration. Och det är klart att vi kan!

Oj så jag hoppas att det här håller i sig. Att hon får visa världen vad hon kan! Nu håller jag tummarna, för den här kvinnan har en mission att uppfylla. Mission Possible.