En strippa är en strippa och en bimbo är en bimbo

Jag har läst Malin Wollins utmärkta reflektioner över den nya underhållningsgenren burlesk.

Jag känner mig plötsligt så gammal. Häromdagen hörde jag på radion att det skulle gå något barnprogram som handlade om vad som hände när en tjej inte valde det platta slagträt. Jag blir så trött. När vi spelade brännboll när jag var liten var det inte direkt någon världssensation om tjejer valde det runda slagträt istället för det platta – har utvecklingen gått bakåt när det gäller brännboll och könsroller? Är det möjligt?

På många sätt är det påtagligt att det har hänt massor under mitt liv så här långt. T.ex. den fantastiska utvecklingen med datorer och internet som gör att jag sitter med min laptop i soffan och skriver det här. Men när det gäller frågan om jämställdhet är det som att utvecklingen gått i två spår. Ett spår där man har fattat. Där hittar vi föräldrar som delar på ansvar för barn, vi hittar tjejer med skinn på näsan som gör karriär, starka kvinnor i ledande positioner och vi hittar män som hastar från affärsmötet för att kunna hämta barnen på dagis och som gillar starka kvinnor. De som lever i det här spåret har utvecklats i den riktning jag förväntade mig när jag växte upp på 70-talet.

Men så finns det ett annat spår där utvecklingen har gått längre åt det motsatta hållet. Den ojämställda avarten har tagit ut svängarna och blivit trendsättande – helt emot all politisk korrekthet. Här hittar vi stringtrosornas intåg i vanliga kvinnors underbyxlåda, ja faktiskt ända ner till små flickor? Vi hittar ett fanatiskt rakande av könshår och ytterligheten att bleka sitt anus (som en av kändisbloggerskorna gjorde…). Vi hittar golddiggers, alltså tjejer som går till krogen utan plånbok med målet att killar ska betala deras drinkar. Hur var det han sa Göran Persson: Den som står i skuld är inte fri.

Vi hittar alla de här ytlighetsfenomenen till utseendefixerade tjejer som upphöjt shopping till en konstart. Konstart? Kiss my ass. För det stora flertalet handlar det om att fegt köpa in de saker som behövs för att de ska passera den materiella statusmåttstocken.

De senaste åren har klackarna blivit allt högre och urartat till monstruösa skoskapelser som får mig att tänka på kinsesiskor som förr i tiden fick utstå att deras fötter snörades och desformerades för att passa i märkliga skor, samtidigt som fötterna smärtade. När jag var yngre trodde jag att Hallux Valgus var en utdöende kroppslig åkomma som mest drabbade de som var unga på 50-talet och inte begrep bättre. Men kvinnor fortsätter att ljuvt kvittrande trycka ner sina fötter i obekväma och livsfarligt höga skor – samt vinglar runt som vingklippta fåglar. Vad hände med ”bra kvinna reder sig själv” – hur reder man sig själv när klackarna är 10 centimeter höga, tår och fötter blixtvärker och någon uppträder hotfullt?

Unga tjejer deformerar sina kroppar med botox och silikon. Somliga lever på lånade pengar för att leva upp till rätt Stureplansimage. Hej, vad hände med sjuttiotalets solidaritet?

Vi skrattade åt 50-talets unga kvinnor som likt dåtidens reklam trodde att livet gick ut på att bli en perfekt hemmafru och varje dag ta emot sin man med ett välstädat hem och en härlig middag – men vi fick inredningsfanatism och matlagning som kräver planering och rätt råvaror för att platsa i de nutida uppvisningarna av det perfekta hemmet. Okej, männen deltar lite mer i detta än på 50-talet, men i väldigt många fall handlar det fortfarande om de pyssliga kvinnorna, även om de kanske samtidigt gör karriär. Hur hinner folk med allt? Nej just, det är det de inte gör, de blir utbrända…

Nu ska vi dessutom acceptera burlesk som ett nytt pittoreskt inslag i nöjesvärlden och var och varannan kan gå på fitnesscenter och lära sig att dansa med en strippstång. Jag fattar inte att det är sant. ”Det är så bra träning”. Kiss my ass. Det är en strippstång.

Stackars, stackars alla tjejer som växer upp i detta. Låt oss väcka liv i sjuttiotalets hjältinnor. Här behövs fler Röda Bönor! Jag var så vansinnigt trött på de här kvinnorna och sångerna, men snälla kom tillbaka! Ge Sverige en rejäl överdos med gammal hederlig kvinnokamp som motvikt till allt detta ojämlika, bakåtsträvande som pågår!

Så mycket bättre – i Burgsvik!


Det är kul att bo på Gotland. Det är alltid något som händer. När jag var nere och gjorde en intervju om bredband i Grötlingbo, så råkade jag på Håkan och Maria Ahlsten som driver Grå Gåsen – pensionatet där man stjärnorna bodde. De var på ett snabbesök i sitt hus. Ganska trötta var de, jag uppfattade som att inspelningarna just var över eller skulle avslutas.

Tidningar utan kommentarskontroll…

Det är många som surat över helagotland.se:s dåliga kontroll över de kommentarer som kommer i deras debattforum. Jag vet inte vilka rutiner de har nu, men tidigare uppfattade jag det som att de endast plockade bort kommentarer i den mån de anmäldes av någon läsare. Det är en farlig metod tycker jag. Den tidning som är mån om att hålla en god kvalitet bör vinnlägga sig om att ha en tydlig policy för kommentarer kombinerat med egen, aktiv bevakning.

Second Opinion kunde man i juni läsa om deras policy för kommentarer och om du tittar i spalten bredvid artikeln, finns länkar till artiklar om Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Östran där de berättar hur de hanterar kommentarer. Det går alltså alldeles utmärkt att hitta fungerande rutiner för kommentarskontroll och därmed höja kvaliten på sin tidning.

Några som missat det här är Norrbottenskuriren. Dagens Nyheter berättar att Norrbottenskuriren nu klandras av Pon – Pressens Opinionsnämnd.

Pon anser dock att publiceringen är ”oförenlig med en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften”.

Av en händelse ingår Norrbottenskuriren i Nya Tidens Media, precis som Gotlands Media och därmed helagotland.se. Jag hoppas att Pons klandring skärper vaksamheten generellt inom mediakoncernen.

Positiva planer för Donnerska huset

Den åttonde september kunde man läsa en artikel i Gotlands Tidningar om hur hyresgästerna i företagshotellet Donnerska huset måste flytta ut eftersom deras hyresvärd Visby kontorshotell och konferens AB inte betalt sina hyra till kommunen. Jag blev paff när jag läste artikeln. Jag hade ingen aning om att läget var så illa och det hade inte hyresgästerna heller. Ena dagen tror man att man har en arbetsplats, nästa får man kånka ut alla sina grejor.

Jag tänker inte fördjupa mig i detta. Det finns en historia bakom, som alltid, men jag är inte insatt och har inget att tillföra. Jag kan bara konstatera att en riktigt fin fastighet står tom och redo att användas till något annat. Om man pratar om byggnader som en del i en plats infrastruktur, så tycker jag att Donnerska huset har en sådan dignitet att det med sitt utseende skapar en förväntning om att det rymmer något offentligt, något som många berörs av. Huset ligger på Donners plats – alla som varit på Almedalsveckan kan intyga hur just Donners plats blir det naturliga centrumet, ett litet torg som myllrar av demonstrationer, uppvisningar, åskådare och passerande. Vanliga sommardagar är det också en plats som många passerar.

När jag var liten fanns ett postkontor i huset och det passade ganska bra med husets viktiga uttryck. Fast grejen är att besökare som irrar runt i staden då och då går mot Donnerska huset i tron att det ska vara något i stil med bank eller turistinformation. Den användningen som varit under ett par år med företagshotell och matservering har inte känts rätt. Det passar inte in i husets själ.

Nu läser jag att Gotlands kommuns utvecklingsdirektör Per Lindskog undersöker möjligheterna att flytta in Almi och Gotlands Turistförening i byggnaden, samt samla annan företagsservice där. Det låter väl som en alldeles utmärkt idé? Om Almi flyttar, vill högskolan flytta in i deras lokaler och det känns också som en helt naturlig utveckling. Almi och högskolan sitter ihop och man kan förflytta sig däremellan via en korridor. Om högskolan vill expandera finns det inte så mycket mer plats vid kvarteren vid hamnen.

Jag tycker att det känns helrätt att tänka sig Donnerska huset som en samlingsplats för företagsservice och företags intresseorganisationer.

Alla de här vännerna på nätet…

Jag har så här långt 239 Facebook-vänner. Självklart är det inte lika mycket kontakt med alla. Men det är förvånansvärt mycket kontakt det blir med flera av dem. Jag har familj, släkt, politiker, mailinglistkompisar, affärskontakter, cyberkompisar, fd klasskompisar och kanske några fler sorter bland mina facebookvänner.

Under snart tre veckor har jag tränat qigong, vilket jag skrivit om på Facebook och det har faktiskt hjälpt mig lite att göra den där sista skärpningen, så att jag får min push att ställa mig att träna, dag efter dag. Eller, jag har pausat sammanlagt fyra av tjugo dagar, men jag är ändå nöjd.

Jag ”träffar” mina Facebookvänner när jag slår upp datorn, jag bär med mig mina Facebokvänner i min iPhone. När jag vill vara i fred är det bara att låta bli och när jag vill kolla om det hänt något är det lätt som en plätt att kolla på Facebook. Ibland kommer nyheter först via Facebook. Allt oftare blir det så att kontakter sköts via Facebook med olika personer. Om jag ser att de är inloggade är chatten en suverän kontaktväg.

Jag gillar verkligen att leva med de här möjligheterna att hålla kontakt med folk. Det berikar mitt liv. Och ibland är det nästan så att det rör vid mitt hjärta, att det verkligen känns att folk vill visa att de bryr sig ifall jag qigongar eller inte. Det är enkelt att vara snäll via Facebook. Jag gillar snällt.