Det här året har jordinvånarna fått tampas med tsunamin, stormen Gudrun, terrodåd i London och mycket mer och just nu orkanen Katrinas följdverkningar i New Orleans. Tsunamin berörde mig mest därför att den drabbade Pigge som jag känner, men också därför att så många drabbade var svenskar. New Orleans innehåller inte någon personlig anknytning och jag märker att jag håller nyheterna ifrån mig, till motsats med Tsunamin då jag läste varje stavelse. Antagligen en helt normal sorteringsfunktion i psyket för att vi ska orka med tillvaron.

Det värsta med översvämningen i New Orleans är inte vattnet och dess följdeffekter, utan att människor kämpar som desperata djur MOT varandra, istället för att hjälpa varandra. Att jämföra med alla berättelser om hur thailändarna hela tiden hjälpte varandra. Alla i USA som värnar om rätten att ha sitt eget skjutvapen – vad tycker de nu när galningar skjuter skarpt mot poliser och räddningspersonal?

Det berör mig så illa att en nation som har så många resurser och så hög kompetens inte lyckas ge människorna en större känsla av trygghet. Människor utan information om vad som händer känner sig övergivna. Rädda människor blir aggressiva. De som drabbades i Thailand har all anledning att vara kritiska mot hur räddningsarbetet sköttes, men invånarna i New Orleans kommer inte att bara vara kritiska, de kommer att vara ursinniga!