Oskar går högvakt 7 augusti


Oskar i vaktkuren

Självklart får man inte sova bara för att det varit 60-årsfest. Nä, då måste man raskt kliva upp, fixa till sig och susa in till Stockholm för att se brorsonen Oskar gå högvakten. Vi hann precis för att se vaktombytet vid Kungliga Slottet och efteråt hejade vi på Oskar som stod i vaktkuren mitt på inre borggården. Fast Oskar fick bara svara på tilltal, så det var inte så mycket till konversation.

I alla fall, små pojkar som spelar hårdrock på elgitarr av trä kan växa upp till fjälljägare som hanterar vapen med bajonett och briljerar med exercis. Hur går sånt till? Vi var en stolt skara som bevittnade händelsen.

Sorunda och Dortys 60-årsfest


Dorty som läser att hon fått en SPA-resa

Vi kom fram till Sorunda sen fredagseftermiddag. Fram till att Dortys fest började på lördagen 6 augusti kl 16 var det en del som skulle fixas. Vi hjälpte till så mycket vi kunde med att t.ex. handla, skala räkor och bygga partytält. Dortys sambo Eddy stod förstås för matlagningen – han har ju haft cateringfirma. Partytältet kom väl till pass då det igen kom skyfall både någon timme innan festen och under festen. Det kom närmare trettio personer.

Om ni läste min blogg för en vecka sedan stod det att jag ägnade en hel söndag åt att göra något åt min syster Dorty och det var ett bildspel gjort i ett filmprogram så att det var både bilder, musik och ljudeffekter. Den visade vi rullande på TVn så att gästerna kunde beskåda ung Dorty i bikini och andra bilder från hennes liv.

Mest exotiska underhållningen stod en kvinna från Formosa för. Hon började sjunga en sång på kinesiska under allmänt jubel. Mest proffsiga underhållningen stod förstås min brorson Fredrik för. Han trollar, close-up-trick, han går runt bland borden och låter gästerna vara med i illusionerna. Alltid mycket uppskattat och ger bieffekter i form av personern som envist sitter och försöker analysera sönder hur han egentligen gör…

Nu har i alla fall Dorty fyllt 60 år. Hon och atombomben över Hiroshima släpptes ner på jorden samma dag. Det bästa av allt är att Dorty äntligen slutat röka! Det hurrar jag gärna extra för: Hurra hurra hurra!

Mot Sorunda 5 augusti


Alice på väg mot Gripsholms slott

Trots att vi trivdes så bra i Ista-Österfärnebo, måste vi dra vidare. Första anhalten var Sala – vi spanade in Sala Lasarett där sladdbarnet Åsa såg världens ljus. Sen gick vi ett varv på stan och fikade. Det kändes verkligen som en småstad.

Vi körde genom Enköping och svängde in till Strängnäs för att äta lunch. En jättemysig stad vid Mälarens vatten. Kändes jättehärligt att sitta på ”turistorget” med matställen i ”fiskebodar” och äta lunch. Vi kunde inte låta bli att drömma om hur man skulle kunna göra det lika mysigt i Kappelshamn.

Sista anhalten var Mariefred och Gripsholms slott, där vi gjorde en liten rundvandring. Sen var det dags att köra till slutmålet Sorunda.

Österfärnebo 3–5 augusti


Moster Torborg

Min kusin Annika med sin familj: Tommy, Johan, Annika, Roine, Rasmus och Alice (Staffan jobbade)

Österfärnebo är ett litet samhälle i Gästrikland, strax ovanför Dalälven. På sista åren är Österfärnebo mest känt för sina myggor, men när vi var där var det inte fler myggor än vad vi brukar ha i Kappelshamn. Myggbekämpningen har alltså fungerat! Skönt för alla som bor här. Särskilt när de har hus i Ista och i princip har en egen strand med utsikt över Färnbofjärdens Nationalpark. Jag är inte så förtjust i insjöar, men den här breda delen av Dalälven, där vattnet alltid är i rörelse och det finns fullt av vikar och öar är något särskilt. På torsdagen passade vi på att ta en båttur…

–Ni måste nog skynda er och åka ut innan lunch, för det ska regna i eftermiddag, sa Torborg. Så vi åkte ut och lyckades förstås pricka in månadens värsta skyfall när vi var som längst bort. Färden var i övrigt mycket vacker och det är alltid kul att åka båt. Men jösses så blöta vi var! I huset bredvid bor min kusin Bjarne och hans fru Ingrid. Ingrid hade städat deras husvagn medan vi var ute med båten och pga skyfallet, vågade hon inte gå in i huset, fast det var tämligen nära. Det blev till att torka kläder, sen åkte vi till Torborg på lunch och på eftermiddagen tittade solen fram. Så var det med det utlovade regnet!

Kusin Annikas sommarhus i Ista är så himla mysigt. Vi trivdes bra, hade det så skönt och avspänt att det kändes tråkigt att behöva åka därifrån på fredag morgon. Tror nog att jag relativt enkelt kan få med Roine och Alice dit igen.

Barndomstrakter 3 augusti


Daisy och jag

Jag bodde mina sex första år i Vittinge och nu passade vi på att ta den här vägen så att jag kunde visa min barndomssocken för Roine och Alice. Huset jag bodde i som liten såg inte klokt ut. Dels har man flyttat landsvägen så att miljön runt omkring var förändrad. Dels har ägare efter oss byggt ut snickerifabriken och tagit upp en dörr på bostadshusets gavel så att allt kändes annorlunda. Dessutom hade det vuxit upp alldeles för mycket träd som förmörkade den förut så ljusa tomten och så fanns det en hel del bilskrot som lyste på långt håll. Inte ett ställe att stanna mer än en sekund på.

Istället for vi vidare till Larssons i Grimleby (tror jag att det heter?). Egentligen är det min syster som haft starkast anknytning till den gården, men jag ville ändå se om de kände igen mig. MajBritt och Arne var hemma. De blev förstås häpna över att jag som flyttade 1968 plötsligt kom på besök. MajBritt tittade tvärs över fälten, och konstaterade att Daisy var hemma i Brunkebo, ett par kilometer därifrån.

–Hur ser du det? undrade jag.
–Dörren är öppen, sa MajBritt.

Nästa anhalt blev då förstås Skoglövs i Brunkebo. Jag brukade leka med deras dotter Gunnel när jag var liten. Hon är tre år äldre än mig och hittade alltid på kreativa upptåg, som kanske inte alltid var så lämpliga eller säkra för barn. Men kul hade vi!

De hade dukat till tårtkalas eftersom de just hade andra gäster, när vi glatt klampade in. Harry såg mig i motljus och fattade inte vem jag var på flera sekunder. Daisy pratade i telefon, men när hon kom emot mig i köket så hukade hon och tog liksom sats från golvet innan hon utbrast ”Åsa Stenström!”. Sista gången jag var hos Skoglövs var 1969. Daisy visade hur hon hon fick ”ståpäls” på armarna.

Det är inte klokt så roligt det är att få träffa gamla bekanta! Vi satt där och pratade och trivdes.

Sen måste vi fortsätta färden. Jag hann kolla in mitt gamla lekis i Morgongåva, affären där pappa köpte min första cykel i Heby och så gjorde vi en avstickare till Östaviken i Dalälven där vi hade en båt. Vid Gysinge missade vi att ta ”turistvägen” så mitt prat om brusande forsar tedde sig litet fånigt – de fanns ju inte längs den väg som vi tog…