Daisy och jag
Jag bodde mina sex första år i Vittinge och nu passade vi på att ta den här vägen så att jag kunde visa min barndomssocken för Roine och Alice. Huset jag bodde i som liten såg inte klokt ut. Dels har man flyttat landsvägen så att miljön runt omkring var förändrad. Dels har ägare efter oss byggt ut snickerifabriken och tagit upp en dörr på bostadshusets gavel så att allt kändes annorlunda. Dessutom hade det vuxit upp alldeles för mycket träd som förmörkade den förut så ljusa tomten och så fanns det en hel del bilskrot som lyste på långt håll. Inte ett ställe att stanna mer än en sekund på.
Istället for vi vidare till Larssons i Grimleby (tror jag att det heter?). Egentligen är det min syster som haft starkast anknytning till den gården, men jag ville ändå se om de kände igen mig. MajBritt och Arne var hemma. De blev förstås häpna över att jag som flyttade 1968 plötsligt kom på besök. MajBritt tittade tvärs över fälten, och konstaterade att Daisy var hemma i Brunkebo, ett par kilometer därifrån.
–Hur ser du det? undrade jag.
–Dörren är öppen, sa MajBritt.
Nästa anhalt blev då förstås Skoglövs i Brunkebo. Jag brukade leka med deras dotter Gunnel när jag var liten. Hon är tre år äldre än mig och hittade alltid på kreativa upptåg, som kanske inte alltid var så lämpliga eller säkra för barn. Men kul hade vi!
De hade dukat till tårtkalas eftersom de just hade andra gäster, när vi glatt klampade in. Harry såg mig i motljus och fattade inte vem jag var på flera sekunder. Daisy pratade i telefon, men när hon kom emot mig i köket så hukade hon och tog liksom sats från golvet innan hon utbrast ”Åsa Stenström!”. Sista gången jag var hos Skoglövs var 1969. Daisy visade hur hon hon fick ”ståpäls” på armarna.
Det är inte klokt så roligt det är att få träffa gamla bekanta! Vi satt där och pratade och trivdes.
Sen måste vi fortsätta färden. Jag hann kolla in mitt gamla lekis i Morgongåva, affären där pappa köpte min första cykel i Heby och så gjorde vi en avstickare till Östaviken i Dalälven där vi hade en båt. Vid Gysinge missade vi att ta ”turistvägen” så mitt prat om brusande forsar tedde sig litet fånigt – de fanns ju inte längs den väg som vi tog…