Minnesvärd upplevelse

/2 Kommentarer/i /av

Nu när jag jobbar med upplevelseturism handlar det om att skapa minnesvärda upplevelser. Igår skulle vi på något som förvisso blev minnesvärt, men inte riktigt så som vi trodde. Teaterföreställningen ”Ormkvinnans barn” på den nya utomhusscenen vid Närsaker i När.

Vi var och tittade på platsen den 29 december 2004. Såg hur de byggt upp jordvallarna som skulle bli läktare. Hörde Per och Kickan berätta om hur en båt skulle kunna gå in från havet och in i Närkån. Har sedan under våren fått fortlöpande rapporter om hur arbetet fortskridit. Länsteatern har samarbetat med hembygdsföreningen och andra i När. Premiären var för en vecka sedan och Kickan – som är projektledare – grät i två timmar, för det blev succé!

Igår skulle vi äntligen få se det här fantastiska vikingatida skådespelet. Redan när vi lämnar Kappelshamn vräker regnet ner. Vi packar med regnställ och paraply – fast inte gummistövlar, för det känns lite överdrivet… När vi kommer till Visby har emellertid det myckna regnandet fått mig att köpa ett par sprillans nya turkosblå och hippa gummistövlar. Roine och Alice är dock inte så sugna. Jag säger att ”nu när jag skaffat ordentliga stövlar, kommer det förstås att sluta regna!” och när vi kommit till Ljugarn verkar min teori stämma. Regnet gör uppehåll. Vi äter lunch och spelar minigolf.

Sen fortsätter färden till Gangvide Farm i När där vi ska bo hos Per och Kickan. Vi bär in våra ”campinggrejor” i stallrummet – alltså ett fint övernattningsrum som ligger på andra våningen i ett stall, med fönster så att man kan kolla in hästarna om de står i sina boxar. Fast nu var boxarna tomma.

Nu regnar det. Vi sitter i uterummet och lyssnar på det envisa smattret från regn. Ibland ökar det och blir öronbedövande. Just den här dagen som vi ska se Ormkvinnans barn! Flera stycken ringer till Kickan för att kolla om det blir någon föreställning. Hon svarar att beslutet fattas exakt 30 minuter innan föreställning. Det grillas och vi äter mat. Regn, regn. Men, så regnar det lite mindre och det är dags att åka på teater. ”Roine och Alice kanske ska låna gummistövlar?” föreslår värdfolket.

Vi kör iväg och svänger in på åkern där det är parkering. Tur att vi har gummistövlar. Lera. Vattenpölar. Blöta människor i marknadsstånden och föreställningen är försenad. Tommy Wahlgren informerar om att det blir föreställning, men att den kommer att avbrytas direkt om det blir regn. Så släpps vi äntligen in, horden klädd i regnkläder och gummistövlar.

Tommy (som är min mentor) anvisar oss noggrant en plats där vi kommer att se särskilt bra – jag förstår att han syftar till när båten ska komma. Precis när teatern ska börja tar regnet i lite grand, men så börjar skådespelet och regnet avtar. Jag sitter där och ser summan av en fantastisk satsning spelas upp. Jag känner anknytningen till min uppväxt då jag såg Närrevyn – tre i ensemblen fanns med på den tiden. Jag ser Lennart Bäck, som gick gymnasiet samtidigt med mig och som var med i samma dramagrupp som jag. Jag ser de tre ”Keno-gubbarna” i helt andra kläder och tänker på när Evert Jansson spelade en bilhandlare i en TV-produktion för länge sen: ”Har du vart ut me Kimmen da?”. Jag känner igen ett par ansikten i publiken. Jag bor på Gotland nu, platsen som jag räknar som min hemö.

Min pappa Nisse läste gärna om vikingatiden, hans dröm var att få bygga ett vikingaskepp – men det blev aldrig av. Han och min mamma Runborg gjorde ibland turer till de olika fiskelägena på Gotland. Mamma talade ibland om Dagmar Edqvists bok ”Mannen från havet” och nu sitter jag här och tittar på teater som baserar sig på den boken.

Skådespelarnas kläder har inte hunnit torka sedan eftermiddagens föreställning. Allas tankekraft koncentreras på att hålla undan regnet. Men så tar skådespelet över, platsen får liv, berättelsen får form. Kvinnokraft och religionsgruff. Mot slutet kommer regn som en dimma. Dropparna hänger i luften, lyser som vita pärlor i strålkastarljuset. Båten, Krampmacken (som min pappa alltid tjatade om att den var felbyggd) fastnar på en sandbank och den tänkta, storstilade entrén, blir en något längre promenad med en båt som skymtar i bakgrunden. ”Kolbajnarn” får mot slutet ett vredesutbrott och kliver upp på den regnvåta scenen och får en extraskjuts i halkningen – för ett ögonblick tror jag att han halkar av misstag.

Sen är skådespelet slut och natten är över oss. Regnställshorden väller igen genom vattenpölar, över bron, genom leråker och fram till bilen. Det är på gränsen att jag kör fast när jag backar ut. Vid infarten till åkern står en pick-up beredd att rycka ut och dra loss de bilar som verkligen kör fast.

Jag vill lova att jag kommer att minnas den här föreställningen, men jag tänker inte närmare gå in på handlingen. Jag rekommenderar alla att ta chansen att se den – fast jag vet att biljetterna är så gott som slutsålda för den här sommaren. För mig var det här både en minnesspäckad och minnesvärd upplevelse.

Självmordsbombare

/i /av

De bombar i London. Okej, dit vill man inte åka i den närmaste framtiden. De bombar i Egypten. Dykarnas paradis. Någon bombade i Turkiet. Ett par bombade platser till och sen har de världen i sitt grepp. Rädda människor som söker trygga miljöer. Platser där det inte ger så stor effekt om terrorister bombar. Vad händer med resandet?

I Malcolm Gladwells bok den Tändande Gnistan kan man läsa om hur ett självmord utfört av en person med rätt ”status” kan utlösa en serie av självmord. Personen kanske är rik, känd eller har varit med om något som många kan identifiera sig med. När en sådan person tar sitt liv, ges liksom tillåtelse för andra att också ta steget till självmord, det som innan var otänkbart. ”Det är okej att ta livet av sig; om en sådan person har gjort det, kan jag också”. De som forskar om sådant här hittar samband mellan att man i media skriver om självmord och att det under en kort period efteråt är fler personer som tar livet av sig – eller som dör i singelolyckor med bil.

Med den kunskapen är det lätt att förstå att de här självmordsbombarna sprider sina terrorhandlingar genom att varje bomb uppmärksammas i media och att den som utfört bombningen t.o.m. räknas som hjälte. Ett fantastiskt tillfälle för en person som i övrigt inte trivs med livet att göra en insats. Få plats i ett för dem meningsfullt sammanhang. Visa sig både modig och god då man gör allt för sin gud. I deras verklighet är det självklart att de tas emot av Allah på ett hedersamt sätt när de utfört sitt dåd. Hur stoppar vi sånt?

Självklart måste man vara vaksam och kontrollera typ flygplatser, men de här människorna kommer att fortsätta. Trenden med självmordsbombningar kommer att hålla i sig tills att någon med rätt status i deras politiska rörelse börjar ifrågasätta metoden. Någon som väcker deras känslor för hur mycket lidande självmordsbombarna orsakar sina egna familjer, någon som kan väcka familjernas förträngda känslor, någon som kan påvisa att våld föder våld och att de här handlingarna bara ökar konflikten och avståndet. Någon som kan få dem att känna sympati med de oskyldiga människor som drabbas.

När någon startar DEN tändande gnistan kan självmordsbombningarna klinga av. Jag vet inte hur många människor som med självsäkerhet är beredda att offra sig – men när tveksamhet börjar komma in i deras hjärtan byggs grogrunden för att någon ska nå fram med tankar om att sluta med terrordåden.

Vad kan jag göra, här på min ö, i mitten av världen? Jag stänger av. Frågan är för stor. Min påverkanskraft är för liten. Eller?

Bild på mamma som ängel

/2 Kommentarer/i /av

Hittade äntligen en bild jag gjorde där min mamma är en ängel i shorts och gympaskor. Men jag ville ha den där jag skrev om Mammas födelsedag, så om du vill se bilden måste du kolla på den dagsnoteringen, 20 juli.

Antiseptiska Silver

/i /av


Jag har köpt plåster som har antiseptiskt silver i sårdynan. Jag blev lite intresserad av det här med att använda silver mot infektioner, så jag kollade på nätet. Spännande läsning (och på köpet fick jag veta att det faktiskt ÄR riktigt silver i sådana där små silver-sockerkulor som man kan dekorera tårtor med).

I alla fall så sa jag något om det här till Alice och hon replikerade blixtsnabbt:
–Så bra att det var just Silver som bet dig då!

Hahaha, självklart; ska man bli biten av en katt så är det smart om det är just katten Silver som biter en, eftersom silver är antiseptiskt.

Blodfobi

/16 Kommentarer/i /av

Tänkte att jag skulle slippa skriva om det här idiotiska med att ha blodfobi, för jag vill helst inte veta av att något sådant finns. Är oerhört frustrerad över att jag själv ibland drabbas av att ”tappa all kraft” pga en så fånig åkomma. Men jag kan ju en del om den här fobin och det finns kanske skäl att informera om det?

När jag bodde i Uppsala för 20 år sen anmälde jag mig till ett forskningsprojekt om blodfobi. På den tiden jobbade jag med barn och tyckte att det var lämpligt om jag klarade en situation med ett blödande barn. Jag vill inte kännas vid mig själv om jag istället skulle svimma. För svimmar gör jag. På den tiden räckte det att någon pratade om blod för att jag skulle svimma. Alltså hade jag motivation till att delta i ett forskningsprojekt som skulle kunna hjälpa mig att hantera blodfobi.

Först fick jag hem ett formulär där jag fick svara på frågor för att bevisa att jag hade blodfobi. Det var en stor ansträngning att fylla i svaren på frågor av typen ”får du obehag av att skära i fisk?”. Sen blev det dags att åka ut till Ulleråker för ytterligare test. Jag våndades så otroligt, det var med tårar i ögonen jag satte mig på bussen. Väl framme fortsatte testerna, så att de säkert skulle veta att jag hade blodfobi.

All slags mätutrustning fästes på min kropp, jag placerades i en vilstol med en snabbtelefon bredvid, en videokamera övervakade mig och så skulle jag titta 20 min på en film om hjärtoperation. Försöksledaren satt i ett annat rum och kollade på mig. Då och då pep det till och då skulle jag i snabbtelefonen ange en siffra för hur starkt mitt obehag var, mellan 1 och 10. INNAN filmen startade var mitt obehag 7. Sen startade filmen och jag tror att jag hann säga 8. Nästa gång jag tittar upp är filmen avstängd och försöksledaren står lutad över mig för att få mig att kvickna till… Jag hade förstås svimmat.

Okej. Blodfobi konstaterad.

Man menar att andra fobier är inlärda och att folk som har t.ex. spindelfobi tror att de ska svimma, men att de faktiskt inte gör det. Deras blodtryck höjs i fobisituationen. Blodfobi är däremot ärftligt och är en kroppslig ”räddningsfunktion” som går till överdrift; om man skadar sig när man är ensam i skogen ökar ens överlevnadschanser om blodtrycket sjunker… Andra fobier blir bättre om man lär sig tekniker att spänna av – men om man spänner av när man har blodfobi på gång, ja då ökar man fobieffekten!

Det man istället ska lära sig är att höja sitt blodtryck ett par enheter, och det gör man genom att spänna muskler! Jag fick en blodtrycksmätare runt armen och sen instruktioner om att spänna lårmuskler, stjärtmuskler, magmuskler och armmuskler. Jag var så himla bra på det att trycket höjdes så snabt att mätaren fick fnatt. Jag fick göra om det lite långsammare… I alla fall var det enkelt att konstatera att jag kunde höja mitt blodtryck. (Om man inte har en blodtrycksmätare kan man utföra det här framför en spegel så ser man att pulsådern på halsen sväller)

Egentligen skulle man gå tio gånger för att lära sig det här, men det fungerade så bra för mig, att jag bara gick tre gånger. Sen var det dags för operationsfilmen igen. Den här gången såg jag 20 minuter utan att svimma. Jag tyckte det var urtråkigt, för jag är inte intresserad av operationer, men jag såg filmen. I början spände jag förstås så många muskler jag kunde för att gardera mig, men när man märker att det fungerar räcker det att spänna en muskel i taget. Så snart jag känner början till obehag – kallsvett, illamående, yrsel – börjar jag jobba med att spänna muskler. Jag pumpar upp blodtrycket med musklerna helt enkelt.

För min del har den här kunskapen varit oerhört värdefull och jag vill gärna sprida den. Nackdel? Om jag utsätts för en blodsituation tidigt på morgonen fungerar inte kroppen så bra, den har inte vaknat tillräckligt för att jag ska lyckas med att spänna upp blodtrycket. Igår när katten bet mig blev det sådant ståhej att jag först rusade runt och fixade det praktiska med den blödande tummen och sen när jag satte mig och pustade ut glömde jag bort att jag har blodfobi och SWOSCH kom yrseln över mig så hastigt att jag inte hann motarbeta symtomen. Det blev soffläge direkt. Rent praktiskt är det ju så att man tappar kraft när blodtrycket faller: om det hinner gå för långt orkar man inte ta i så mycket som behövs.

Jag rekommenderar alla som har blodfobi att öva på att spänna muskler! Öva ett par gånger framför spegel så har du beredskap och vet vad du ska göra så snart det första lilla obehaget kommer smygande. De som höll i försöket lyckades med ALLA som deltog!