Rosa iPod Mini!

/i /av


Ha ha! Nu har jag äntligen fått min rosa iPod Mini – är ni lite avundsjuka eller? Roine och Alice har varsin iPod, men jag har än så länge härdat ut med att ha iTunes på datorn och så en liten sladd till min coola mono-radio av märket Tivoli. Döbra ljud.

Men, så har jag ju alltid lite idéer om hälsa. Testar nya grejor för välmående. Så jag har köpt tre CD-skivor av Mikael Widerdal som är en ny variant av avspänning och mental peppning plus att jag också testar en grej med ljud som ska påverka hjärnvågorna så att ens huvudvärk och migrän lindras. Sånt vore ju rysligt praktiskt att ha med sig överallt, eller hur? Alltså kom det ett sug efter en egen iPod och idag har den kommit. En liten läcker rosa-metallic pryl. Alla Apples produkter är ju så coooooooooola. Suck.

Det kan inte vara möjligt att PC-användare blir lika kära i sina dator- och elektronikprylar… Själv har jag faktiskt skrivit ett flera sidor långt kärleksbrev till Macintosh-datorer och fick så ett Apple-armbandsur. (Det var egentligen en tävling där man skulle berätta vad mac betytt i ens liv, men mitt tävlingssvar bredde ut sig och till sist skrev jag: ”jag fattar att ni inte kan använda det här som tävlingssvar, men jag ville bara få skriva det ändå” och tydligen charmade jag någon vänlig mänska)

Nu väntar jag tappert på att min iPod ska ladda klart så att jag kan få börja lyssna på underverket. Åh åh åh!

Två bra tumregler

/i /av

1) Det är okej om det är 85% rätt. Den här regeln kör Pigge med och ju mer jag tänker på regeln, desto bättre blir den. Vissa saker måste man förstås göra 100% rätt, men det finns väldigt mycket i tillvaron som inte måste vara perfekt för att ändå funka hyfsat. I tider av utbrändhet talar man mycket om att folk ska släppa på krav och måsten, men om målbilden för allting är 100% så känns det jobbigt att strunta i de där sista procenten. Om man däremot bestämmer sig för att ”det här är en sådan grej som är okej om jag fixar till 85%” då blir man mycket nöjdare över de 85% man faktiskt klarat!

2) Låt de komma på det själva! Den här regeln fick jag av en elev i Uppsala för över 20 år sedan. Det handlar om att man inte ska lägga ner för mycket energi på att övertyga och övertala en motvillig person. Det måste finnas ett frö till intresse, en gnutta motivation till varför om man ska kunna få en person att förstå eller lära sig något nytt. En del personer kommer i vissa frågor aldrig någonsin att nå fram till det läget – då är det onödigt att du lägger ner så mycket energi på just en sådan person. Släpp det!

Trädgårdsmarodören

/2 Kommentarer/i /av

Vi bor i ett hus med massor av trädgård och 18 fruktträd. Mitt drömhus ligger nära havet och har naturtomt, inte tillstymmelse till rabatter. Klippt gräsmatta vill jag ha av praktiska skäl. Mitt favoritträd är tall. Jag kan troligen mer än genomsnittet vad gäller vilda blommor, men trädgård är definitivt inte min grej. Men nu bor jag i ett hus nära havet MED trädgård, så det är bara att gilla läget.

Sen vi flyttade hit augusti 2001 har vi gjort ett försök att beskära fruktträden – men jag inser att vi skulle ha sågat ur ännu hårdare än vad vi gjorde, trots att vår trädgård utgjorde 80% av materialet till valborgsbålet som hölls här, nedanför idrottsplatsen, vid havet. Vi har gjort ett tappert försök att få bort ogräs ur rabatterna och Roines föräldrar gjorde en hedersvärd insats i den ena rabatten. Häcken var missskött när vi kom hit – där fanns fyra meter höga ”trädstammar” som jag måste såga av för att sen kunna ta itu med själva häckklippningen. Men jag genomförde faktiskt det jobbet. Det är nog det bästa jag gjort i trädgården och vi har lyckats hålla häcken hyfsat klippt.

Förra sommaren inleddes med att jag jobbade så gott som jämt med Upplevelsefabriken och så blev min pappa sjuk för att sedan lämna livet den 16 juli. Dessutom blev jag kraftigt förkyld. Trädgården hamnade mycket långt ner på listan över saker som måste göras.

I år har rabatterna verkligen sett helt sinnesjuka ut. Ibland ber jag om ursäkt när vi får gäster, men nu struntar jag i det också. Just idag har jag i alla fall varit ute och klippt bort en massa torra delar från våra rosor och ryckt upp blivande träd som slagit sig ner lite här och där. Alice kämpar på med häckklippningen.

Tänk att det finns folk som njuter och kopplar av när de får jobba i trädgården!

Entusiastiskt telefonsamtal

/i /av

Jag är projektledare för Gotland-Upplevelseön där ett antal företag ska jobba med att utveckla och marknadsföra upplevelseturism. En poäng med projektet är att det finns utrymme att fånga upp enskilda företagares idéer, att man kan stötta de som brinner lite extra.

Nu ringde en som som brinner. Micke Erixon som har Mix Ranch i Stenkyrka. Han var på väg ner till Burgsvik med en elektrisk tjur på släpet, det ska arrangeras countryfestival där nere på Sudret. ”Och förra året kom det massor med kändisar” sa Micke entusiastiskt. Han hade bullat upp med broschyrer om Upplevelsefabriken och nu skulle det minglas!

Micke färdades genom områden med dålig mobilmottagning och alla bilister i hans närhet försökte få honom uppmärksam på att en madrass som han packat runt den elektriska tjuren hade vikt upp sig så att det såg ut som att den skulle lossna. Men Micke bara skrattade, pratade med mig och var på G.

Det är kul att vara projektledare då!

Två hotell i unika miljöer

/2 Kommentarer/i /av


[bilden tagen från tornet på Furillen]

Idag har jag visat runt Magithe på norra Gotland. Jag körde henne genom Vasallens domäner på nedlagda KA3 som nu blivit spelplats för konflikten mellan lokala företagare som vill köpa fastigheterna och det företag från fastlandet som oväntat kom in som köpare under försommaren. Chockade företagare som förhandlat fram hyresavtal eller som i ett fall t.o.m. fått nyckeln och börjat måla om och flytta in i sin nya lokal, fick plötsligt veta att det skulle bli en ny ägare och att muntliga avtal inte längre gällde. Missnöjet med Vasallens sätt att kommunicera med företagare och Fårösundsbor har pyrt länge och det här blev droppen…

Sen fortsatte vi till Fårösunds Fästning som nu äntligen blivit det hotell som två kreativa visionärer började bygga och som skulle ha öppnats sommaren 2004. Istället blev det konkurs och stort ståhej. En byggentreprenör på norra Gotland förlorade massor av pengar och lyckade bara med nöd och näppe att klara sitt företag. Det påbörjade hotellbygget avstannade och framtiden var oviss. Så kom det äntligen en köpare, Björn Gustavsson, och idag är Fårösunds Fästning ett häftigt hotell inrymt i en gamla, till viss del dolda fd militära byggnader. Förra gången jag var där var det jordigt, cement, trä och ett ihoprafsat visningsrum. Idag är byggnaden klar. Restaurangen med uteservering med utsikt över havet mot Fårö. Den läckra poolen. Umgänges utrymmen. Och så rummen – fast de kunde man inte kika in i. Det kändes läcker och exklusivt. Den nya ägaren har startat lite försiktigt, väntar med marknadsföring tills att de känt sig för lite. Det känns kul att idén fått leva vidare, trots att ursrpungsvisionärerna inte förmådde genomföra sin idé.

Det finns likheter mellan Fårösunds Fästning och designhotellet Fabriken Furillen, i det att man använt befintliga byggnader och omvandlat till hotell, men det finns också olikheter. Fabriken Furillen är högre, har mer rymd. Furillen är präglat av Johan och Anna-Karin Hellström och har nu varit igång i 4-5 år. De har hunnit med att pröva sig fram och har nu börjat ta tag i fortsättningsprojekten som eremitkojor, husbygge och upprustning av torn och tunnel. Jag skojade om att jag var där med ”veckans gäst”, för förra veckan var jag där med Beate. När jag har vänner på besök är det ofta så att de vill se just Fabriken Furillen och när man väl har kommit dit, vill man gärna fika, för bakverken ligger där så frestande goda…

De här två hotellen är exempel på den nya spännande utvecklingen på norra Gotland. Furillen ligger vid Rute socken där Valleviken är ett ställe som också blommat upp på senare år. Det har blivit ”inne” att bo i Valleviken. De gamla stenarbetarbostäderna fylls av akademiker och småföretagare. I närheten av Furillen har man just styckat av tomter. Om jag jämför med det Gotland jag lämnade när jag var 20 år då det mesta var på neråtgång, så finns det en helt annan vitalitet idag. Och mycket av det som händer, händer på landsbygden. Det är här utrymmet för expansion är störst.