Nu när jag jobbar med upplevelseturism handlar det om att skapa minnesvärda upplevelser. Igår skulle vi på något som förvisso blev minnesvärt, men inte riktigt så som vi trodde. Teaterföreställningen ”Ormkvinnans barn” på den nya utomhusscenen vid Närsaker i När.
Vi var och tittade på platsen den 29 december 2004. Såg hur de byggt upp jordvallarna som skulle bli läktare. Hörde Per och Kickan berätta om hur en båt skulle kunna gå in från havet och in i Närkån. Har sedan under våren fått fortlöpande rapporter om hur arbetet fortskridit. Länsteatern har samarbetat med hembygdsföreningen och andra i När. Premiären var för en vecka sedan och Kickan – som är projektledare – grät i två timmar, för det blev succé!
Igår skulle vi äntligen få se det här fantastiska vikingatida skådespelet. Redan när vi lämnar Kappelshamn vräker regnet ner. Vi packar med regnställ och paraply – fast inte gummistövlar, för det känns lite överdrivet… När vi kommer till Visby har emellertid det myckna regnandet fått mig att köpa ett par sprillans nya turkosblå och hippa gummistövlar. Roine och Alice är dock inte så sugna. Jag säger att ”nu när jag skaffat ordentliga stövlar, kommer det förstås att sluta regna!” och när vi kommit till Ljugarn verkar min teori stämma. Regnet gör uppehåll. Vi äter lunch och spelar minigolf.
Sen fortsätter färden till Gangvide Farm i När där vi ska bo hos Per och Kickan. Vi bär in våra ”campinggrejor” i stallrummet – alltså ett fint övernattningsrum som ligger på andra våningen i ett stall, med fönster så att man kan kolla in hästarna om de står i sina boxar. Fast nu var boxarna tomma.
Nu regnar det. Vi sitter i uterummet och lyssnar på det envisa smattret från regn. Ibland ökar det och blir öronbedövande. Just den här dagen som vi ska se Ormkvinnans barn! Flera stycken ringer till Kickan för att kolla om det blir någon föreställning. Hon svarar att beslutet fattas exakt 30 minuter innan föreställning. Det grillas och vi äter mat. Regn, regn. Men, så regnar det lite mindre och det är dags att åka på teater. ”Roine och Alice kanske ska låna gummistövlar?” föreslår värdfolket.
Vi kör iväg och svänger in på åkern där det är parkering. Tur att vi har gummistövlar. Lera. Vattenpölar. Blöta människor i marknadsstånden och föreställningen är försenad. Tommy Wahlgren informerar om att det blir föreställning, men att den kommer att avbrytas direkt om det blir regn. Så släpps vi äntligen in, horden klädd i regnkläder och gummistövlar.
Tommy (som är min mentor) anvisar oss noggrant en plats där vi kommer att se särskilt bra – jag förstår att han syftar till när båten ska komma. Precis när teatern ska börja tar regnet i lite grand, men så börjar skådespelet och regnet avtar. Jag sitter där och ser summan av en fantastisk satsning spelas upp. Jag känner anknytningen till min uppväxt då jag såg Närrevyn – tre i ensemblen fanns med på den tiden. Jag ser Lennart Bäck, som gick gymnasiet samtidigt med mig och som var med i samma dramagrupp som jag. Jag ser de tre ”Keno-gubbarna” i helt andra kläder och tänker på när Evert Jansson spelade en bilhandlare i en TV-produktion för länge sen: ”Har du vart ut me Kimmen da?”. Jag känner igen ett par ansikten i publiken. Jag bor på Gotland nu, platsen som jag räknar som min hemö.
Min pappa Nisse läste gärna om vikingatiden, hans dröm var att få bygga ett vikingaskepp – men det blev aldrig av. Han och min mamma Runborg gjorde ibland turer till de olika fiskelägena på Gotland. Mamma talade ibland om Dagmar Edqvists bok ”Mannen från havet” och nu sitter jag här och tittar på teater som baserar sig på den boken.
Skådespelarnas kläder har inte hunnit torka sedan eftermiddagens föreställning. Allas tankekraft koncentreras på att hålla undan regnet. Men så tar skådespelet över, platsen får liv, berättelsen får form. Kvinnokraft och religionsgruff. Mot slutet kommer regn som en dimma. Dropparna hänger i luften, lyser som vita pärlor i strålkastarljuset. Båten, Krampmacken (som min pappa alltid tjatade om att den var felbyggd) fastnar på en sandbank och den tänkta, storstilade entrén, blir en något längre promenad med en båt som skymtar i bakgrunden. ”Kolbajnarn” får mot slutet ett vredesutbrott och kliver upp på den regnvåta scenen och får en extraskjuts i halkningen – för ett ögonblick tror jag att han halkar av misstag.
Sen är skådespelet slut och natten är över oss. Regnställshorden väller igen genom vattenpölar, över bron, genom leråker och fram till bilen. Det är på gränsen att jag kör fast när jag backar ut. Vid infarten till åkern står en pick-up beredd att rycka ut och dra loss de bilar som verkligen kör fast.
Jag vill lova att jag kommer att minnas den här föreställningen, men jag tänker inte närmare gå in på handlingen. Jag rekommenderar alla att ta chansen att se den – fast jag vet att biljetterna är så gott som slutsålda för den här sommaren. För mig var det här både en minnesspäckad och minnesvärd upplevelse.
