Mitt i ett telefonsamtal började min kära katt Silver att vråla. Jag trodde att de var minst två katter i slagsmål, men det var bara Silver och han hade fastnat med klon i kattluckan (som vi satte dit för ett par veckor sedan).

Jag rusar dit för att hjälpa honom att komma loss och då sätter han tänderna i min tumme! OCH håller kvar. Katten skrek och jag skrek och Alice kom galopperande. Katten kom loss och min tumme sprutblöder. In på toan, fram med handduk… Vi skrek och tjoade till varandra jag och Alice och när den värsta paniken lagt sig började det susa i mina öron. Jag har ju nämligen blodfobi och kan ganska lätt svimma i blodsituationer.

Så, det fick bli soffläge en stund. Och plåster.

Nu har jag varit på vårdcentralen och fått stelkrampsspruta. Jag ska rapportera om det börjar bli infekterat. Själv har jag satt på honung och plåster – jag brukar bota kattens variga sår med honung och vet att det ger effekt på 1-2 timmar. Fast, jag vet inte om honungen når ner i de här såren…

Katten Silver har vi inte sett till sedan ”olyckan”. Han blev säkert rädd, har kanske ont i sin tass och tycker troligen att det är lite kymigt att ha bitit mig.

Det hör till saken att jag har en stående inbjudan att få prova på att köra racingbil på Gotland Ring – men jag måste alltid backa ur pga att jag alltid är upptagen av något. Men idag hade jag faktiskt tänkt att det skulle bli av… Jag fick ringa Alec och säga ”Hej, jag kan inte idag heller, jag har blivit biten av katten…” För det är faktiskt så att tummen gör ganska ont nu.

SPAM, alltså massdistribution av reklam via e-post är jobbigt. De flesta av oss som använder e-post har drabbats av SPAM och har tvingats skaffa filter för att slippa ägna massor av tid åt att sortera bort skräpet.

Men, så finns det en del som slår vilt omkring sig på allt som rör sig, i tron att det är SPAM.

Exempel 1: när jag skrev boken Mindre migrän-Mera liv gjordes ett reportage med mig i TV4:s nyheter. Reportern bad mig att hålla kontakt och höra av mig när boken var klar. Jaha, då gjorde jag det förstås. När reportern fått två mail från mig under loppet av ett halvår gick han i taket av ilska. Han skickade ett ilsket, otrevligt brev där jag uppmanades att omedelbart sluta att skicka ut reklam till honom! Lite förvånad satt jag i andra änden, jag trodde att jag skickat ut en ändring av mitt företagsnamn och en adressändring i syfte att han inte skulle tappa kontakten.

Exempel 2: en bekant som gärna säger saker som ”åh vi mååååååååste träffas” har nu för andra gången besvarat ett mail från mig med ”var vänlig ta omedelbart bort mig från ditt register”. När hon skrev så första gången tog jag bort henne, men så sa hon ju så där igen om att ”åh, vi måste träffas” så då lade jag in hennes adress igen. Så nu när jag skickade ut ett gruppmail till närmare 50 bekanta om att jag startat den här bloggen, så gick ett till henne. ”Var vänlig ta omedelbart bort mig från ditt register”. Nu har jag raderat henne på alla möjliga sätt.

Varför gör folk så här? Varför blir de så arga för ingenting? Jo jo, jag förstår att de naturligtvis fått massor av mail från alla möjliga håll och så råkar jag få en släng av irritationssleven. Men ändå. Lite urskiljning skulle väl inte skada?