Konsekvensen av brist på studentbostäder

Jag tycker det är obegripligt att i ett land där vi har tillgång till all upptänklig statistik och därmed är fullt medvetna om att årskullarna födda 90-91 är särskilt stora, vilket gör att trycket på högskolor och universitet är större än någonsin just nu, samtidigt som också ungdomsarbetslösheten är hög och gör att ytterligare fler väljer att studera, så att vi därmed behöver fler bostäder för studenter – ja, i just det landet så såg jag en uppgift om att det under förra året beviljades byggnadslov till blott 56 studentlägenheter och just nu är det bostadskris för studenter. Hur kan det bli så? Vad är det för vits med att hålla koll på hur många som finns i olika åldergrupper om vi inte anpassar samhället efter det?

När det inte finns lägenheter och barnen måste studera, vad gör föräldrarna då? Jo, de köper bostadsrätter till sina vuxna barn vilket gör att priserna för små lägenheter rusar i höjden. Vem har råd att köpa en etta då? Jo, de som är välbeställda.

Vad hände med de här idéerna om att ge alla möjlighet att studera? Hur vågar vi som land riskera att viktig klokskap från samhällets olika hörn filtreras bort pga brist på lämpliga bostäder? Om det fortsätter så här kommer studier att åter bli något som bara angår de priviligierade. Även under tider när det varit bra tillgång på studentbostäder och höga studielån (så som det var på 60-70-talet) så var det inte självklart för alla att studera. Familjetraditioner påverkar mycket. Om man växer upp i en familj som är misstänksam mot akademisk kunskap krävs det mycket för att våga gå sin egen väg och börja studera. Idag ska de dessutom tampas med hinder som brist på bostäder.

Jag tycker det är obehagligt och obegripligt. Samtidigt pratas det mycket om att det råder brist på kompetent arbetskraft. Jag fattar inte.

Lite höstbilder från min salmbärspromenad


Nu har hösten kommit till Kappelshamn. Luften är klar och det är lagom varmt. På vägen sitter det gräshoppor och syrsor.


Det här var en ganska sorglig skara rönnbär, men de fick vara med på bild ändå.


Färdigblommad. Tack och adjö.


Och så den här blomman. Vad sjutton är det för sort?

Svaret kom på Facebook: det är en Rosendunört.

För övrigt kom klagomål på att jag inte hade någon bild på salmbär, men det beror ju på att salmbären inte var så snygga längre. Jag sätter in en bild från en tidigare promenad:

Kvinnor: skärp till er! Vill ni ha ett jämlikt samhälle eller inte?

Röda Bönor, Kvinnor kan, Åh åh åh tjejer, Feministiskt Initiativ, Växthus för kvinnors företagande, Madame Herr Donner – min väg i livet har kantats av olika sätt att lyfta fram jämställdhetsfrågor och peppande påverkan för att jag som tjej/kvinna ska motverka slentianmässiga könsrollsmönster och bidra till en förändring.

Ofta har den uttalade, eller outtalade måltavlan för jämställdhetsarbetet varit män. Det är männen som ska ändra sig, deras privilegier som ska tas bort och vi kvinnor som ska höja våra röster för att höras. Många män har också tänkt till vad gäller detta med könsroller och det är ett par decenniers barn som fostrats i allt mer jämlik anda. Vi har faktiskt kommit långt på flera olika sätt och det ser annorlunda ut i våra hem, på våra arbetsplatser, i skolor och på alla platser i samhället idag, mot vad det gjorde på 60-talet då jag föddes.

Men, vi har inte nått ända fram. Om vi ska nå de sista målen så måste kvinna och man kämpa sida vid sida för att eliminera onödiga könsrollsmönster och verka för individens frihet att själv välja hur man vill leva sitt liv. Om det ska vara möjligt måste vi skapa en win-win-situation där också män känner att de har så mycket att vinna på jämställdhet att de KRÄVER jämställdhet i lika hög utsträckning som kvinnor gör det.

Idag är läget sådant att många män tänker efter både en och två gånger innan de talar därför att de är måna om att inte framstå som ett könsrollskonserverande fossil. Jag är nästan helt säker på att män känner en mycket större press vad gäller ordval än vad kvinnor gör. Det finns förstås en del män som talar helt politiskt inkorrekt och som beter sig mansgrisigt och som helt enkelt inte har fattat något alls – men, jag tycker att de börjar bli en allt glesare skara.

Men hur gör kvinnor? Kvinnor är inte lika påpassade och kan tala mer fritt, vilket ibland innebär att kvinnor yttrar sig så obetänksamt och könsrollskonserverande att jag häpnar. Idag intervjuades en tjej som deltog i Tjejmilen och till min fasa hör jag henne säga något i stil med ”Det här är väl enda gången som vi [kvinnor] kan hålla tyst i en timme”. När jag hör sånt undrar jag varför vi ens bryr oss om att kämpa för jämställdhet? Vad är vitsen om inte de som är kvinnor fattar hur man beter sig jämställt?

Jag kan räkna upp flera tillfällen då kvinnor uttalat sig om kvinnor eller män på könsrollskonserverande sätt:

  • Kvinnan som visade runt i sitt nya hus: ”Och HÄR har jag mitt eget lilla rum!” Jag tänkte att det kanske var en ateljé, ett kontor, ett träningsrum eller vad som helst som hade med kvinnans egna intressen att göra, men det var ett rum att stryka och vika tvätt i?
  • Antaganden om att just kvinnliga företagare inte vågar ta betalt och som därför behöver gå på kurs för att våga?
  • Antaganden om att just kvinnliga företagare inte vågar tala inför folk?
  • Menande nickar när det berättas om någon man som gjort något typiskt idiotiskt busmanligt, underförstått ”de har ju så enkla hjärnor, de roas av så enkla saker” Klapp, klapp på huvudet, snäll idiot.
  • Inkännande fniss när någon man gjort något tok när han ”hjälpt till” i hushållsarbetet.
  • Självklara antaganden om att det ändå blir bäst om vi kvinnor tar hand om hushållsarbetet.
  • Överdriven imponeringsnivå när en man utför något normalt som att kunna knyta sitt barns skor, borsta ut tovigt hår eller klassikern byta en blöja…

Jag tror att det finns en vits med att vi rent biologiskt beter oss olika – om vi utplånar det beteendet som sitter i generna och som är till för att vi ska para oss, fortplanta oss och visa omsorg om våra barn, så kommer människan att dö ut som ras. Men, de här grejorna påverkas inte så mycket av vem det är som bakar bullar eller rensar avlopp. Barnen kommer att frodas och må gott även om vi fortsätter att låta våra män baka bullar medan vi kvinnor rensar avloppen.

Men jag kommer aldrig att förlika mig med att kvinnor själva ständigt underblåser ett förminskande av kvinnor genom att till exempel förstärka fåniga kvinnoetiketter som att kvinnor pratar oavbrutet – det räcker att bevista ett rum fyllt av män för att man ska fatta att också män pratar. Eller som nu, när jag tittar på Time Out, sex män som pratar så att den enda tappra kvinnan knappt får en syl i vädret.

Det kan tyckas oväsentligt att bry sig om att en kvinna som springer Tjejmilen tycker att enda gången kvinnor kan hålla tyst är när de springer. Men jag blir förbannad. Kom igen nu kvinnor! Skärp till er! Vill ni ha jämställdhet så krävs det faktiskt att ni också tänker till och väger era ord.

(Och för övrigt undrar jag hur pratsamma män är när de springer motionslopp?)

Ens bohag genom livet

Hösten 1980, jag tror att det var i oktober, packade jag in alla mina ägodelar i pappas Volvo Duett och så körde vi från Romakloster på Gotland till Uppsala där jag skulle bo i ett rum i min systers trea på Börjegatan. De möbler jag tog med mig var ett runt bord med svängda ben och hylla samt två skrangliga vita stolar. Begagnade och ommålade. Väl på plats köpte jag säng, skrivbord, byrå och en Ivar-hylla (fast visst hette de något annat än Ivar på den tiden?). Denna Ivar-hylla har sedan följt med och varit med när vi har byggt hela system med Ivarhyllor för att få plats med företagets alla pinaler i Växjö.

Jag lade in grön heltäckningsmatta, satte upp vita fluffiga gardiner, köpte vita krukor och gröna växter. Jag pyntade med föremål i guldfärg/brons och vitt. Eftersom jag delade lägenhet med min syster behövde jag inte ha kök eller vardagsrum med i min planering. Men, hur som helst växte den sammanlagda mängden av mitt egna bohag i ett nafs.

När jag tillsammans med Roine och Alice hösten 2000 flyttade tillbaka till Gotland krävdes en hel flyttbil för att få plats med allt. Hur kan det bli så mycket grejor?

Det var en hel del möbler som skulle monteras. Här den minsta Expedit-hyllan.


Nu har vi packat in alla Alice ägodelar i vår Suzuki Grand Vitara och ställt in i Alice etta med pentry i Flemingsberg. (Eller, tja, först blev vi tvungna att städa hela lägenheten eftersom det bott en sanslös smutsgris där innan som inte ens försökt städa…) Sen åkte vi till IKEA och packade bilen knölfull en gång till, plus att tre grejor kom med bud senare. Alice hade inte med sig några möbler, men en tv och fyra ben att sätta på en bordsskiva. Nu har hon säng, skrivbord, skrivbordsstol, Lackbord, två Expedithyllor, en bänk med lådor, en Billyhylla, ett köksbord och fyra stolar. Hon har inrett med vitt och svart, med rött och turkost som accentfärger. Det kommer att bli hur snyggt som helst.

Även om Alice flyttat hemifrån fem gånger innan, är det här första gången som det känns att hon sätter sitt eget bo. Första gången som hon själv kan bestämma hur hon vill ha det. Lustigt nog har hon också en koppling till min syrra i sin första flytt, de bor en halvtimme från varandra om man kör bil. Alice har alltså någon anhörig i sin nya del av världen. Någon att ringa om det krisar. Det är skönt.

Så, redan nästa gång som Alice flyttar kommer det att krävas större fordon… När nu det blir. Och vart?

Dags att sätta ben på sängen. Roine kollar nåt i datorn?

(Samtliga bilder tagna med min iPhone)

Välkomnande inspark för alla?

En sak som jag alltid haft svårt att förstå är den starka kopplingen mellan högskole/universitetsstudier och alkohol. En så stark koppling att den byggt upp en hel tradition runt hur studenterna på olika fantasifulla sätt ska få chans att dricka alkohol. Som ett slags hurtiga svepskäl för alla som kliver in i universitetsvärlden.

Enligt mitt sätt att se det handlar studier om att studera, utveckla både sitt kunnande och tänkande och då blir alkohol en mycket marginell bisak. För massor av studenter är alkohol en stor del av att studera.

Nu när vi är i Stockholm för att hjälpa Alice att installera sig i sin studentlägenhet gick jag till affären och handlade. Jag råkade höra några killar resonera om det som jag antog var någon slags förfest. En kille sa: ”De som inte dricker, de får väl väl dricka vatten eller?”

Den där inställningen tycker jag är den mest skrämmande av alla. I alla festliga sammanhang finns det några stycken som av olika skäl väljer att avstå från alkohol. Ideologiska, religiösa, medicinska eller praktiska skäl. Om man bjuder in till fest så är enligt mitt sätt att se på saken syftet att man ska träffas och lära känna varandra och om det är en fest typ Inspark så finns det också ett syfte som handlar om att alla ska känna sig välkomna.

Nu vet jag inte vad för slags fest killarna planerade, men en sak är säker: den person som kliver in på den festen och får ett glas kranvatten i handen när de andra dricker alkohol, får därmed också en signal om att inte riktigt passa in, inte riktigt vara värd att slösa pengar på och inte riktigt lika välkommen. Det är urtrist att gå på fest när folk har ”glömt bort” alkoholfria drycker. Omvänt är det än så länge så pass ovanligt att värden ser det som självklart att det finns alkoholfria alternativ, att jag varje gång blir lite extra glad när det händer.

Vill du alltså välkomna och glädja alla dina gäster: se för guds skull till att ladda upp med några goda, lyxiga alkoholfria drycker. De är alltid billigare än alternativ med alkohol.