Röda Bönor, Kvinnor kan, Åh åh åh tjejer, Feministiskt Initiativ, Växthus för kvinnors företagande, Madame Herr Donner – min väg i livet har kantats av olika sätt att lyfta fram jämställdhetsfrågor och peppande påverkan för att jag som tjej/kvinna ska motverka slentianmässiga könsrollsmönster och bidra till en förändring.
Ofta har den uttalade, eller outtalade måltavlan för jämställdhetsarbetet varit män. Det är männen som ska ändra sig, deras privilegier som ska tas bort och vi kvinnor som ska höja våra röster för att höras. Många män har också tänkt till vad gäller detta med könsroller och det är ett par decenniers barn som fostrats i allt mer jämlik anda. Vi har faktiskt kommit långt på flera olika sätt och det ser annorlunda ut i våra hem, på våra arbetsplatser, i skolor och på alla platser i samhället idag, mot vad det gjorde på 60-talet då jag föddes.
Men, vi har inte nått ända fram. Om vi ska nå de sista målen så måste kvinna och man kämpa sida vid sida för att eliminera onödiga könsrollsmönster och verka för individens frihet att själv välja hur man vill leva sitt liv. Om det ska vara möjligt måste vi skapa en win-win-situation där också män känner att de har så mycket att vinna på jämställdhet att de KRÄVER jämställdhet i lika hög utsträckning som kvinnor gör det.
Idag är läget sådant att många män tänker efter både en och två gånger innan de talar därför att de är måna om att inte framstå som ett könsrollskonserverande fossil. Jag är nästan helt säker på att män känner en mycket större press vad gäller ordval än vad kvinnor gör. Det finns förstås en del män som talar helt politiskt inkorrekt och som beter sig mansgrisigt och som helt enkelt inte har fattat något alls – men, jag tycker att de börjar bli en allt glesare skara.
Men hur gör kvinnor? Kvinnor är inte lika påpassade och kan tala mer fritt, vilket ibland innebär att kvinnor yttrar sig så obetänksamt och könsrollskonserverande att jag häpnar. Idag intervjuades en tjej som deltog i Tjejmilen och till min fasa hör jag henne säga något i stil med ”Det här är väl enda gången som vi [kvinnor] kan hålla tyst i en timme”. När jag hör sånt undrar jag varför vi ens bryr oss om att kämpa för jämställdhet? Vad är vitsen om inte de som är kvinnor fattar hur man beter sig jämställt?
Jag kan räkna upp flera tillfällen då kvinnor uttalat sig om kvinnor eller män på könsrollskonserverande sätt:
- Kvinnan som visade runt i sitt nya hus: ”Och HÄR har jag mitt eget lilla rum!” Jag tänkte att det kanske var en ateljé, ett kontor, ett träningsrum eller vad som helst som hade med kvinnans egna intressen att göra, men det var ett rum att stryka och vika tvätt i?
- Antaganden om att just kvinnliga företagare inte vågar ta betalt och som därför behöver gå på kurs för att våga?
- Antaganden om att just kvinnliga företagare inte vågar tala inför folk?
- Menande nickar när det berättas om någon man som gjort något typiskt idiotiskt busmanligt, underförstått ”de har ju så enkla hjärnor, de roas av så enkla saker” Klapp, klapp på huvudet, snäll idiot.
- Inkännande fniss när någon man gjort något tok när han ”hjälpt till” i hushållsarbetet.
- Självklara antaganden om att det ändå blir bäst om vi kvinnor tar hand om hushållsarbetet.
- Överdriven imponeringsnivå när en man utför något normalt som att kunna knyta sitt barns skor, borsta ut tovigt hår eller klassikern byta en blöja…
Jag tror att det finns en vits med att vi rent biologiskt beter oss olika – om vi utplånar det beteendet som sitter i generna och som är till för att vi ska para oss, fortplanta oss och visa omsorg om våra barn, så kommer människan att dö ut som ras. Men, de här grejorna påverkas inte så mycket av vem det är som bakar bullar eller rensar avlopp. Barnen kommer att frodas och må gott även om vi fortsätter att låta våra män baka bullar medan vi kvinnor rensar avloppen.
Men jag kommer aldrig att förlika mig med att kvinnor själva ständigt underblåser ett förminskande av kvinnor genom att till exempel förstärka fåniga kvinnoetiketter som att kvinnor pratar oavbrutet – det räcker att bevista ett rum fyllt av män för att man ska fatta att också män pratar. Eller som nu, när jag tittar på Time Out, sex män som pratar så att den enda tappra kvinnan knappt får en syl i vädret.
Det kan tyckas oväsentligt att bry sig om att en kvinna som springer Tjejmilen tycker att enda gången kvinnor kan hålla tyst är när de springer. Men jag blir förbannad. Kom igen nu kvinnor! Skärp till er! Vill ni ha jämställdhet så krävs det faktiskt att ni också tänker till och väger era ord.
(Och för övrigt undrar jag hur pratsamma män är när de springer motionslopp?)
