En turistisk dag

/i /av


Idag har temat varit turism, fast på fler än ett sätt. Det ena sättet är att vi själva ”turistat” lite i Visby. Vi parkerade nedanför lasarettet och har sedan promenerat, fikat och gått på museum i nästan fyra timmar. Vi började med att klättra upp i väktargången på ringmuren, vid Silverhättan. Av någon anledning har det inte blivit av att göra det innan trots att den har funnits i över ett år. Den här bilden är tagen allra högst uppifrån tornet.


Vi gick genom Botaniskan. Där är alltid så härligt och tankarna vandra iväg över hela världen när man ser på skyltarna varifrån växterna kommer. Eller så blir man lite full i skratt när man hittar rosor som heter sådant som Lill Lindfors eller Dolly.


Jag märker att jag håller på att bli lite schizofren i tankarna när det handlar om turism. Jag tänker tankar som ”Vem har bestämt att det är just de här husen som är fina? Vem bestämmer vad det är vi ska bevara?”. Mycket av det ”medeltida” Visby är inte äkta medeltid, utan man har snoffsat till verkligheten så att den ska passa in i den turistiska världsarvsbilden av Visby. Man går runt i en teaterkuliss – men är det å andra sidan något fel med det? Det är ju helt okej att gilla teater, så varför inte bara axla rollen som turist och leva sig in i det ständigt pågående skådespelet?


Vi satt där och fikade i den här fantastiska gamla staden Visby och det slumpade sig så att ett par som flyttat till Kappelshamn slog sig ner vid samma bord. Så där satt vi och diskuterade på ett café inrymt i den byggnad som var ett Tempo-varuhus när jag var liten.


Sen gick vi på konstutställning på Gotlands Konstmuseum, Going Places. Det handlade om turism, resande och turistiska bilder. Här ställdes den turistiska till-piffningen av platser i kontrast med chilenska flyktingar och deras resande. Här fick vi se en världskarta fylld med turistslogans och läsa om platsers kärnvärden. Reseskildringar i text och bild från alla möjliga hörn i världen kändes som fantasilösa upprepningar av sig själva och man kan undra vad det är vi reser till egentligen? Till nya turistiska iscensättningar av verkligheter på andra platser – fast ändå så märkligt lika varandra.

Jag har innan utvecklat tankar om hur futurism och turism hänger samman och bör betraktas som en dualism där båda sidor behöver den andra. Om turismen kommer att utvecklas i den takt som trendmakarna förutspå så blir den här dualismen viktigare än någonsin tidigare. Hur kombinerar vi framtidsorienterad utveckling med turismen krav på nostalgi?

Mitt bland de olika visuella representationerna av Gotland fanns röda hjärtan med den Gotlands-logotype Stenströms, OSS och Bild och Reklam tog fram hösten 2008. Lite kul att se den på museum.

Arenahall på Visborg. Sätt igång!

/i /av

Hela diskussionen om var arenahallen ska ligga har varit ytterligt tröttande. Jag är inte intresserad av idrott, men fattar förstås att hallen är efterlängtad. Det jag inte alls fattade var den tidigare låsningen vid att hallen skulle ligga på hällarna söder om Visby. Många invändningar handlade om att hällarna ska bevars som strövområde, att där finns sällsynta växter och fjärilar och visst, så kan det ju vara – men mitt stora frågetecken var varför man ens tyckte att det var en bra plats?

Min första invändning är att infarten till en hall på hällarna skulle finnas i anslutning till färjeleden. En väg som i samband med färjornas avgångar och ankomster är högbelastad. Varför ska vi trassla in mer trafik där?

Min andra invändning är idén att hallen skulle ligga som ett landmärke, en juvel där uppe på hällarna och stråla ut mot havet. Typ. Men om jag fattat det rätt skulle hallen ligga i en sänka och om man skulle lyckas se hallen från havet, så måste man åka väldigt långt ut. Och om de skisser man fått se på hallen stämmer, så skulle de inte dra nytta av utsikten.

Sen finns det ju redan en del sportaktiviteter på Visborg – varför då välja en enslig plats som inte har någon som helst anknytning till sport?

Därför tycker jag att det känns som en lättnad att man nu har beslutat att hallen ska ligga på Visborg. Äntligen!

Hur har vi det med jämställdheten idag?

/i /av

Jo tack bra! Tackar som frågar. Fast visst, det är inte som att jag tycker vi ska sluta jobba för jämställdhet, inte alls. Det är bara det att ända sedan jag var tjugo har jag upplevt att så snart det är fråga om jämställdhet, så måste jag backa tillbaka och diskutera sådant som inte egentligen är något besvär i mitt liv.

Idag fick jag en inbjudan om att delta på en träff där man skulle diskutera jämställdhet i reklam och information med andra som jobbar i den branschen, men jag känner inte att jag har någon fråga jag skulle vilja ta upp där. Däremot retar jag mig ytterligt på den här stereotypa reklamen där det alltid är kvinnor som tvättar kläder, män som kör bil, pojkar som smutsar ner sig och flickor som klär på dockor. Men, sådana uppdrag jobbar jag aldrig med!

Jag försöker rannsaka mig själv och de uppdrag vi har: vad kan vi göra annorlunda? Hur kan vi hjälpa till att tänja könsrollsbegränsningarna? Vi gör grundläggande saker som att försöka hålla balans mellan kvinnor och män i bild och text eller att formulera texter så att de inte begränsar i onödan.

I de miljöer jag rör mig finns det en hel del kvinnor på viktiga poster, särskilt här på Gotland. Men visst, jag rör mig ibland i mer manliga miljöer också. Hur ska jag då agera för jämställdheten? Det jag gör är att jag är kvinna som ibland medvetet ”bryter mig in” i de här sammanhangen. Det är inte så svårt. Jag upplever ganska ofta att det finns ett ”sug” efter kvinnor i de mest manliga grupperingarna – de vet bara inte hur de ska få dit dem. Om man är intresserad av att kliva in i somliga manliga världar så är första regeln att intressera sig för den världen. Man kan inte komma inglidande och inte ha en susning om man vill få respekt.

Sen finns det olika nivåer. På trevlighetsnivån är kvinnor alltid välkomna, möjligen kan det vara så att när det är dags att ”prata allvar” så sorteras kvinnor bort. I styrelser, på somliga viktiga poster och liknande. Fast, jag är inte säker. Ganska ofta handlar det om verksamheter som behöver göra ett par generationskiften innan de unga kvinnor man anställer idag, hunnit skaffa sig den kompetens som efterfrågas.

Men visst, på somliga arbetsplatser kan man undra över varför vissa tjänster oftast innehas av män och andra tjänster innehas av kvinnor.

De män jag möter som är i min generation eller yngre tar oftast det här med jämställdhet mer självklart.

Ny skaparkraft i Bergmansgårdarna!

/i /av


Ingmar Bergman har aldrig riktigt varit min grej, men jag har full respekt för alla som han betytt mycket för. Det hindrar inte att jag tycker det är mycket spännande med den utveckling och förändring som nu sker på Fårö. Dels att man har planer på ett Bergmanscenter och dels att Linn Ullman har tagit initiativ till att Bergmans gamla hus ska användas av konstnärer.

När jag ser reportaget om konstnärerna som för en period flyttat in i Bergmans hus blir jag glad. Och jag blir särskilt glad över att Linn har sett till att konstnärer ska kunna ta med sig sin familj till Fårö. Det spirar nya tankar i Bergmans fotspår.

Gotland Bike Battle för tredje året!

/i /av


Nu pågår cykeltävlingen Gotland Bike Battle för tredje året. Det är eldsjälen Berra Marcusson som är den enskilt viktigaste faktorn för att tävlingen rullar. Vi är inblandade på så vis att vi har gjort deras hemsida. Däremot är vi inte så cykelintresserade att vi deltar. (Fast första året var jag på plats och fotograferade. I regn)

Ett särskilt roligt inslag i år är Johan Thomasson som tävlar i rullstol. Johan är liksom Berra en mycket positiv person. Jag har träffat honom ett par gånger. Den här rullstolen han använder verkar suveränt bra. Hoppas att tävlingen går bra för honom!