Jag vet inte om det är semesterns fel eller om jag bara blivit för van med somliga nyheter, men jag märker att jag reagerar förvånande lite på att New York Times skrivit om Gotland eller på att lokaltidningarna försöker få till någon slags skandal med att Drömstugan inte har bygglov för de hus de säljer.
Som vanligt skriver de ”Pigge Werkelins bolag” hellre än att skriva Drömstugan i Sverige AB och först i slutet ger Drömstugans vd Tomas Karlsson en kommentar. Som förstås är så kortad att den genomsnittlige läsaren inte riktigt kommer att förstå att det inte är något skumt eller konstigt med förfarandet. Drömstugan börjar med att ta in intresseanmälningar innan de drar igång med byggprojektet. Skulle de inte få bygglov, får de intresserade tillbaka pengarna. Det vore väl dumt att först lägga ner massor med tid och resurser på att få igenom bygglov på varje plats och först efteråt kolla om det finns intresse? Tidningen försöker helt klart att misstänkliggöra detta, fast det som borde misstänkliggöras är tidningens motiv att misstänkliggöra… Men, det är precis som vanligt när det skriver om något som kan kopplas till Pigge. De vill gärna att han ska hamna i skurkrollen. (De övriga rollerna som media vanligen jobbar med är offer, hjälte och expert)
Vad gäller det härliga resereportaget i New York Times så skrev de redan för tre år sedan om Fårö och det bloggade jag om. Då var det en större grej för mig än vad det är nu. Jag höjer inte ögonbrynen lika mycket idag, som för tre år sedan. Illavarslande. Har jag börjat ta sådant här för givet?
Ovan ingår alltså i kategorin ”Åsa blir blasé” och det är lite oroväckande, kanske rent av lite tråkigt? När jag hållit på med något tillräckligt länge blir jag uttråkad och sugen på att något nytt ska hända. Jag befinner mig i en sådan fas och har gjort så en längre tid. Jag behöver få nya intryck, nya tankar och framför allt nya utmaningar.
Samtidigt, i det lilla tidsperspektivet, har jag nu kommit till den sista veckan i min semestermånad. Jag lät mig enkelt vaggas in i ledighetskänslan och nu börjar jag känna hur mina sinnen förbereder sig på jobb, fast jag stretar emot – för det är ju fortfarande saker jag vill göra i sommar! Jag hade enkelt kunna vara ledig ytterligare en månad. Nemas problemas. Den här sista veckan vill jag gå på en tjejfest, göra ett litet uppdrag, träffa ett par kompisar (alltså, inte i grupp, vid olika tillfällen), göra en utflykt till Sudret, knåpa med Kappelshamnswebben, börja teckna en serie och få klart det sista stöket efter packlådsprojekt och renovering här i huset. För sen börjar augusti och då måste jag lägga in en annan växel.
Tack och lov händer det fortfarande saker som får mig att höja på ögonbrynen. Sedan i fredags har följande ögonbrynshöjande saker hänt:
- Konserten med P!nk som verkligen var helt toppen. Den tjejen imponerar på mig! Mer sånt!
- När jag såg ett skönt team med en synskadad man och hans assistent i Slite. Den synskadade mannen klär sig alltid färgglatt och uppseendeväckande och nu har han en assistent som jag gissar kommer från Indien. Assistenten har skägg och långt svart hår uppsatt i knut och går klädd i vita byxor och vit långskjorta. När de två kommer susande på sin tandemcykel kan jag lova att det är flera som höjer på ögonbrynen i Slite.
- Artikeln om Buss-Berta i Kappelshamn. Vilken cool kvinna! Sveriges första kvinnliga busschaufför. Hon satt inte still och väntade på att saker skulle hända utan prövade flera olika boplatser och sysselsättningar. En skön förebild.
