Säsong för Stekar-Brats igen

/3 Kommentarer/i /av

Nu har Stekar-Bratsen nått Båstad och snart dyker de upp i Visby. Som tur är förflyttar de sig i grupp och kräver särskilda livsbetingelser som gör att de håller sig runt noga utvalda vattenhål. Därmed är det lätt att undvika dem. Varför man nu skulle vilja undvika den här särpräglade och noggrant evolutions-framavlade ungdomsarten? De sprider nämligen pengar omkring sig och pengar behöver vi ju här på ön.

Så varför denna kluvenhet? Varför känner vi obehag när vi hör om att det bokas dyra drinkbord, köps löjligt dyr champagne som sedan (trots förbud) sprutas ut eller vaskas (alltså hälls ut i vasken av kyparen). De betalar ju? Ju mer alkohol de betalar för och sedan häller ut – desto gladare borde väl vi som lever nyktra liv bli?
Men egentligen är det inte champagne de köper. De köper sig rätten att bete sig grisigt. Money rules.
Hela uppträdandet är så chockartat att omgivningen kommer av sig. Trots att Stekar-Bratsen återkommer sommar efter sommar är det svårt att tro sina ögon. Och det är ännu svårare att tro att det är på riktigt att det trippar in flickor uppklädda till Golddiggers och som självklart räknar med att få allt betalt. Själva målet för grisighetschocken verkar vara att killarna ska imponera på tjejerna. Back to basic. Vad hände med cykla jättefort och stegra cykeln? Vad hände med kasta sig ut från ett högt träd? Vad hände med spänna musklerna? För Stekar-Bratsen har det tydligen övergått till att glänsa med hur snabbt man kan fixa ett nytt sms-lån? Eller att boka bästa bordet? Hey, manligt!
Jag saknar de alternativa motreaktionerna. Var är de militanta nykteristerna? Ni skulle lätt väcka uppmärksamhet genom att boka ett drinkbord och kräva alkoholfria drinkar av dyraste sort, spruta hallonläsk och vaska äppeljuice av dyraste ekologisk sort. Var är Feministiskt Initiativ? Nu när vi verkligen behöver lite radikal-feminism, var är ni då? Jag vill ha tjugo unga radikalfeminister som stormar in, bränner behåar och ställer till det. Gärna med en gullig svans med boytoys. Var är vänsterrevoltörerna, Djurens Rätt och Frälsningsarmén?
Eller är det så att vi inte har hjärta att protestera därför att hela tillställningen är så patetisk? Vi tycker synd om dessa Stekar-Brats och Golddiggers som tror att detta är livet. Samtidigt är det svårt att tycka synd om folk som strösslar med pengar. Vi kan inte precis starta insamlingen Rädda Stekar-Bratsen.
Nej, mitt enda hopp står till att hela den här märkliga ”kulturyttringen” blir total-ute. Men, det är nog en fåfäng förhoppning då gruppen har stor omsättning, det fylls på med de yngsta och de äldsta i gruppen troppar av. Sms-låneföretagen suger bara ur det göttaste under 1-2 år och sedan är en genomsnittlig Stekar-Brat förbrukad.
Läs gärna mitt blogginlägg från 2008, Stackars små stekarna.

Misstroendet mot LCHF

/i /av

Jag har svårt att fatta att så många tror att de behöver kolhydrater. Jag började testa LCHF (Low Carb High Fat) 2007 tror jag, pausade och startade igen. Jag är ingen super-LCHF:are, utan jag försöker undvika kolhydrater så långt det går utan att det krånglar till det. Tråkigt nog har det inte gett så stor viktminskning, men jag mår bättre.

För mig är det toppen att slippa blodsockersvängningarna. Innan LCHF blev jag ett monster om jag inte fick mat i rätt tid. Idag har jag mycket större tålighet. Det märktes exempelvis när vi låg på stranden igår. Vi åt sallad, ett par tomater, ett halvt paket stekt bacon var och två kokta ägg. Jag som brukar bli alldeles konstig av att vara länge på stranden, mådde bra när vi gick därifrån efter tre timmar. Det var lika när vi var på Cypern i september. Vi hade någon idé om att vi bara skulle äta ”något lätt” till lunch, men då blev det ju oftast något med kolhydrater och jag började känna mig matt och dålig under strandvistelsen. Då fick jag för mig att istället äta fläskkotlett till lunch och genast mådde jag prima.
Om man så gott som utesluter kolhydrater blir man inte sugen på godis, läsk, chips och annat onyttigt. Den där känslan av att man bara MÅSTE ha en påse godis, den finns inte idag. Eller drivet att äta upp en hel påse med godis om den finns tillgänglig, idag kan jag ta ett par godisbitar för att få känna smaken. Men jag behöver inte godiset. Innan LCHF visste jag inte ens att jag hade sådana reaktioner på godis – jag trodde det var normalläget, att det fungerade så för alla.
Många som hör om LCHF fattar inte hur man kan klara sig utan potatis, pasta, ris eller bröd. Bröd tycks nästan vara det värsta. Bröd ger associationer till hemtrevnad, kärlek och omsorg. En del kan nästan leva på enbart bröd. Men det fungerar bra utan de här onyttigheterna. Idag äter vi broccoli till köttbiten, eller kanske vitkålssallad? Nu för tiden känner vi smaken av grönsaker på ett annat sätt än innan. Förut var det som att hjärnan maskerade grönsakernas smak för att vi inte skulle missa att ”droga hjärnan med socker och kolhydrater”. Ja, jag skriver droga. Jag kan inte förklara det på annat vis. Om jag innan åt kolhydrater utan att reflektera över det och i tron att jag behövde dem, så har allt ställt om idag och då blir upplevelsen annorlunda.
Efter att ha läst boken Vegomyten har jag också insett att det här pratet om att man ska rädda jorden genom att äta vegetariskt inte stämmer. Ni vet jämförelser med att äta kött eller spannmål och hur mycket protein man kan få ut per kvadratmeter. Både djur och växter ingår i jordens kretslopp. Det är inte meningen att vi ska ödelägga natur för att odla åkrar med en enda gröda. Tänk på alla unika livsbetingelser för djur, insekter och växter som försvinner när vi tar över marker på det viset! Tänk på hur grödorna suger upp all näring ur marken så att jorden till sist blir oanvändbar. Jorden behöver både gödsel och döda kroppar med ben och blod. Jag tycker inte att Vegomytens förslag till åtgärder är så bra, men boken innehåller många tänkvärda fakta. En viktig ståndpunkt i boken är dock att författaren är emot storskalig, industriell köttproduktion. Författaren som tidigare var vegan har ju nämligen fortfarande en omsorg om jorden och ett högt etiskt tänkande.
Idag läste jag på Dr Dahlqvists blogg om ännu en av de diskussioner som går ut på att LCHF är en sekt. Otroligt att folk reagerar så på ett sätt att äta som är helt frivilligt och som man utför helt för sig själv – det finns ju inte en kotte som har någon som helst kontroll över vad jag äter mer än jag själv.

Journalister – helt utan naturliga fiender?

/6 Kommentarer/i /av

Journalister gillar att skriva om allmänhetens bristande förtroende för politiker. Undrar varför de aldrig skriver om allmänhetens bristande förtroende för journalister? Journalister har som jobb att rapportera om vad som sker. Vi borde kunna känna oss hyfsat trygga i det de rapporterar. Istället har vi väl alla lärt oss att läsa tidningar med tusen förmaningar i skallen: skriver de så här för att förstärka konflikten och skapa tydliga rollfigurer: skurk, offer, expert eller hjälte? Skriver de så här för att hålla läsarens intresse vid liv för att få sälja fler lösnummer? Känner de panik därför att papperstidningarna säljer allt sämre så att de nu måste skruva till verkligheten extra mycket för att göra den läsvärd?

Och när man själv är insatt i det omskrivna ämnet undrar man: har journalisten inte förstått? Kan inte journalister googla? Varför upprepas den första felaktiga publicerade uppgiften utan ytterligare granskning? Hur kan journalisten ha missat att ställa de viktiga följdfrågorna? Beror det slarviga arbetet på tidsbrist, okunskap eller på en medveten strategi?

Det var länge sedan jag kunde läsa tidningar och bara lugnt luta mig tillbaka i en känsla av att journalisterna har koll. Istället måste jag odla min misstänksamhet.

Idag läste jag ett intressant debattinlägg i Dagens Nyheter. Det är skrivet av Pär-Arne Jigenius, journalist, författare, debattör och före detta pressombudsman.

Han konstaterar bland annat följande:

När det gäller är skillnaderna mellan journalistiken i kvällstidningar och morgontidningar inte så stor; på onsdag moraliserar man och på söndag åker man snålskjuts.

Men det värsta är det här:

I Sverige finns det ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. PO får inte göra det. Journalistförbundet har en Yrkesetisk nämnd, men den är ett partsorgan och inte ens chefredaktören får veta om en medarbetare prickats.

Jag tycker att journalistiken i praktiken håller på att förstöra sin egen yrkeskårs trovärdighet. I teorin, på utbildningen, håller de antagligen hårt på moral och etik och värnar om sanningen. Vad är det som händer sen när journalisterna möter verkligheten? Gör de karriär och tjänar mer pengar genom att chansa och utsätta sina intervjuoffer för sensationella, skandaliserade artiklar? Vinner de pluspoäng i den interna prisjakten? Om folk i andra situationer betedde sig som de värsta journalisterna gör, skulle vi kalla det för vuxenmobbing – och det skulle säkert finnas journalister som skulle få vittring på den skandalen och skapa stora rubriker.

Men när det är journalister som gör det, finns det inget som stoppar dem. De kan fortsätta att bre ut sig.

Den enda motkraften är Second Opinion som funnits i ett år nu. Där är det inte så sensationellt. Där läser jag för att få en sansad motvikt.

SJ?

/i /av

Alla i hela Sverige vet att tåg då och då blir stående – alla utom SJ som har ansvar för tågen. Tror de själva att de varje gång har lyckats åtgärda felen till 200% så att det aldrig mer kommer att inträffa eller vad?

I vintras stod tågen stilla mitt i ödemarken pga snö. Nu när det är sommar vet jag inte vilken orsaken är, men detta är inte okej:

I sju timmar satt drygt 200 passagerare fångna på ett X2000-tåg i hettan.
Temperaturen steg mot 60 grader och allt vatten var slut.
Då tog Pär Lagerlund, 42, en brandyxa och slog ut fönstret.
– Jag tog lagen i egna händer, säger han.

(ingressen till artikel i Aftonbladet)

Jag förväntar mig att SJ ska ligga steget före. Tågstoppet skedde i Flemingsberg, ett par mil från Stockholms central. Jag tittar på kartan och konstaterar att även om det skedde så mycket ”mitt i skogen” som det kan i den trakten, är det hela tiden nära civilisation och vägar. Det kan rimligen inte ha varit så värst stora problem att försöka lösa transporter till och från tågen. På något klurigt sätt hade det gått. Antingen hade man kunnat transportera dit förnödenheter eller så kunde man ha hämtat åtminstone passagerare ur riskgrupper som små barn, gamla och sjuka.

Det är också absurt att det passerade flera tåg. Hur svårt kan det vara att flytta över folk till dessa tåg? Igen, åtminstone de som tillhör riskgrupperna?

Det finns militära fordon, jeepar, fyrhjulingar och helikoptrar. Under så lång tid som sju timmar borde de kunna göra NÅGOT. Framför allt borde de ha en ständig krisberedskap. Hur är det möjligt att ett modernt transportföretag i Sverige INTE har en fungerande krisberedskap?

Inspirerad av Almedalsveckan

/2 Kommentarer/i /av

Pigge Werkelin, Petter Stordalen, Landshövding
Cecilia Schelin Seidegård och Tommy Ivarsson från Tillväxtakademin.


Det är mycket som är skoj under Almedalsveckan. Jag tycker att jag har nytta av nästan allt jag går på. Antingen genom de fakta som presenteras, de frågor som ställs eller därför att jag knyter någon ny viktig kontakt. Idag har jag dessutom träffat tre personer som jag bara haft kontakt med via Facebook eller min blogg!

Vi var på ett seminarium om marknadskommunikation som gav riktigt bra frågor och tankar som passar in i vår egen utvecklingsprocess. Vi har lärt oss mer om kreativa näringar på export. Idag har jag lyssnat när den nationella turismstrategin presenterades – vilken bland annat innebär att ett Destinationsutvecklingsbolag ska startas.

Men det som nog kommer att vara mitt starkaste minne från veckan (okej, den är inte slut ännu, men så här långt) är när Petter Stordalen och Pigge Werkelin framträdde i landshövdingens trädgård. Petter gick ut stenhårt, nästan skrikande, och ökade successivt. Han var hur rolig och inspirerande som helst där han for runt, gestikulerade, kastade böcker, gick ned på knä = helvild. Han levererade verkligen Mod, Energi och Begeistring. Som en positiv gladchock.

Att kliva in på ”scenen” efter Petter hade fått vem som helst lite ur balans, men Pigge tog det bra, även om han har ett lugnare sätt att framföra sitt budskap.

Pigge känner jag ju till sedan innan, så där var det inte så många överraskningar – mer än att han avslöjade att det nog ska bli färjetrafik till Västervik nästa år.


Sen har Alice jobbat för Ecpat och Bodyshop i deras gemensamma kampanj mot trafficking. Alice har haft sin bas i Bodyshops skyltfönster där hon suttit och twittrat och mailat och lockat till sig folk för att de skulle skriva på namnlistan. Utanför har det ibland varit musikuppträdanden. En superviktig insats! (Jag är stolt mamma)