Hitch-hike-coachen

Jag hann precis passera sista avfarten mot Lummelunda, då stod de där: två liftande ungdomar från Kanada. En tjej och en kille. Rejäla vandrarkängor, stora ryggsäckar och ganska svettiga. Jag stannade. De skulle till Ihreviken och det var ju med vägen. De lassade in en ryggsäck i bakluckan och en i baksätet på min lilla Suzuki Swift.

När de satt sig i bilen frågade jag lite om hur de hamnat på Gotland. Det var lite av en tillfällighet, de reste runt, var i Stockholm och fick för sig att resa till Gotland, bl.a. för att de kände till Ingmar Bergman. De var egentligen fransktalande, så ibland blev konversationen lite knackig då vi från båda håll sökte rätt engelskt ord för ex ”oceanograf”, ”entreprenör” eller ”naturreservat”. Killen skulle studera geografi och tjejen litteraturhistoria i höst.

Vi passerade Stenkyrka och Gotlandsägg. Jag hade ställt ett par tveksamma frågor om hur de skulle bo i Ihreviken, men de svarade så att jag fick uppfattningen att de typ hade bokat rum där. Men nu började jag verkligen undra om det var möjligt att de hade öppnat i Ihre? Så frågar tjejen om det kanske finns någon liten affär i Ihreviken? Då tvärnitade jag. Sen korsförhörde jag dem. De hade nog inte egentligen varit i kontakt med någon i Ihreviken. Och nej de hade inte så mycket mat med sig, mest Nutella.

Så, jag fick vända och köra till ICA Malmros i Stenkyrka. Gå in där och handla så väntar jag! Ungdomarna gjorde stora ögon, men hoppade lydigt ur bilen och kom strax tillbaka med en kasse mat. Sen körde jag dem hela vägen ner till Ihreviken där allt såg stängt ut. Jag pekade på kartan och förklarade lite om naturen, kusten och lämpliga promenadvägar innan jag körde min väg.

Ja herregud. Så där är det. Ibland får man köra runt lite extra med folk, för hur skulle det se ut om de kom hit och svalt ihjäl?

Naturens små under


Vi gick en liten promenad efter middagen. Kollade på hästar – det finns många hästar i Kappelshamn. Såg flera snigelskal vid hasselbuskar, tittade på en skalbagge som gick på vägen – kanske en jordlöpare av något slag?


Jag hittade ett äggskal idag också. Och vet som vanligt inte vad det är för sort…


De här randiga bladen var vackra. Jag vet inte vad det är för sort. Jag har kollat på bilder av svärdslilja, men det stämde inte tycker jag. Någon som har något förslag?


Sen hade vi en ”Det susar i säven”-upplevelse! Det simmade en råtta i bäcken och så kilade den snabbt upp och försvann in i sin håla som var kantad av prydliga stenar. Jag kan precis föreställa mig hur den har ett litet mysigt krypin där. Ordning och reda. Nu kommer jag alltid att kolla efter råttan när jag passerar det stället.


Och ja, det finns sådana här hus där jag bor. Här var bodde för länge sedan strandridaren – föregångare till det som sedan blev tullare.

Arena, arena, på Gotland där, säg mig var bästa platsen är?

Jag vet inte när diskussionerna om en ny arena började ta fart här på Gotland. Med reservation för ytterst bristfälliga kunskaper om historiken så har jag ändå uppfattat att idén vandrat runt från fd A7-området till fd P18-området för att landa på Hällarna söder om Visby, varpå somliga jublade och andra blev ilskna.

Samtidigt planerar Endrebacke idella förening en riktigt cool arena på Endrebacke. 1 mil från Visby. 10 minuter med bil. Eller ännu hellre: 10 minuter med elbuss.

Häromdagen berättade Stefaan de Macker (mp) och arkitekten Daniel Hellborn om idén att bygga arenan på Gutavallen.

I debatten hör man alla möjliga argument. Ibland handlar argumenten om läget – en del tycker att arenan ska ligga som en lockande juvel på Hällarna, andra vill att den ska ligga nära centrum och busshållplats och de i Endre tycker att arenan ska ligga där det finns bäst förutsättningar att åstadkomma en koldioxidneutral lösning. En del vill ha en arena som lättar på trycket med träningstider i Visby, en del vill ha en arena som rymmer mycket publik till viktiga matcher och en del vill ha en multiarena med både bad, restaurang och sporthall. I Endre vill de ha en arena som passar både för sport, konserter och mässor. En arena som t.o.m. tål att man kör in med bilar. Om jag minns rätt rymmer deras idé 3500 åskådare medan idén på Hällarna rymmer 1800 – vilket bara är några hundra fler än vad kongresshallen rymmer. Jag vet eventföretag som fått tacka nej till stora förfrågningar därför att kongresshallen är för liten. Alternativet är Rackethallen, men den är inte riktigt trevlig, den känns mer provisorisk.

Så, jag vet inte jag. Bygg en idrottshall på Gutavallen, en läcker, lyxig badanläggning med restaurang på Hällarna och en cool, koldioxidneutral arena på Endrebacke. Nu skulle jag bara ha en megastor påse pengar att fördela så att alla tre projekten kan sätta igång…

En berättelse om hur man kan ta sig fram på livets vägar.


Jag hittade Cory Williams via hans film om Mean Kitty, katten Sparta. Sen har jag kollat in hans verk lite då och då. Jag har uppfattat det som att han står för något nytt i sitt sätt att nå publicitet via YouTube.

Nu har han lagt ut en 30 minuter lång film där han berättar historien om sig själv. Hur det började. Hur det kom sig att han gjorde vissa val. Vilka risker han har tagit. Men också hur han hela tiden haft en drivkraft som fått honom att jobba framåt.

Det är en ganska intressant berättelse som nog särskilt kan inspirera unga människor, men faktiskt också folk i min ålder, typ 48 alltså.

Så, har du 30 minuter över, kolla in den här filmen!

Jag får väl säga vad jag vill!

Vi har yttrandefrihet i Sverige. Och det är bra. Fast frihet att yttra sig rymmer också helt naturligt att det blir en reaktion. Säger man till en person att denne är korkad, ful och luktar illa så är det logiskt att personen reagerar genom att säga något tillbaka. Eller, i de mer icke-verbala fallen: dela ut en smäll på käften.

Det är helt lagligt att reagera verbalt. Men icke lagligt att reagera med våld.

Lars Vilks har gjort sig till en slags yttrandefrihetens martyr. De signaler som skickas ut från honom är ”oj oj oj så synd det är om mig när folk blir arga fast allt jag har gjort är att konstnärligt yttra mig”. Fast, egentligen är han ju inte dummare än att han vet att han får reaktioner och uppmärksamhet när han ställer till med sina ståhej. Det är ju nämligen exakt därför han ställer till med sina ståhej. Lars Vilks tycks älska ståhej runt sin person.

Det är inte så att folk är taskiga när de blir arga på Lars Vilks påhitt. De bara reagerar helt naturligt. Och deras reaktioner är mestadels helt lagliga och de är precis som Lars Vilks i sin fulla rätt att yttra sig. Däremot är det inte okej att ta till våld eller att elda upp hans hus.

Jan Guilou har skrivit en mycket bra krönika om det här i Aftonbladet. Läs den!