Lundsbergsandan

/2 Kommentarer/i /av

Med tanke på hur många personer som tagit sig igenom Lundsbergs pennalistiska skolvärld genom åren, hur många av dessa som sedan har fortsatt att odla Lundsbergsandan i sina nätverk och kanske rent av klivit in på en styrelseplats i Lundsbergs Internatskolas styrelse så kan vi konstatera att de varit oerhört skickliga i att bevara de helt uppenbart sjuka, pennalistiska traditioner som generation efter generation av elever fört vidare.

Det får mig att tänka på sådant som familjeheder, att härda ut, att alltid visa ett vackert ansikte utåt och förakt för svaghet. Det finns en sorg i detta som nästan är ofattbar. En slags offer för sin klasstillhörighet. Ett ok att bära oavsett om man varit den som plågat, den som plågats eller om man gjort plågarkarriär och avancerat från plågad till plågare. Det måste väl vara tusentals elever som tappert bitit ihop och härdat ut genom åren? Tusentals elever som fått en kylig insikt hälld som en hink is över sig i samma ögonblick som det första slaget föll, den första förnedringen genomfördes eller i det ögonblick det stod klart att ett kvastskaft skulle föras upp i deras anus. 
En insikt om att hit når inga vuxna. En insikt om att de vuxna som borde ta ansvar för dem, väljer att hålla sig borta, därför att de anser att detta hör till. En insikt om att deras föräldrar (som i flera fall själva gått på skolan om jag förstått rätt?) på fullt allvar har valt just den här skolan till sina barn.
För det är bra att de får lära sig.
I så gott som alla andra skolor runt om i Sveriges avlånga land upprättas det mobbingsplaner och vi har läst flera rubriker genom åren om skolor som misslyckats i att skydda barnen från mobbing. Men den normala reaktionen har varit att alla vettiga vuxna förstått att mobbing är fel och måste motarbetas. Alla vettiga vuxna har stått upp och sagt att de fördömer mobbing och därmed har de ställts sig på barnens sida. De har klivit in på barnens arena, tagit plats och sagt ifrån. Jag tror att både de mobbande barnen och de mobbade barnen känt sig lättade när detta har hänt. De vuxna reagerar. De vuxna bryr sig om att vi har det bra.
Men på Lundsberg, där har det viktiga varit att inget av detta hemliga, traditionstyngda plågande visats för omvärlden. De vuxna har stått upp för att som en man hjälpa till att dölja allt detta plågande. För det är ju så viktigt att traditionerna följs. Även om det sker till priset av att de barn som de borde ta ansvar för, därmed blivit helt utelämnade till kamratuppfostran. De vuxna tog sina händer ifrån detta och önskade bara att kamratuppfostran sköttes snyggt i hemlighet så att skolan inte skulle få problem.
Jag kanske borde skriva ungdomar, men också ungdomar är sina föräldrars barn. Jag kommer aldrig att förstå att föräldrar som själva gått på skolan skickat dit sina egna barn. Jag kan inte förstå att någon förälder velat skicka dit sina barn. Jag kan inte förstå att det kunnat fortgå så länge. Tack och lov så har Skolverket idag fattat beslut om att stänga Lundsbergs skola med omedelbar verkan.
Lundsberg framstår idag som en skammens och skräckens skola. Om vi pratar dålig karma, så ligger det som en svart, våt, unken filt över hela stället och de osaliga andarnas klagorop kommer länge att eka i deras korridorer. Eftervärlden kommer att undra över hur samhället kunde låta detta fortgå.

Bevara Gotland och Låt Oss Vara Människor!

/i /av

Tjusig rubrik, eller hur?

Jag har tidigare skrivit en hel del med temat ”bevara” här på bloggen. När det handlar om att bevara Gotland så behöver vi definiera VAD som ska bevaras samt slå fast en TID så att vi vet vad bevarandet går ut på. Tidsfaktorn kan nog variera från plats till plats, ibland är det en grav från vikingatiden som ska bevaras, ibland är det en sandstrand, men jag uppfattar att vi rör oss med mycket odefinierade begrepp här, man förväntas intuitivt förstå vilken tid som passar till vilken plats och bevarandevärt objekt.

Jag exempelvis har hört företrädare från turistnäringen sucka över att offentliga tjänstemän och andra tyckare verkar ha nostalgiska drömmar om campingplatser som de försöker bevara, kanske handlar det om 50-60-tal, och detta krockar med modern besöksnäring.

Stränder lever. De rör sig lite hela tiden. Där kan växa till exempel strandråg, svinmålla och tallar. När jag besöker stränder som jag inte varit på under lång tid kan jag se att naturen själv förändrat stränderna. Ibland kan det vara så att sådant som jag trodde orsakades av människor, inte alls påverkas så som jag trott. Exempelvis har jag trott att massor av människor på en sandstrand gör att vegetation trampas ner och försvinner, fast nu har jag sett exempel på att det växer mer på vissa stränder än vad det gjorde när jag var liten. Så, vilken tid är det som vi vill ska bevaras på stränderna?

Igår kom jag att tänka på att det finns liknande idéer om människan. Jag tror att de flesta av oss bär på en intuitiv inre bild av hur det är att vara en fri, glad och stark människa. Rousseau sa:

Människan är en fördärvad vilde.

Han menade att det fanns ett slags naturligt sätt att vara människa men att vi fördärvats av civilisationen. Jag tror att vi är många som tänker lite åt det hållet ibland. Jag kan tänka att det inte är naturligt för människor att bo i höghus eller att det finns många onaturliga regler för hur vi förväntas bete oss.

Men, så slog det mig, vad är det som är naturligt för människan som biologisk varelse? Ja antagligen att utveckla oss ungefär precis så som vi har gjort, genom att bygga samhällen, experimentera, uppfinna, samla kunskap och så vidare. Oavsett vad vi tycker om de mest underliga saker som människan tagit sig för med under årtusendena, så kan vi nog faktiskt inte påstå något annat än att det varit naturligt för människan att utveckla sig på de visen. Somligt fungerar bra, annat inte. Evolutionen låter de mest framgångsrika metoderna överleva.

Om vi till exempel riktar in oss på industrialismen och diskuterar hur den påverkat vårt skolsystem, fördärvat marker och grundvatten och kanske skapat stora inkomst- och statusskillnader, så är det lik förbaskat människor som har gjort det. Idag förändrar sig industrin, de kan inte fortsätta att behandla människor som maskiner och hållbarhet är ett ledord som snart ingen har råd att låta bli att leva och verka efter. Det är människor som utvecklar industrin, därför att det är naturligt för människor att utveckla och förändra, vi vill göra saker bättre.

Så, den där härliga, naturliga vilden som var Rousseaus ideal – när i TID ska vi placera in den idealfiguren? Pratar vi stenålder eller en slags idealbonde som lever i samklang med naturen och odlar sin egen mat? Vem är det som var fri på det viset Rousseau menade? Vill vi verkligen vara på det viset?

Vi borde kanske vara lite försiktiga med vilka inre bilder vi rör oss med. En sak vet vi säkert och det är att vi kan aldrig backa tiden (okej, okej, med stor reservation för att vi någon gång i framtiden kommer att kunna göra tidsresor…), ändå förlägger vi ofta idealen i någon slags idyllisk, nostalgisk dåtid. Jag anser att det är ett stort självbedrägeri som mest får oss att sucka längtande efter en odefinerad tid som flytt.

Om vi verkligen ska fylla upp våra respektive kostymer som människor, är det mycket bättre att vi riktar blicken framåt och funderar över hur vi vill att det ska bli i framtiden och sysselsätta oss med att skapa just de framtidsvisioner som vi längtar efter och som vi tror är de bästa för att vi ska kunna vara just de slags människor som vi vill vara.

Sen är det förstås ett otyg att oavsett hur bra tankar man tänker om framtiden, så handlar det lik förbaskat om att ta ett steg i taget. Där skulle jag ibland vilja ha en Fast Forward-knapp att trycka på…

Allting börjar med en tanke. Tillsammans kan vi påverka och förändra. Målet är framtid och inte dåtid. Hur vill du att din och dina barns framtid ska se ut?

Fixat!

/i /av

Det är så sällan det blir tid att fixa i det här huset. Och när vi försökt dra igång större projekt, har det stupat på att vi faktiskt inte lyckats få hit hantverkare… Nu har vi äntligen haft hjälp av Uffe att fixa med grusgång och stenlagd uteplats och Bernt har byggt vår fina förrådsbod.
Roine har kånkat upp allt möjligt jox från källaren som fått lega och skramla i hopplösa lådor och backar. Nu står grejorna fint på hyllor och redskap hänger stiligt på nya platser. Ordning och reda!
Uteplatsen med skydd av syrenhäcken och den nya boden har blivit precis så trivsam som vi hoppades.
För egen del har jag gjort ett städpass idag samt fixat i ordning på verandan så att jag på nytt kan ha den som arbetshörna. Det är mysigt att sitta här och jobba. Särskilt smart är det på sommaren då verandan erbjuder svalka när resten av huset är varmt. Plus att det är vilsamt och härligt att kunna titta ut på träden.
Jag tror att om jag vore anställd och hade vanlig semester som vanligt folk, så skulle jag antagligen koppla bort jobbet mer när jag var ledig, än vad jag gör som egen företagare. Att vara småföretagare påminner om att vara bonde tror jag. Man kan aldrig lämna företaget/gården utan tillsyn. Plus att man ju förhoppningsvis gillar och är engagerad i det man gör. Företagande är en livsstil. Men, för min del betyder det också att det som ligger längst ner på listan är att fixa med huset och på minusplats ligger att fixa med trädgården…
Så, när jag faktiskt lyckas fixa något här hemma, då är det lite kors i taket!

Annonser, artiklar och betalväggar

/i /av

Jag bloggar inte lika mycket idag som jag gjorde ”innan Facebook”. Facebook, Twitter med flera sociala medier har gett oss så många plattformar att publicera text, bild och film på. Men det är än så länge på Facebook det mesta händer.

Idag fick jag en impuls att blogga när jag läste en insändare i Gotlands Tidningar, men som så ofta nu för tiden hejdades tanken av ytterligare en förändring som skedde för ett par år sedan: påhittet med betalväggar för artiklar på nätet. Personligen kan jag läsa hela Gotlands Tidningar som e-tidning på min iPad, men om jag vill skriva om något jag läst i tidningen så kan jag inte länka till artikeln, vilket gör att de som läser mitt blogginlägg och som kan befinna sig var som helst i hela världen, inte kan komma åt just den artikel som inspirerat blogginlägget. Även om personen liksom jag prenumererar på e-tidningen blir det några steg för krångligt att ta sig till artikeln när det inte går att länka. Så, det blir inget blogginlägg och därmed ingen länk och DÄRMED inte heller chans till annonsexponering och annonsintäkter för tidningen. Dessutom missar tidningen sin chans till att väcka intresse hos presumtiva läsare.

Svenska Dagbladet har börjat med att internetläsare får tillgång till ett visst antal artiklar per vecka och därefter möts man av ett meddelande om att man har förbrukat dessa. Vad gör jag då? Tja, eftersom det har blivit obekvämt att läsa deras artiklar så undviker jag det och framför allt, om jag väljer att klicka på en länk till en artikel i Svenska Dagbladet så tänker jag efter en gång extra om jag verkligen ska slösa på mina gratisläsningar genom att läsa just den artikeln. Är den värd det? Ökar det här sannolikheten för att jag ska börja betala för att läsa Svenska Dagbladet? Nja, inte så vidare värst. Jag läser så otroligt många artiklar från hela världen varje dag att en låst artikel från Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter eller Gotlands Allehanda inte orsakar så mycket mer än ett snabbt hopp vidare till något som jag får läsa utan att betala.

Den här utvecklingen med betalväggar på onlinetidningar går stick i stäv med kulturen i sociala medier. Där delar vi med oss av det vi tycker är bra som går att länka till. Artiklar är en viktig del av detta, men vi delar också glatt med oss av länkar till företag, föreningar och eventuellt andra företeelser som vi tycker är värda att sprida vidare. Ju fler artiklar som tidningarna låser in bakom betalväggarna, desto färre tillfällen blir det att vi ger den här gratisreklamen för tidningarna.

Okej, jag fattar, ingen tidning kan leva på gratisreklam allena, de måste också få in pengar för lösnummer, prenumerationer och annonser. Ett tips som jag läste någonstans angående fria tjänster och betaltjänster på internet är att det ger fel signaler att börja ta betalt för något som man förut fick gratis. Om man vill börja ta betalt så är det bättre att erbjuda något helt nytt, något som folk inte är vana att få gratis. Jag tror det ligger mycket i det.

Det skulle vara intressant att veta hur stor effekt betalväggarna har för annonsexponeringen på tidningarna? Frekvensen bör ju gå ner avsevärt och därmed måste annonser med fast antal exponeringar ligga ute längre för att komma upp i det antal exponeringar som man betalar för. Omvänt, de som betalar för att ha en annons på en nättidning med betalvägg under ett visst antal dagar, bör enligt samma matematik inte kunna komma upp i lika många exponeringar som man kunde för ett par år sedan då färre tidningar hade betalväggar. Det här skulle jag gärna vilja se siffror på! Har jag rätt eller fel? Har jag rätt innebär det att annonsörer bör fundera över vilka internettidningar som ger mest valuta för pengarna. Har annonsörerna tänkt efter vad det här med betalväggar kan innebära för värdet av deras annonser?

Jo visst, annonserna finns säkert tillgängliga vid de artiklar som man kan nå gratis, men ju färre artiklar som är gratis, desto kortare blir tiden som man vistas på en viss internettidnings sida och därmed minskar tiden som en viss annons får chans att exponeras för en enskild läsare. Jag har faktiskt inte sett till någon diskussion om detta? Kanske beror det på att frågan inte har intresserat mig tillräckligt? Men om jag ägde en tidning och om jag vore en frekvent annonsör skulle jag ta det här dilemmat på allvar. Jag vet att finansiering av tidningar generellt sett står högt på agendan för alla tidningar idag, men jag har inte sett till diskussionen om betalväggar kontra reklam- och annonsvärde.

Tidningsvärlden behöver bättre lösningar om kvaliteten på journalistiken ska kunna bibehållas och det är ytterst en fråga om finansiering. Jag tycker att betalvägg känns som ett traditionellt sätt att hantera nutida problem. Jag är säker på att det finns bättre lösningar men jag är osäker på om tidningsbranschen är rätt instans att lösa detta? Många verkar fortfarande sitta fast i separtionsångest inför varje pappersutgåva som försvinner. Dags att lämna ångesten och omfamna framtidens fantastiska möjligheter!

Stranddag

/i /av

Idag har vi haft en toppskön dag på stranden. Vi började med att äta varsin räkmacka vid Lergravs Fisk. Sen körde vi till Smöjen som var målet för dagen. Åh så jag längtade dit! Det är en fantastiskt vacker strand och alla vindkraftverk och kalkbrott skapar en mycket speciell stämning.

– Sen är det ju så praktiskt också, sa jag när vi klev ur bilen för att gå till själva stranden. Det är så nära mellan strand och parkering!

Jag hann ta den här fina bilden på Turist Roine. Sen kom vi ner på själva stranden och inte vet jag… Har vi blivit gamla eller? Först tyckte jag det var svårt att hitta en bra plats att lägga bastmattan på, stranden lutar ju. Det var inget jag mindes från tidigare besök här. Den här blandningen av små rundslipade stenar och sand, aj aj aj så ont det gör i fötterna! Ska man gå på den här stranden måste man ha badtofflor. Förresten, om du ändå har badtofflor så ha dem på när du ska bada också… Aj aj aj, äggstora stenar som gör ont i fötterna. Svårt att ta sig upp och ner i havet är det också.

Dessutom: jag tänkte gå lite längs stranden i vattenbrynet, fast… det går ju inte! Den grovkorniga sanden i vattenbrynet har så märklig konsistens att man bara sjunker ner. Nä, det var värst så gnällig jag blev.

– Ska vi åka till Slite?

Sagt och gjort. Vi körde till Slite. Skön sandstrand. Fint vatten och fin sandbotten. Varmt i vattnet var det med, jag simmade en stund. Allt på stranden fungerade perfekt och det är mysig utsikt med Badcafét och öarna. Efteråt var det perfekt att kunna handla på ICA innan vi åkte hem.

Roligaste kommentaren kom från en pappa som plötsligt sade rakt ut:

– Det här är sista gången vi åker till Gotland. Det är alldeles för jävla varmt här! (Fast han skojade förstås, men vi var några som hoppade till)

Gulligast på stranden: flicka med badlakansponcho. Alltså, finns det något barn som inte blir övergulligt i sådana där badlakanskreationer?

Nyfiknast på stranden: en ung skrattmås som letade efter mat i sanden, typ kex, korvbitar och sånt. Den gick så nära människorna att jag nästan trodde att det skulle bli närkontakt. Den kom tillbaka hela tiden och fortsatte sina djärva promenader.